Att vara chef, och då speciellt mellanchef, är verkligen inte en position jag är avundsjuk på och skulle vilja ha. Om jag ska utgå ifrån de chefer jag haft som befunnit sig i den positionen så verkar den vara milt sagt svårhanterlig. Samtidigt tänker jag att om en med vett och vilja söker isg till en sådan position så bör en har rätt god insikt i vad den förmodligen kommer att innebära - även i termer av "slicka uppåt och sparka nedåt" och vilka konsekvenserna blir av det agerandet - likväl som av avsaknaden av det agerandet.

Nåväl, idag sa min mellanchef till en av mina kollegor (innan hen rusade hem för att VAB:a) att vår allra högsta hön....förlåt chef, skulle komma på besök till verksamheten idag - och inte nog med det - hen skulle dessutom bjuda på TÅRTA!!!!! De av mina kollegor som är lite mer positivt lagda förmodade att denna tårta skulle stå för ett firande av att vår tilltänkta flytt nu äntligen var klar, men jag som är  - milt sagt - en gnutta mer cynisk hade på känn att tårtan istället var en muta, en munkavle för att hålla oss tysta och icke- klagande för att flytten kommer att dra ut ännu mer på tiden än vad den hittills har gjort...

Men se på fanken, ingen av oss fick rätt för det dök vare sig upp chef eller tårta!

Varför fick vi inte heller någon förklaring på, om mellanchefen missuppfattat, om chefen fått förhinder eller om tårttanken helt plöstligt började smaka aska i hens mun - därom svävar vi i ovisshet! Och lär förmodligen få fortsätta göra, vi är så oerhört luttrade vid det här laget att vi helt enkelt bara ställde tillbaka alla assietter, tårtspade och skedar och fortsatte vårt vanliga veckomöte med allt vi hade på agendan - (som vanligt) utan någon slags chef närvarande.... 

Har jag nämnt nån gång att jag är ganska trött på mitt jobb? Och att det förmodligen är min masochistiska läggning som håller mig kvar vid det......      

framåt, och två...eller fem tillbaka?

Den där utlokaliseringen...den drar ut på tiden. Anledningen till att den ens är aktuell är i grund och botten att jag som skyddsombud initierade en anmälan till Arbetsmiljöverket om undermålig både fysisk och psykosocial arbetsmiljö och HOPPSAN så fanns det plöstligt möjliga lokaler för vår verksamhet.....men två av villkoren för att ta tillbaka anmälan är redan överträdda och nu verkar det som om det inte finns någon vilja från vare sig lednings- eller politiskt håll att möjliggöra flytten. Vi väntar fortfarande på samma beslut som "snart" skulle undertecknas för fem veckor sedan och varför eller vem som sitter och klämmer på beslutet verkar inte någon ha en aning om. Jag som skyddsombud har inte fått något besked, min närmaste chef har inte fått något besked och mina kollegor har inte fått något besked. Ytterligare ett bevis på hur ypperligt god kommunikation vi har i hela verksamheten  

Att jag dessutom den hårda vägen fick veta att jag skulle fortsätta att vara ansvarig för en annan verksamhet, på annan plats alla måndagsförmiddagar fortlöpande gjorde mig inte mindre förvirrad, och i ärlighetens namn lite irriterad eftersom det _inte_ var det besked jag fick innan jul. Inte för att jag ogillar det, tvärtom är det gnaska trivsamt, men mitt varande där saknar syfte, utöver det att "någon" måste inneha positionen. Det vill säga, vi gör som vanligt och tillsätter lite vem som helst som råkar finnas, i väntan på att "någon lämpligare" tydligen ka råka dyka upp...

...och ovanpå detta har jag det där faktumet att jag tydligen inte kan sova längre än till halv fyra på morgnarna - om jag inte räknar med den där 10-minutaren strax innan klockan ringer vid 6.00    Inatt vaknade jag dessutom en gång strax efter midnatt när timern till fönsterlamporna i sovrummet fick fnatt och slog på dem så att jag fick gå upp och dra ur hela hiet ur vägguttaget. Sen vaknade jag igen vid typ 02.15 av att jag hade FRUKTANSVÄRT ont i nacken och inte kunde ligga på något sätt alls. Det löste jag med ett par värktabletter (igen) och profylaxandning i en halvtimme fram tills de fått effekt och jag kunde somna om. Det känns som om jag tillbringar större delen av mina dagar i koma och om det inte vore för att jag har så få piller kvar, är så galet irriterad på min husläkare och lika galet rädd för att utveckla ett beroende så skulle jag ta sömntabletter vareviga natt för att kunna få vakna utvilad.

