att för er som ser mig på Fejsbuck blir det en del...ska vi kalla det "dubbelpostningar", men dels är det ju - otroligt nog - så att alla finns ju inte där och - minst lika otroligt: mitt liv är inte så innehållsrikt att jag kan Fejsbucka och blogga om olika saker ;-)

Så, här kommer en längre verision av dagens (mest) chockerande status:

Sedan en tid tillbakak har jag ju äntligen kommit mig för att ut och röra på dököttet. Det började med att jag enträget försökte få med vännen/grannen E som behöver röra på sig för att motverka sin reumatiska stelhet, men hon bara sköt, sköt och sköt på saken...så till slut sade jag till mig själva att "går du inte ut NU, så kommer du ALDRIG att göra det".

"Aldrig" lät egentligen som ett väldigt lockande alternativ, med tanke på att promenader (som för tillfället är den enda motionsform som står mig till buds) är det absolut tristaste jag vet men har jag nu lyckats gå ned till hanterbara siffror och må därefter så vore det ju rätt intelligent att försöka bibehålla det resultatet? Alltså snörde jag på mig mina fantastiskt bekväma gå-skor och fick ont i fötterna så gott som omedelbart. Det var - på gott och ont - rätt snabbt löst genom att jag snörade om skorna och knöt dem på ett bättre sätt.

Sen greppade jag mina gå-stavar. De är förmodligen fullständigt anatomiskt korrekta och suveräna på alla sätt och vis ehuru jag har kommit över dem genom att spara, diska och sända iväg 35 aluminiumlock från ett visst smörgåsmargarin och i retur erhålla dessa stavar. Tilläggas bör att jag vid ett tillfälle har köpt nya tassar till dem, ett hiskeligt utlägg på hela femton pengar! Hiskeligt för mign (fd) väninna då det var hon som shoppade dem vid ett besök i StoraStaden och sedan omedelbart gjorde en påringning till mig för att inskärpa att jag skulle betala henne nästa gång vi sågs. För övrigt samma (fd) väninna som vid senare tillfälle påminde mig om de två (2!) kronorna jag lånat av henne på en marknad när mina kontanta medel inte riktigt räckte till...

Nåväl det var inte det jag skulle berätta om (jag och tappade trådar ni vet   ) Anyhoo, jag greppade gå-stavarna eftersom jag har funnit att jag får en mycket bättre hållning när jag använder dem och så gav jag mig iväg. Hela 47 minuter var jag ute och kavade och väl hemma hjälpte eminenta bloggkommentatorn mira mig att hitta en Internetbaserad tjänst som tillät mig att mäta upp hur långt jag jag gått = 4.72 km. Imponerande för en person som inte tagit en promenad på över två år... *skryter*

Envis som den röda mulåsna jag är så har jag sedan hyfsat strikt hållit mig till att gå denna sträcka, eller motsvarande, varannan dag (utom vid undantag för att spara det trötta Älskot) och idag for en ännu rödare mulåsna i mig och jag intervallJOGGADE grovt räknat halva sträckan. Det kändes i knä och andningsapparat, men var inte oävet alls - jag tror faktiskt att jag ska göra om det! Det finns bara ett problem (annars hade det ju inte handlat om mig förstår ni): Jag behöver mina stavar till de sträckorna jag går - men det är rent sjukt obekvämt att vinkla upp dem när jag jogga/lufsar/springer...finns det någon som kan bygga om mina stavar så att de med hjälp av en enkel knapptryckning glider ihop enligt periskoptekniken när det behövs, och senare även ut igen på samma sätt?