Jopphejdi hej jopp hej da, jag mår bra - tralalala!

Eh.....*rodnar*. Nej, jag är ingen multipel personlighet och jag är inte heller bipolär. Inte för att jag skulle skämmas för att vara det eller så men...usch, nu trasslar jag in mig känner jag.

Vad jag menar är att mitt humör gör så snabba kast, från dag till dag - ibland från morgon till kväll - att jag inte riktigt hinner med!! Så länge det är på "rätt håll" så är det ju helt okej och det är det just nu och jag tänker INTE ta ut något annat i förskott. "Just idag mår jag bra, just idag är jag stark, jag förs framåt av kraftiga vindar"...nåt sånt sjöng han - Kenta och jag är benägen att hålla med honom. På senaste tiden har det blivit mer och mer uppenbart för mig hur viktigt det faktiskt är att "Carpe diem" - hur slitet det uttrycket än har kommit att bli.

Har jag en fin stund i telefon så är jag glad för det, istället för att gräma mig för att vi inte pratade IRL. Köper jag tre fina doftande äpplen så njuter jag av dem istället för att irritera mig på att pengarna inte räckte till fler. Ligger Pumakatten på mig hela natten och jag vakanr stel som en trumpinne så försöker jag ialla fall vara glad över att det lilla livet tycker så mycket om mig att hon kan ligga blickstilla på samma ställe i flera timmar.

Nu ska jag gå och bråka lite med ett par tygstycken som jag hittade i min låda. De ska bli nya gardiner och kuddfodral. Inte den lila sammet jag hade velat ha men inte har råd med, men helt klart good enough!! *nöjd*

alla rara som läser mina obetydliga och förvirrade tankar:

Tack, det glädjer mig att se att någon läser vad jag skriver och att nån gång då och då få en kommentar.

Väldigt många bloggare påstår nämligen att "Jag skriver inte för att bli läst"...No shit Sherlock!? Är det därför du bemödat dig med att skaffa en blogg istället för att plita lite hemma i ditt randade kollegiehäfte? Vi "lider" alla av en varierande grad av exhibitionism och min är helt klart mer verbal än visuell. Jag tycker OM att ni läser och jag hoppas ödmjukt att ni ska fortsätta kika in då och då!!

*pussas finkänsligt på kinden*

Egentligen hade jag ingenting att skriva om när jag loggade in, "skulle bara" liksom...men sen såg jag att min säkerhetskod idag var "faun" och det är ju något att fundera äver.

Vad ÄR en faun egentligen? Jag har föreställt mig dem som vackra och hjälpsamma varelser, men Pan som väl egentligen är den mest kända Faunen av alla var ju inget vidare trevlig!? Han jagade Syrinx så till den milda grad att hon förvandlade sig till vass, som han skar av (!) och gjorde sin berömda flöjt av. Hans huvudsakliga sysselsättning var att spela på flöjten och injaga skräck i de människor han möter. Dessutom vänstrade han grovt, trots att han var gift med en nymf hade han barn ihop med minst två andra nymfer.....*muttrar*

Mytologi är något intressant, väldigt intressant tycker jag och det finns ofta en sens moral i berättelserna. Gärna något sedelärande, vilket får mig att genast dra paralleller till Disney's produktioner. *L*

Nä, just det...jag hade ju inget att säga idag, så jag får väl sluta nu....kan ju bara så här som en avrundning säga: tycker om!!!!

Idag är det tacksägelsedagen jag inser att jag verkligen har en hel del att vara tacksam för.

Jag orkade visserligen inte vara med och sjunga, men jag orkade faktiskt åka till kyrkan och ta del av Magnus kloka ord, lyssna på den övriga kören och se på det vackra arrangemanget av höstskördens gåvor. Jag orakde "passa på" att åka inom hos A och lämna de där bootsen hon skulle få, och fick då i gengäld både fika och en god middag. Alltså har jag en generös och omtänksam vän! Och inte bara en, jag har en hel del vänner som frågar hur jag har det. Inte så där överglidande rutinmässigt, utan vänner som tar sig tid att lyssna på mitt svar.