Men varför klaga? Jag HAR ju ett jobb, ett boende och en säng att sova i. Jag får kanske börja lära mig att gilla läget istället   

...den är ett underligt "tempel".

Å ena sidan spicker de (få) jävliga amalgamlagningarna jag har i mina tänder och efterlämnar kratrar som tung-ledes känns som Grand Canyon, och lederna knakar och knastrar som gamla förtvinade grenar i någon skog från en J.R.R Tolkien -berättelse och å andra sidan menstruerar jag lika flödande och och smärtsamt som vilken tonåring som helst, inatt höll kramperna mig vaken till långt in på morgontimmarna trots de smärtstillande tablettena, och de gråa håren är fortfarande inte fler än att jag kan räkna dem på min ena hands fingrar. Om jag inte räknar de i ögonbrynen förstås - de som får mig att likna en grävling i nångon fabel.....men de är jag self-concious nog för att faktiskt rycka bort, det erkänner jag helt utan skam.

Och gråter gör jag fortfarande.

Det går inte att ha radion på innan jag hämtar upp eller blir upphämtad av kollegorna, för alltid finns det något som irriterar tårkanalerna. Fast i och för sig så kan jag skylla på att kylan får mina ögon att tåras. I kväll gråter jag till exempel till dokumentären om Laleh, en helt fantastisk person i mitt tycke! Jag gråter när hon gråter över att hennes mamma inte får höra henne sjunga när ABBA - Björn ackompanjerar. Jag gråter när barnkören sjunger att de ska "slåss mot Goliat", jag gråter  och gråter. Och det är skönt, det är bra, jag behöver tillåta mig att gråta och inte enbart känna de "positiva" känslorna.

Och på jobbet ser det faktiskt nästan ut att lösa sig, sakta men säkert sköldpaddskravlar vi oss fram emot en flytt, en utlokalisering av del av verksamheten och om fastän jag igår avbröt min nytillträdde chef så trot jag att jag tyckte mig uppfatta att det åtminstone hade förts en diskussion kring min (eventuella) utbildning/kompetenshöjning och att den då alltså kanske är godkänd och värd att påbörja. Underbart i detta läget är de uppmuntranden jag fått från de kollegor som jag värderar högst, och även löften från dem bägge att få hjälp och stöttning i studierna  - oavsett hur det i praktiken blir med den saken betyder det världen och lite till att de anser att jag tagit rätt beslut. Dessutom fick jag uppskattning från en kollega som jag stöttade i ett arbetsmoment, en uppskattning som jag i och för sig förtjänade men verkligen inte förväntade mig. Det kändes...mycket bra!

Det kanske blir en vår att se fram emot ändå........

Ja, så kan jag väl sammanfatta årets första arbetsdag, med vad som skulle ha varit alla kollegor på plats. Naturligtvis innebär sjukdom och VAB att inte alla arbetar, men vi hade ändå ett oförklarligt bortfatt - men om inte chefen ifrågasätter så är det väl förmodligen inte upp till mig att göra det heller och en får väl förutsätta att alla har sina rutiga skäl och randiga anledningar till att inte närvara.

Vi har ju under en ganska lång period haft ett milt sagt undermåligt ledarskap i vår verksamhet. En kollega "befordrades" till verksamhetschef och för det första var/är hen inte på något sätt kompetent för det uppdraget, och för det andra är det oändligt svårt att helt plötsligt bli chef över goda vänner och kollegor....och personen ifråga klarade inte av den utmaningen. Icke desto mindre fick hen bli kvar i den positionen under två års tid och under den tiden urholkades organistionen enormt, det spelades under täcket och skapades allianser som i den värsta dokusåpa och all autoritet undergrävdes. När hen så till slut insåg att hen inte klarade av sin position och trädde tillbaka till sin tidigare befattning vevades så sakteliga en rekryteringsprocess igång. Den var så pass tungrodd och ärligt talat eftersatt att det tog alldeles för lång tid att tillsätta tjänsten, och det + det faktum att den som rekryterades hade inte mindre än tre månaders uppsägningstid innebar att vi behövde en tillfällig VC.

