Nedanstående blogginlägg innehåller högst privat och personlig information om mig, läs inte om du är av den känsliga sorten...

Men jag bara måste få ur mig det någonstans, nu när jag inte har någon närvarande axel att gnälla mot. Jag tycker nämligen att det är högst märkligt och förbluffande löjligt att jag vid 45 års ålder, efter flera års behaglig befrielse från alla hormonella p-preparat lider av en mensvärk som är värre än någonsin i mitt liv!

Jag har ont så att jag kvider, så att jag mår illa (hade jag kunnat spy så hade jag gjort det) och så att jag knappt kan gå - än mindre sova. Eftersom paracetamolpreparat är de enda smärtstillande jag får äta så tar de ju inte bort smärtan, barden av den under nån halvtimme eller s och så tätt får en ju inte ens poppa i sig Alvedon :(

Dagar som den här tänker jag att de lika gärna borde ha plockat ut hela rasket när de brände av ledningarna för några år sedan....alternativt att de kanske glömde kvar några glödande kol därinne som flammar upp med jämna mellanrum? Baserat på min (o)ömma moders beteende borde jag inte längta efter menopausen, men vissa dagar alltså...vissa dagar...