Visst är det märkligt, en går där och trälar och trälar och längtar...för det är alltid något en längtar efter, åtminstone om en är Catten. Nothing is never enuff liksom, det finns alltid nåt nytt, nåt mera, nåt bakom hörnet att se fram emot....

På senaste tiden har det såklart (främst) handlat om VÅREN!

Med våren kommer gospelkonserten, värmen, ljuset, Valborg, trädgårdsarbetet, att ställa iordning uteplatser och utflykter, marknader, utefika och en massa annat.

Åsså VIPS så har redan hälften susat förbi?

Gospelkonserten, som vi övade så förtvivlat in i det sista på, den kom och gick med ett tempo som jag inte trodde var möjligt, igår var det Valborg och idag första maj med massor av trädgårdsarbetende (fast det är INTE över, det finns massor kvar) och imorgon är det jobbedag igen....åsså vips så ar det fredag å sen är det söndag åsså är vi tillbaka på jobb igen...

Det påstås att tiden går fortare ju äldre en blir och om det är sant vill jag stanna klockan nu tack! Tänker på vännen U vars pappa gick bort i helgen, 92 år gammal - för honom kan det ju knappt ha varit nån vits att stiga upp på morgonen om det nu är så att tiden går fortare...för du hinner en väl bara kliva i kalsipperna på morgonen och sen är det dags att kliva ur dem mesamma igen om en lyckas bli så gammal som över 90?

Det där är en sådan sak som jag tänker att en faktiskt borde försöka ta sig tid (!) att diskutera med någon riktigt-gamling vid tillfälle. Fast jag har iofs hört gamlingar som tycker att tiden bara maaaaasar sig fram. Men det har ju varit gamlingar på hem, utan besökare och med enbart måltiderna som glädjeämnen(?). Us pappa var en friskus, en sådan där människa som varit kärnfrisk i hela sitt liv, aldrig ätit mediciner mer än nån enstaka penicillinkur på 90-talet när barnbarnen var små och smittade med elaka dagisbassilusker.

Han bodde själv in i det sista och cyklade varje dag en runda. Åkte till körgårn tillsammans med två andra äldre gentlemän för att sköta om gravar efter kära hädangågna och fram tills han var strax över 85 gick han stavgång tre gånger i veckan tillsammans med PRO. Nu är han borta, han fick gå på det vis som är bäst för den som går, men smärtsammast för de som blir kvar: hastigt.

Ett tag sade jag att "det är på barnen en märker att en blir äldre" - men nu vet jag inte längre...nu känns det mer som om det är på hur många av vännernas föräldrar som går bort som jag märker det? Hur var det nu, gick det att stanna tiden eller?

Ja, den här bloggen innehåller ju mest tappade trådar - men är det inte så livet är lite grann: fyllt av tappade trådar? Jag får se om jag kan plocka upp dem en annan dag :)