En sådan person fanns omedelbart tillgänglig, en komptetent, välrennomerad och mycket erfaren person - som dock är pensionär. Hen kom in med ett tungt uppdrag: att påbörja upprätandet av vårt lutande skepp intför den tillträdande VC:s ankomst. Och det gjorde hen med liv och lust, beteendevetaren som studerat vår verksamhet under våren kallades in och avlade rapport (den rapport som inte visade något tvivel alls om vilka åtgärder som MÅSTE tas till), alla anställda fick skriva ett CV för att respektive persons kompetens skulle utvärderas för att kunna användas där den passade allra bäst, osv osv. Jag och två andra personer fick till och med muntliga löften om klart specificerade arbetsuppgifter, allt skulle vara klart innan julhelgen.

Det lät ju fullständigt lysande, och jag som skyddsombud som länge oroat mig för, och till ledningen påtalat den dåliga psykosociala arbetsmiljön började andras lite lättare. Äntligen skulle det här snéseglande skeppet styras upp! Men för varje vecka som gick insåg vi att det som det pratats om...det genomfördes inte. Det som var betendevetarens akuta och primära åtgärd knystades det inte om. Saker som lyfts i medarbetarsamtal genomfördes inte, en del anställda har än i dag fortfarande inte fått ut anteckningarna från sina samtal....och så var det dags för vår t.f att gå hem, hens vikariat var slut och den allra sista dagens förmiddag kom hen ned till mig och  - tvärt emot alla överenskommelser - bad hen mig att själv välja vad jag ville arbeta med.

Nå, det kan ju låta som ett prakterbjudande - men för mig var det att välj mellan...ja, inte pest och kolera, men mellan svart och rosa.  Jag vill egentligen båda alternativen, men jg vill veta ledningens underliggande syfte med att ha mig på den ena eller den andra positionen, och det sade jag också, men fick inget konkret svar. Och alltså fick jag (och de andra) inga specificerade arbetsuppgifter innan jul. Nåväl tänkte vi - den nye VC:n tillträder ju efter nyår, hen är ju säkerligen så väl informerad så att hen kommer att ta vid och tja, det är lite surt att det inte blev innan jul som utlovat men jaja, det BLIR ju iallafall!!!

Idag har det visat sig med all (o)önskvärd tydlighet att vår nytillträdde inte har någon kol alls. Inte på vad beteendevetaren sagt, inte på medarbetarsamtalen (trots att hen satt med vid dem alla) och kanske framför allt: inte ett dugg på vad jag och de andra kollegorna ska arbeta med. Detta trots att vi satt hela arbetslaget och jag, med understöd från de övriga, förklarade väldigt ingående varför vi inte kan arbeta på så lösa boliner som vi har gjort, vad det skulle kunna innebära om vi fortsätter att göra det och vad vi anser är hens uppdrag i det här. En timme senare hade jag enskilt ytterligare ett samtal med hen , där jag förklarade samma saker igen, presenterade och ifrågasatte min egen situation och efterfrågade styrning. Fick besked om att hen skulle maila chefen för visa besked och efter tio minuter återkommer hen.

Och jo, faktiskt med besked.

Om att vi ska bibehålla status (ickefungerande) quo.

Varför?

För att chefen bestämmer det.

Och jag är mer besviken än någonsin, på chefen, på VC och faktiskt på kollegorna som jag anser är för fega. De är rädda om sin egen position och därför trycker de inte på för att förändra/förbättra för alla/hela verksamheten. Men av en kollega i vår systerverksamhet fick jag veta idag att jag faktiskt bara är ett par, korta utbildningar iväg från en rejäl kompetenshöjnning. Och eftersom "se om sitt eget hus" tydligen är ledordet i vår verksamhet  - samt något som jag ju vid närmare eftertanke hadr med i mitt utvecklingssamtal med mig själv! - så ska jag styra om att jag får gå de här kurserna på betald arbetstid och sen får vi se vad som händer.

#bitterjalite #motnyamål #mitthusärdetviktigastehuset   

Ja, häromsistens skrev jag ju om hur jag hade blivit inspirerad att ha ett utvecklingssamtal med mig själv - det är bara några dagar sdan, men känns som tusen år av ensam...nej, det var visst en bok, men det har vekligen hänt massor av saker sedan dess. Dock tänker jag sätta mig över de akuta känslorna och _ändå_ ha mitt utveckingssamtal med mig själv, och ni är välkomna att ta del av det om ni vill:

Hur skulle du vilja sammanfatta året som har gått?

