Känslor är svåra, ofta stora och ohanterliga.....gnälla har jag lätt för, men att våga känna det där stora, viktiga, tänkvärda är svårare.

Imorgon har jag kanske min "ödesdag". Jag har svårt att känna nånting alls inför det, jag skjuter bort och orkar inte reflektera över hur det kanske, kanske kommer att bli.

Jag känner hellre mer åt andra. Åt Å, som säsongsjobbar och står inför att eventuellt dra upp bopålarna för att skaffa sig en ny framtid, ett nytt jobb och förhoppningsvis en stabilare tillvaro. Åt S, som fått positiva besked i dagarna. Åt M, som för första, men antagligen inte sista gången i sitt liv drabbats av en djup depression och äntligen sökt hjälp. Åt alla andra, men innerst inne på något vis mig själv ändå. För jag bär dem med mig  i mitt hjärta, jag gläds med dem när de mår bra, och ängslas med dem när de har det svårt.

Det är inte alltid jag kan uttrycka mitt stöd, ibland blir det meningslösa plattityder som jag ångrar så fort jag sagt dem. Jag är inte bra på det där, jag har aldrig fått lära mig att prata om känslor och jag känner själv att det är en stor begränsning i mitt liv. Men idag grät jag....åt nån annan så klart: I blandad lättnad, sorg, glädje och smärta grät jag stilla i min ensamhet och innerst inne kände jag en viss förundran och frågade mig själv: När ska du våga gråta åt dig själv? Jag måste bara nämna den man som fick mina tårar att rinna - Tomas Sjödin, med sin bok "När träden avlövas ser man längre från vårt kök". En bok om gjädje och sorg, om nåden att få lära känna någon och om smärtan som är dold i den nåden.

Depressiv? Nej, inte precis...bara balanserande likt elefanten på spindeltråden, och det är oerhört intressant!! Men också så stressande att jag inte vill hämta någon mer elefant att dansa med mig......