lite bonkers på jobbet.

För att ta det från början:

Jag har en kollega som ständigt SPRINGER omkring. Hen ser konstant stressad ut och låter alltid lite bekymrad, oavsett vad vi pratar om. Jag vet - eftersom vi pratat om det - att hen inte mår alldeles toppen, av privata skäl som naturligtvis (tell me about it) spiller över på jobbet. Prestationsinriktad och även empatisk som jag är har jag naturligtvis gjort vad jag kan för att avlasta, både genom att låta hen prata av sig lite då och då och genom att ta på mig arbetsuppgifter som det egentligen är tveksamt om huruvida de är mina.

Kort sagt så får jag dåligt samvete så fort jag ser hen, jag känner ALLTID att jag borde göra mer än vad jag gör, och helst göra det lite bättre och lite snabbare. Hen säger emot sig själv också, för ibland kläcker hen kommentarer om sådant som "borde" ha gjorts - dvs JAG borde ha läst tankar och fixat, och ibland säger hen att "jamen du jobbar ju JÄMT ju!". Jag blir alltså inte riktigt klar över hur jag "ligger till" - om jag gör rätt, fel, för mycket eller för lite...och naturligtvis får jag ju ta den osäkerhetskänslan på mig och inte projicera den på andra. Men jag är inte ensam om att känna sådär.

Och idag blev måttet liksom rågat....först blev jag redan på morgonen ifrågasatt när jag tänkt ut ett sätt att lösa saker på, det funkade INTE enligt hen, trots att våra övriga kollegor höll med mig. Sen fick jag förebrående för att jag inte varit på en plats vid ett klockslag som jag inte hade en aning om att jag skulle ha varit...vilket hen motvilligt medgav var orimligt att förvänta sig.

Till saken hör att idag är en elev sjuk och en annan ledig, en tredje som jag skulle ha jobbat med var så pass irriterad på mig för något som inträffade förra veckan att hen har vägrat jobba med mig idag...vilket har inneburit att vi dels har stuvat om lite i arbetsuppgifterna och dels att kollegan fått mer ledig/planeringstid än vad hen skulle ha haft. Bra tyckte jag, för det är något hen ständigt påtalar; hur mycket jobb hen får ta med sig hem.

Men vad händer då? Jo istället för att låta mig och en annan kollega jobba i frid och ro med de elever som blev kvar springer hen ut och in i klassrummet, utan att egentligen uträtta någonting. Typ, hämta ett lösblad, hämta en penna, öppna den ena klassrumsdörren och bara titta in för att gå till den andra dörren och gå in genom den, titta sig omkring och säga "nehej" och sedan gå ut igen. Snacka om att jag kände mig kontrollerad - och faktiskt misstänkliggjord!

I eftermiddag hade hen även utvecklingssamtal med en av elevernas mamma, en mamma som jag gillar och som jag har en god relation med så när samtalet var slut och mamman kom ut ur klassrummet så fastnade hon och jag i korridoren där vi stod och prata om allt möjligt och lite till i en halvtimme ungefär. På den halvtimmen hann kollegan gå fram och tillbaka säkert ett tiotal gånger. Jag såg aldrig att hon bar med sig något från punkt A till punkt B, bara att hon gick/sprang förbi oss och så tittade hen sådär med sina hundögon....

Så efter det fick jag mundiarre och fullständigt VRÄKTE ur mig allt som jag anser vara fel med hens uppträdande till en annan kollega, som - tack och lov- höll med mig och hade gjort liknande reflektioner. Ni vet - bara för att en är paranoid betyder det inte att en inte är förföljd!