Kaotiskt, milt sagt. Massor av händelser och skeenden som kastat mig hit och dit vare sig jag har kunnat fatta aktiva beslut kring dem eller inte. Men på det stora hela mer positivt än negativt, positivt på det personliga planet och mer negativt yrksmässigt.

Vad är du tacksam för/stolt över/nöjd med?

Jag är tacksam för att många människor har stöttat mig och för att jag har haft karma/turen/högre makter med mig i olika skeenden. Jag är stolt över att jag har fortsatt att stå upp för mig själv, mitt mående och min progress i att bli den människa jag vill vara. Jag är nöjd med att jag inte har kompromissat med mig själv,vare sig på det personliga, eller på det yrkesmässiga planet.

Vilka lärdomar har året som gått fört med sig?

Att det lönar sig att tro på sig själv, men också att inte utkämpa onödiga strider. På gott och ont har jag också lärt mig den hårda vägen att jag är mig själv närmast, att inte förbehållslöst sätta min tilltro till andra. Att det är viktigt att försöka se saker från flera positioner och att inte överila sig.

Vilka råd till dig själv har du att ge inför det nya året?

Mitt råd till mig själv initialt måste nog trots allt bli att se om mitt eget hus, ingen annan gör det åt mig. Att hushålla med mig och fundera på vem jag är och vad jag vill, hur jag ska nå dit utan att göra vare sig mig själv eller andra illa. Att vara mer rädd om mig själv och min ork, att göra mer saker som jag mår bra av och som ger mig positiv energi!

Så där...det var ju knappast någon raketforskning, men ändå intressant att få det på pränt liksom. Jag menar - jag VET ju egentligen vem jag är, vad jag borde och inte borde och hur jag ska göra det....men att gå därifrån till att faktiskt (med eller utan andras bistånd) genomföra det, det är en helt annan sak, Lite samma som det här med min ätstörning - jag är ju trots allt utbildad behandlare, med bla 112 hsp pedagogik i bagaget, och ändå är det så otroligt svårt att se mig själv utifrån och "behandla" mig själv. Men det ligger kanske också i sakens natur? Att jag vet så otroligt väl hur andra brode agera och reagera, men inte kan applicera det på mig själv. Att jag är så makalöst medveten om orsakerna till mitt agerande, men inte kan ställa mig bortanför de orsakerna och processa vad jag håller på med. 

Nåväl, jag kanske blir så medveten jag också en dag, vem vet - jag är ju faktiskt inte ens 50 ännu (på fyra månader) så jag har ju gott om tid på mig   

Ja, jo - jag vet såklart att vi numera har 2017 men personligen tycker jag nog inte att det är märkvärdigare än vilken jäkla måndag som helst   Majoriteten av mina kollegor, och även chefen, är lediga även denna vecka, så vi bedriver nån slags halvdan verksamhet styrd av vår wanna-beechef, en person med gott om ambition men alldeles för lite kunskaper.  Tyvärr är personen ifråga också totalt humörstyrd, överkänslig och konflikt- och hämndbenägen så vi låter hen hållas, det är enklast så och gör inte alltför mycket skada. Fast när jag sätter det på pränt inser jag återigen hur illa det är att ha en sådan person i vår form av verksamhet...

Nå, jag har iallafall "jobbat" dvs befunnit mig på plats idag. Att göra någon helhjärtad insats är tyvärr inte möjligt och det får jag försöka förlika mig med.

Så jag har istället funderat på något jag läste i en annan blogg, nämligen hos en person vid namn Maria  Helander Hon har en hel massa tankar, en del mycket goda och kloka och en av dem jag fastnade för var tanken på att hålla ett utvecklingssamtal med sig själv, så här i den skälvande nystarten av året. Att helt enklet utvärdera året som gått, och fundera på det kommande - lite samma som i medarbetarsamtalet på jobbet, men med skillnaden att här är det fokus på ditt personliga liv, inte på vad du kan tillföra på din arbetsplats - något som imho är betydligt myckt väsentligare!

Så, nästa inlägg kommer förmodligen att innehålla del ett av mitt privata utvecklingssamtal, det som handlar om året som gått och det kommer förmodligen att bli ganska så tungt, men du är välkommen att dela det med mig!

