sa han ju, Ekborg i nån sketch där han skulle parodiera norrlänningar.

Idag har jag varit blöt som F*N. På flera sätt.

Dels för att jag faktiskt varit ute i ösregn x flera och fått mig några rejäla ofrivilliga duschar.

Dels för att jag har varit med mina elever på Ungdomsspelen i friidrott och blivit rejält rörd av alla de funktionshindrade barnen och ungdomarnas insatser - framför allt av den stora glädje och självkänsla som genomsyrade tävlingarna. När till och med dem som kommer sist i mål, 10-15 meter efter vinnaren i ett 60-meterslopp höjer armarna i en segergest och lyckligt kramar om sin assistent/lärare...då blir jag "blöt". När minstaste minstingen på hela spelen kammar hem inte mindre än tre medaljer, varav två guld - även om det är för att han var den enda deltagaren i sin åldergrupp och klass och står på odiet och skickar slängkyssar till publiken - då blir jag "blöt".

Dels är det också för att en av mina kollegor lägger över all sin stress på mig. Jag är annars en person som jobbar allra bäst under stress, och som ärligt talat inte riktigt förstår varför hen är så stressad men nu börjar det här bli löjligt. Och inte kan jag säga ifrån heller, då lägger hen huvudet på sned, tittar på mig med hundögon och går PANG i totalförsvar. Nä, det är bara tre veckor kvar - jag SKA härda ut och sen är det slut!

Dels beror det på att det tyvärr ändå inte är riktigt slut.....jag skrev ju om att jag sökt "drömjobbet"? Igår fick jag av en person med insideinformation veta att fyra personer kallats på intervju. Fem egentligen, men den femte hade träffat chefen i ett annat sammanhang och efter det avböjt att komma på intervjun just på grund av sitt intryck.....

Anyhoo var jag ju alltså inte kallad, och i morse hade jag ett "tackförvisatintressetjnstenärtillsattmedannansökan
de"mail i min inbox. Trist som fan, för jobbet jag sökte var som internatföreständare på den närbelägna folkhögskolan och jag - och flera med mig -  tror att jag hade passat perfekt för det jobbet. Tydligen trodde inte rekryteringsfirman det så nu jobbar jag hårt på att INTE bli "blöt" och grotta ned mig i detta utan istället intala mig att jag egentligen INTE ville bli extramamma åt en hel flock jobbiga ungdomar, att jag INTE tror att det är ett bra arbetsklimat på skolan (pga ovan nämnde chef) och att jag INTE tyckte att det vore perfekt gratismotion att kunna cykla till jobbet varje dag. Surt sa räven - eller ren och skär överlevnadsteknik?