roade jag mig hejdlöst med att klyva större delen av den ved som jag fått hem kapad i lagom längder. Jag har inte den blekaste aning om vad det kan vara i kubikmetermått mätt, men det blev en försvarlig hög:

Efter det beslöt jag mig för att ta en stavgångspromenad. Det är ju så att jag kommit överens med mig själv om att jag ska gå (minst) varannan dag och igår gick jag en runda som min store son tipsat mig om. När jag kom hem mätte jag den med g-map och såg att den var 7.63 kilometer och jag kände mig riktigt nöjd när jag kom hem igen. Men så fick jag en kommentar på Facebook om att jag var "hurtig" och började fundera....är det så att jag berättar om min "hurtighet" för att folk ska avundas mig, eller ge mig beröm?

Ja, kanske är det lite grann så - för visst är det trevligt att få credd för det en gör som är bra, nyttigt och framsteg? För mig är mina promenader dock främst till för mig sjlv, för mitt "måbra". För jag minns, för inte så länge sedan när jag givk till den lokala byggvaruhandeln i Lilla (skvaller)Byn för att hämta ut nya arbetsbyxor, och måttade med de som låg på hyllan. Insåg snabbt att jag inte hade en chans att komma i dem och fick be expediten att beställa hem större storlek. Hon synade mig uppifrån och ned och frågade "vilken storlek" och jag kunde inte svara...så jag höftade till med en, fyra nummer större än största paret i butiken.

Och när de kom hem, någon vecka senare kunde jag med nöd och näppe knäppa dem, inte sitta och så gott som inte arbeta i dem. Det var den sommaren jag insåg att det gått för långt. Så när jag tjatar om mina promenader och om mitt arbetande i trädgården är det innerst inne inte för att skryta utan för att jag har segrat, det är numera en källa till innerlig glädje varje gång jag drar på mig de där supersizebyxorna och inser att jag inte fyller ut dem och att jag ALDRIG mer vill göra det!