Förhoppningvis inte för alltid, men iallafall för i år.

Och imorgon är det den där dagen som Snyggot Å lärde mig kallas för "amatörernas afton". Jag tänker inte fira, för jag vet inte riktigt vad det är att "fira" liksom? Såg något diskussionsinlägg som handlade om vad en skulle göra på nyåresafton och många hade storstilade planer. De flesta faktiskt. Inte så underligt antar jag, för det är väl få som har lust att "skryta" med att de är ensamma och oönskade och inte har någon att fira med? Anyhoo så var där en person (som jag tolkade som kvinna) som skrev att hon såg fram emot att vara ensam hemma i soffan med en påse chips, partnern skulle fira med sina föräldrar och det tyckte hon var skönt.  Intressant nog var det inte mindre än fyra person (varav jag toklade alla som män) som ifrågasatte detta, genom att på olika sätt formulera att de hoppades att "min älskling ska vilja vara med mig på nyårsafton". 

Ja, det kan de ju hoppas på....men varför? Vad är det som är så speciellt med just den kvällen, i jämförelse med en gråtråkig februarikväll då hoppet har sjunkit ned till anklarna och en kanske _verkligen_ skulle behöva piggas upp med glam (om en tillhör dem som piggas upp av sådant)? Och vaddå "hoppas på" och "vill vara med mig"? Vore det inte rimligare att visa sin kärlek till sin älskling genom att "låta" hen välja själv hur hen vill tillbringa any given dag, eller kväll? Men det är svårt det där, att ta hänsyn, acceptera och låta leva. Jag har ju funderat mycket på det där och vet ju som sagt att jag är en till- lagspersonlighet som initialt har svårt att verbalisera och när jag väl har orkat/vågat har väldigt svårt att stå på mig (dvs "tjata") när det kommer till det känslomässiga. 

Istället tar jag åt mig, tystnar och ger efter och så blir det en negativ spiral av det - för varje gång jag inte står upp för mig själv blir det svårare att göra det nästa gång, och nästa gång. Just nu sitter jag här i efterdyningarna av nåt slags julfirande som inte alls blev som det ursprungligen planerades, eller ens som det planerades om under dagarnas gång men som blev hyfsat ändå (om än som vanligt på bekostnad av min planering) och i turbulensen av ickeplanerna inför nyår och inser att det här sättet jag har, att alltid vilja finnas till, stötta och göra det så bra som möjligt för andra - det skapar en så stark inre stress i mig att det framkallar en mild, men ändå ångest. Jag har stått upp för mig själv idag, stått fast vid mitt beslut att inte fira nyår men jag har ont i magen för hur det beslutet får andra att känna sig.

Jag inser att jag måste skaffa mig copingstrategier, eller snarare utveckla, förbättra dem. Jag behöver träna mig på att vara mindre passiv, inte välja det undvikande utan bli mer problem- och emotionsfokuserad. Det intressanta är att jag vet ATT, jag vet OM att de finns men jag kan för mitt liv (just nu) inte komma på HUR jag ska göra det. Men jag hoppas och tror att det kommer att komma successivt, i takt med att jag mer och mer står upp för mig själv, blir mindre konflikträdd och kanske också lite mer "hänsynslös" mot andra?

Så vad är då det här "mitt mående" som tydligen är det som är helt avgörande för vår relation?

Helt ärligt så vet jag inte säkert, trots att det är det som är det enda som lyfts som nån slags påverkande faktor, de ytterst få gånger vi över huvud taget pratar om saken. Odiskutabelt sant är att jag har ett årstidsrelaterat psykiskt mående, november är och har alltid varit en tuff månad för mig  - men det finns ju 11 månader till på året då jag _inte_ är lika påverkad? För egen del tänker jag att det där "måendet" - det är min reaktion på att inte kunna, vilja, orka anpassa mig längre.

Det är kanske min reaktion på att inte ha någon som delar mina intressen, som inte vill resa, som inte vill dansa, som inte vill ut i naturen, som inte vill utforska nya sidor av sin sexualitet - ingen som ser mina behov som viktiga att bejaka.

Och visst, visst har jag stor skuld i detta - det borde verkligen ha varit upp till mig att i högre utsträckning begära, ja nästan kräva redan från början att få fortsätta att vara jag. Men i kärlek anpassar en sig - eller hur var det nu igen.....