Jag har människor att tycka om! De flesta finns på lite väl långt avstånd för att jag ska tycka att det är exemplariskt, men jag har åtminstone fått det stora nöjet att lära känna dem, och det är enormt mycket värt!! Och jag har dig, på det sätt vi nu "har" varandra. Inte alltid tillräckligt, men det är ju vad vi har och det är eoner mycket bättre än ingenting!

Jag har en familj. Den finns inte alltid så nära rent geografiskt som jag skulle kunna önska mig, men jag har tillgång till dem, och de till mig när det behövs. Rent materiellt är jag ingen rik människa, men jag har vad jag behöver och jag mår rätt bra på det stora hela taget. Jag tror att det ligger mycket i Magnus ord idag...att se till det man faktiskt har, istället för att önska sig nåt mer eller något annat!

Idag är jag nöjd med vad jag har och det här är mitt sätt att uttrycka min tacksägelse!!

"Life is a rollercoaster, you just gotta ride it!"

Under hösten är både bergen högre och dalarna djupare än någonsin annars. Magnerverna är känsligare och funderingarna är inte lika "avskakbara" som under sommaren. Alla varför, om och kansken samlas på hög likt höstlöv inom mig men tyvärr glimmar de inte lika vackert som de djupröda och gyllenbruna lönnlöven jag sparkar upp under mina rastlösa promenader.

Om jag inte hade, om jag bara kunde, om jag kanske skulle.....men om inte om fanns så skulle grisar kunna flyga (eller kanske gå i taket va, Å ;-)?) Så finns det egentligen någon anledning till att hålla på att älta och älta sådant som är faktum, oföränderliga sådana? Antagligen inte. Det är bara inte så lätt att bli av med dem alla gånger.....

Dags för dagens promenad, jag ska trotsa de vildsinta älgjägarna och gå min skogsrunda...hör ni inte av mig mer så vet ni varför! *L*

Idag har jag varit en surkärring, fast det var FAKTISKT berättigat!! Jag är ingen sopspion och bryr mig föga om huruvida grannarna städar tvättstugan efter sig, jag är faktiskt riktigt tolerant för att bo i hyreshus för första gången på 18 år, men nu har jag fått nog....

Efter turbulensen vid separationen blev det så att jag flyttade till min lilla fina lägenhet i december. Jag trivdes omedelbart, byn som sådan uttalar jag mig fortfarande inte om, varken positivt eller negativt, men mitt krypin är MITT och jag känner mig hemma här! Grannarna är väl som folk är mest, en blandninga av äldre och yngre, ensamtående och familjer men redan den 25 december lade jag märke till ett underligt fenomen. Gossen (ja, jag kallar honom "gosse" trots att han är närmare 25, för jag har känt till honom sdean han var i åttaårsåldern) i trapphuset intill mitt, dvs min granne snett ovanför har väldigt kraftfulla högtalare till sin stereo.

Missförstå mig rätt, jag är själv en musiktok och kan inte leva utan musik men jag anser inte att den behöver spelas så högt som möjligt för att avnjutas. Nåväl, gosen ifråga hade fest på juldagen, som ungdomar plägar att hava. Kul,  tyckte jag som på sätt och vis saknat det ständiga springet och låtande från de egn tonåringarna och deras ständigt närvarande vänner. Kul, tyckte jag inte längre vid halv fyra på morgonen när festen fortsatte och fortsatte med oförminskad styrka. Jag ringde störningsjouren, nåt jag aldrig trott mig om att göra......

Hade allt tagit slut där, med en och annan förväntad fest på helgerna kunde allt varit frid och fröjd. Tyvärr VAR det inte slut. Så gott som varenda dag efter arbetet och en bra bit in på förnatten spelar Molle sin techno. I somras kunde jag inte ha min balkongdörr öppen för hans musik överröstade min tv, mina egna ungdomar kommenterade ständigt "oljudet" (techno är inte deras grej *L*) och vid ett tillfälle när solen för en gångs skull var framme och jag tyckte att musiken var uthärdlig satt jag på min balkong, och gissa om jag fick mig ett gott skratt när jag hör Molle prata i telefon på sin balkong och till vännen i andra änden säger: "Vaddå låter konstigt? Jaha, jag står på balkongen och pratar efterom jag spelar musik så högt att det inte går att vara inne!" Hmmmmmmmmm.....

