- alltså finns jag.

Fast jag har förstått att jag tänker "fel". Hänsyn och respekt ska en inte förvänta sig, istället jag jag "ändra min synvinkel". Om det finns saker jag inte uppskattar - eller "hänger upp mig på" - ska jag inte begära att andra ska göra en gnutta för att möta mig i min tankegång om vad som är just omtanke och respekt...nej, istället är det jag som ska "gilla läget" och "acceptera andra som de är".

Och visst,jag ska ärligt erkänna att ibland är det min PMDS som spökar men inte alltid, alla tider i månaden. Och inte ens om en skyller på PMDS är alla saker acceptabla att stå ut med. Så då är ju frågan:

Vad exakt ska jag, en hyfsat mogen människa i mina bästa år, med massor av livs- och yrkeserfarenhet egentligen tycka är okej? Vad är jag beredd att "offra" och vad får jag för det liksom? Jag säger inte att jag typ "tar skit", men visst finns det sådant som jag  - om jag hade haft fullt mandat för det - vore starkt benägen att förändra. Och när jag har påtalat mina behov/önskemål om förändring och jag inte fått gehör för dem - vart går jag då?

*går och tänker lite mer fel*