Idag har jag varit en surkärring, fast det var FAKTISKT berättigat!! Jag är ingen sopspion och bryr mig föga om huruvida grannarna städar tvättstugan efter sig, jag är faktiskt riktigt tolerant för att bo i hyreshus för första gången på 18 år, men nu har jag fått nog....

Efter turbulensen vid separationen blev det så att jag flyttade till min lilla fina lägenhet i december. Jag trivdes omedelbart, byn som sådan uttalar jag mig fortfarande inte om, varken positivt eller negativt, men mitt krypin är MITT och jag känner mig hemma här! Grannarna är väl som folk är mest, en blandninga av äldre och yngre, ensamtående och familjer men redan den 25 december lade jag märke till ett underligt fenomen. Gossen (ja, jag kallar honom "gosse" trots att han är närmare 25, för jag har känt till honom sdean han var i åttaårsåldern) i trapphuset intill mitt, dvs min granne snett ovanför har väldigt kraftfulla högtalare till sin stereo.

Missförstå mig rätt, jag är själv en musiktok och kan inte leva utan musik men jag anser inte att den behöver spelas så högt som möjligt för att avnjutas. Nåväl, gosen ifråga hade fest på juldagen, som ungdomar plägar att hava. Kul,  tyckte jag som på sätt och vis saknat det ständiga springet och låtande från de egn tonåringarna och deras ständigt närvarande vänner. Kul, tyckte jag inte längre vid halv fyra på morgonen när festen fortsatte och fortsatte med oförminskad styrka. Jag ringde störningsjouren, nåt jag aldrig trott mig om att göra......

Hade allt tagit slut där, med en och annan förväntad fest på helgerna kunde allt varit frid och fröjd. Tyvärr VAR det inte slut. Så gott som varenda dag efter arbetet och en bra bit in på förnatten spelar Molle sin techno. I somras kunde jag inte ha min balkongdörr öppen för hans musik överröstade min tv, mina egna ungdomar kommenterade ständigt "oljudet" (techno är inte deras grej *L*) och vid ett tillfälle när solen för en gångs skull var framme och jag tyckte att musiken var uthärdlig satt jag på min balkong, och gissa om jag fick mig ett gott skratt när jag hör Molle prata i telefon på sin balkong och till vännen i andra änden säger: "Vaddå låter konstigt? Jaha, jag står på balkongen och pratar efterom jag spelar musik så högt att det inte går att vara inne!" Hmmmmmmmmm.....

Nå....jag har inget emot den sortens musik han spelar, eller att han har fest...haken i det hela är förutom att han dra på musiken så fort han kommer innanför dörren, att jag inte hör MUSIKEN!! Vad som hörs är skorrandet/vibrationerna/dunket från basen, så pass att det bitvis gör att jag inte kan tänka. Att ha det irriterande ljudet i huvudet oavbrutet är stressande och det håler på att göra mig galen!! Jag vill inte flytta av en sådan orsak, och faktum är att jag VET att han blivit vräkt två gånger tidigare pga detta och andra sätt att missköta sig. Jag vill naturligtvis inte att han ska bli vräkt heller...jag vill bara slippa oljudet!!

Idag ringde jag bostadsbolaget. Jag var inte den första som klagade på Molle.

*ser fram emot förändring*

På senaste tiden har jag i större utsträckning än tidigare förstått att det finns männsikor som bryr sig om mig. Både människor som jag känt en lång tid och de jag lärt känna mer nyligen, de som finns  i min geografiska närhet och de som finns på längre avstånd. Det är en härlig, och märklig känsla för mig, som ägnat större delen av mitt liv åt att bry mig om och värna om andra och deras behov. Ofta tar man för givet att man är viktig för andra och för mig har det varit baserat på vad jag har kunnat ge dem, men nu har det visat sig att jag inte behöver ge av mig själv på det vis jag trott för att finnas i andras tankar och hjärtan. Så skönt!

Härförleden gjorde jag ett utfall mot någon som betyder väldigt mycket för mig och tystnaden som uppstod efter det var öronbedövande och bitvis förlamande ända tills personen ifråga tog kontakt, förvirrad, sårad och ledsen så klart och jag förväntade mig en rungande utskällning, ända tills jag fick frågan: "Har du saknat mig lika överjävligt som jag saknat dig?" och jag insåg att trots allt jag vräkt ur mig är den här personen oerhört viktig för mig. Att sakna någon är att bry sig.........

Jag var i veckan på en föreläsning med Tomas Sjödin, där temat i stort var "Att finnas till för varandra" och med väldigt enkla ord och ett minimum av gester och publikfriande skämt fick han oss alla att förstå att den största gåvan man kan ge är - sin närvaro! Man kan inte alltid finnas där rent fysiskt, och man behöver inte använda många, långa och krångliga ord. En gemensam tystnad kan vara som en kram, och huvudsaken är att man förmedlar känslan av sin närvaro. Det som allt genomsyrade Tomas ord till oss var "Bär varandras bördor", ursprungligen ett Biblecitat, men applicerbart överallt, när som helst.

Nu ska jag gå vidare i världen och bry mig......................