Nå....jag har inget emot den sortens musik han spelar, eller att han har fest...haken i det hela är förutom att han dra på musiken så fort han kommer innanför dörren, att jag inte hör MUSIKEN!! Vad som hörs är skorrandet/vibrationerna/dunket från basen, så pass att det bitvis gör att jag inte kan tänka. Att ha det irriterande ljudet i huvudet oavbrutet är stressande och det håler på att göra mig galen!! Jag vill inte flytta av en sådan orsak, och faktum är att jag VET att han blivit vräkt två gånger tidigare pga detta och andra sätt att missköta sig. Jag vill naturligtvis inte att han ska bli vräkt heller...jag vill bara slippa oljudet!!

Idag ringde jag bostadsbolaget. Jag var inte den första som klagade på Molle.

*ser fram emot förändring*

På senaste tiden har jag i större utsträckning än tidigare förstått att det finns männsikor som bryr sig om mig. Både människor som jag känt en lång tid och de jag lärt känna mer nyligen, de som finns  i min geografiska närhet och de som finns på längre avstånd. Det är en härlig, och märklig känsla för mig, som ägnat större delen av mitt liv åt att bry mig om och värna om andra och deras behov. Ofta tar man för givet att man är viktig för andra och för mig har det varit baserat på vad jag har kunnat ge dem, men nu har det visat sig att jag inte behöver ge av mig själv på det vis jag trott för att finnas i andras tankar och hjärtan. Så skönt!

Härförleden gjorde jag ett utfall mot någon som betyder väldigt mycket för mig och tystnaden som uppstod efter det var öronbedövande och bitvis förlamande ända tills personen ifråga tog kontakt, förvirrad, sårad och ledsen så klart och jag förväntade mig en rungande utskällning, ända tills jag fick frågan: "Har du saknat mig lika överjävligt som jag saknat dig?" och jag insåg att trots allt jag vräkt ur mig är den här personen oerhört viktig för mig. Att sakna någon är att bry sig.........

Jag var i veckan på en föreläsning med Tomas Sjödin, där temat i stort var "Att finnas till för varandra" och med väldigt enkla ord och ett minimum av gester och publikfriande skämt fick han oss alla att förstå att den största gåvan man kan ge är - sin närvaro! Man kan inte alltid finnas där rent fysiskt, och man behöver inte använda många, långa och krångliga ord. En gemensam tystnad kan vara som en kram, och huvudsaken är att man förmedlar känslan av sin närvaro. Det som allt genomsyrade Tomas ord till oss var "Bär varandras bördor", ursprungligen ett Biblecitat, men applicerbart överallt, när som helst.

Nu ska jag gå vidare i världen och bry mig......................

Snart har en vecka gått sedan jag skrev mitt kanske elaka, hjärtlösa kallhamrade men ack så tänkvärda mail. Reaktion på det? Noll och ingenting, endast en öronbedövande tystnad! Tyst i telefon, på msn och i mailen. Inte riktigt den reaktion jag förväntat mig, men det visar kanske hur lite jag ändå vet om dig. Nu är det ju en gång för alla så att man inte kan tvinga folk att visa sin reaktion, speciellt inte på (den tydligen önskvärda) distans(en).

Ja, inte för att du lär läsa det här förresten, eftersom du "tappat bort adressen till min blogg", vilket kanske säger en del om ditt intresse det också.....Nåväl, tystnad talar ju den också, ett ganska tydligt språk får jag säga efter dina tidigare uttalanden om önskad kontaktfrekvens. Jag, jag gör väl som jag gjort tidigare i livet: stänger in, låser till och kastar bort nyckeln och bannar mig själv för att jag ALDRIG kan lära mig!