Jag försöker som sagt ta mig utanför dörren en liten stund varje dag, och med det kommer såklart olika möten. Alla möten är inte riktigt välkomna, men i torsdags träffade jag en person som jag inte vare sig träffat eller sett på 11 år. Vi var kollegor då, på det jobbet som jag gick hem ifrån, sjukskriven för smärtrelaterad stress. Ett tungt jobb både fysiskt och psykiskt och vi pratade om det ett tag, hon berättade om vilka (positiva) förändringar som gjorts i arbetsuppgifterna, vilka som jobbade kvar, vart de som inte var kvar tagit vägen. Själv är hon pensionär, men arbetar fortfarande ett par dagar i veckan i en närbesläktad verksamhet och naturligtvis kom vi till att prata om den också...och hon berättade om det ständigt ökande trycket, om svårigheten i att genomföra insatser, delvis på grund av ekonomi och delvis på grund av att de insatser som skulle behövas helt enkelt antingen inte finns, eller redan är mer än överfulla. Vi pratade - likt två gamla surkärringar - om "vart är samhället på väg" och hon frågade mig om jag funderade på att söka mig andra uppdrag.

Jag berättade att jag har ett ständigt öga ute på arbetsmarknaden, men de jobb jag skulle kunna tänka mig är jag antingen överkvalificerad för, eller inte ens i närheten av att vara kvalificerad för och de som jag och min utbildning skulle vara perfekt för tittar jag på och tänker "nej, jag orkar inte" och i nästan samma veva: "men vem ska då orka?" Fast som min kollega sa: "det måste inte vara du som räddar världen" och det är jag ju fullt medveten om - jag är inte ens i närheten av att vara den personen, men ändå....

På busshållplatsen igår träffade jag en annan vän, som också arbetar i en näraliggande verksamhet - vi chitchattade en stund och sen frågade hon om jag sett att deras verksamhet varit i lokalblaskan - det hade jag inte så hon berättade att de har Lex Sarah- anmält sig själva. Jag gratulerade till det beslutet och hon skrattade - men jag var helt uppriktig, hon har tidigare berättat att de inte kan utföra sitt uppdrag, deras myndighetsutövande faller på grund av ekonomi och precis som för min fd kollega ovan: det finns inte praktiskt möjlighet att utföra de åtgärdes som beslutats om, ibland enligt lag. Det var egentligen ett alldeles för tungt ämne för att att stå på Resecentrum en fredagseftermiddag och prata om, så vi lämnade det men jag vet att det ligger som en tyngd hos mig, hos min vän, hos min före detta kollega - att vi alla tagit på oss ett uppdrag som nu visar sig vara - om inte omöjligt - så iallafall oerhört svårgenomförbart.

Så, vart är vi på väg, vad gör vi när vi inte längre orkar eftersom förutsättningarna för att utföra våra yrken minskar, medan kraven och behoven ökar?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

vad svårt det är ibland att komma till skott med att skriva, trots att det finns massor som jag behöver skriva av mig? Den 4:e fick jag besked om att jag har ny chef till 100% som ska ge mig uppdrag på 60% och att min fd chef har 40% av min tid. ...

med komplett fullt upp. Nytt uppdrag samt därmed sammanhängande utbildning på jobbet, flytt till en betydligt bättre lägenhet men även besiktningar och extraaktiviteter, jul- och nyårsfirande med restriktioner, pappa som utsatts för bedrägeriförs...

om man precis kan kalla det för "bostadskarriär" när man flyttar från hyrestvåa till hyrestvåa? Men för mig personligen känns det ändå så, främst för att jag flyttar från tredje våningen med dyr utomhusparkering "i mån av plats" till marklägenhet med...

aldrig gjort anspråk på att vara ofelbar. Tvärtom är jag ofta medveten om att jag "borde" gjort annorlunda, bättre, mer, högre osv nästan av födsel och ohejdad vana. Därför blir jag nog lite extra stött när en person som jag en gång stod mycket n...

så innerligt tråkigt och oerhört opraktiskt att vara i isolering i väntan på provsvar. Mest opraktiskt var onekligen att jag hade typ ingen mat hemma, så igår satt jag och funderade ut att om jag åkte till affären strax innan den stängde vid 22, ...