...och just DET HÄR inlägget är det ettusentvåhundraförsta sedan jag började blogga för ungefär sju år sedan. (Helt ärligt fick jag ändra siffran där, jag skrev "fem" först...oh how time flies!)

Då, på den tiden, fyllde bloggen ett stort behov hos mig. På samma sätt som Lunarstorm, ShitTheSame, AndraSidan, DarkSide och andra communities gjorde...då. på den tiden innan de ens började kallas för "sociala medier". Jag har haft stor glädje av nätet, träffat och pratat med massor av trevliga människor och fått både IRL-vänner och på andra sätt, vänner jag glatt och gläder mig åt att fortsätta följa på olika sätt.

De senaste sociala medierna har jag inte ens orkat engagera mig i, jag skaffade ett twitterkonto men har bara skrivit en enda tweet - att hashtagga från stationär dator är ju inte så himla hett liksom     Instagram vet jag att det finns, KIK orkar jag inte och jag har inte skickat ett enda SnapChatfoto. Skype tänkte jag länge på men skaffade bara till jobbet och använde inte en enda gång där. MSN finns visst inte längre och på Google+ händer inte ett dugg. På Facebook däremot händer alldeles för mycket och efter att ha känt mig otäckt stressad ett bra tag av att försöka hänga med i allas flöden, hålla mig uppdaterad i alla intressanta grupper jag är med i och dessutom hålla koll på realtidsrutan så att jag inte missade någons kommentar på någon annans kommentar på någon tredjes inlägg samt även läsa alla bloggar, artiklar och tweets som det hänvisades till överallt så fick jag nog.

Jag borde veta det, baserat på tidigare erfarenheter: jag är helt enkelt en ALLT eller inget människa. Jag har inga mellanting, det finns ingen gyllene medelväg, jag håller mig inte inom ramarna, måttlighet är inte mitt mellannamn. Jag var under en oerhört intensiv tid i mitt liv en Internetmissbrukare av rang och jag vill INTE hamna där igen. Så på senaste tiden har datorn här hemma bara startats upp för att (1 gång) kolla ett recept och (nyss) betala räkningar. På jobbet drar jag igång h-vetesmaskinen så fort jag klivit innanför dörren men använder den enbart i jobbsammanhang, samt för att hålla mig au jour med det jag måste på Arbetsförmedlingens villkor.

För tillfället är jag nöjd. Jag är Intermätt, för att skämta till det lite... och med tanke på det långt ifrån oerhörda antal inlägg jag gjort här på senare tid gäller det uppenbarligen bloggen också. Men jag vet, jag har lovat tidigare att jag ska sluta blogga - och här är jag fortfarande - så håll inte andan medan ni hoppas   

och det känns faktiskt helt okej.

Kanske beror det på att helgen har varit bra, och det har smittat av sig in på arbetsveckan.

Kanske beror det på att berg- och dalbanan är på väg åt rätt håll.

Något jag med säkerhet vet är att det _inte_ beror på vädret. Fy för   vad jag ogillar regn, blåst och mörker. Alla uppmaningar om att "förbanna inte mörkret, tänd ett ljus istället" gör mig bara förbannad - jag vill inte TÄNDA ett ljus - jag vill att det ska vara LJUST! Och nej, jag tycker inte att det är så himla mysigt att "krypa upp i soffan, tända värmeljus och dricka thé". Jag sitter i soffan när jag VILL, hösten innebär tyvärr för mitt otäta hus att en filt är ett måste och thé, det dricker jag kopiösa mängder året runt ändå liksom. Så det så, pilutta dig!

Stackars ensamma och övergivna bloggen - nu är jag tillbaka hos dig, hoppas jag.

Det har varit en tuff höst hittills. Höstar är ju vanligtvis tuffa för mig, men i år har det nog varit lite värre än vanligt. Nog?

Det HAR varit värre än vanligt, med massor av existensiell ågren om vad jag jobbar med, var jag bor, hur jag mår, vad/om/hur jag kan/bör/ska förändra något - och vem jag är, vem jag blir mitt i allt detta. Grubblandet samt en oerhört intensivt arbetsklimat i mitt nya arbetslag, med nya elever med annan problematik har gjort mig slak som en urtvättad disktrasa.

Utöver det har jag dessutom börjat med regelbunden fysisk aktivitet, coreträning och poweryoga. Att ta mig dit och hem (3 km ToR per cykel, på landsväg, i mörker) delta där samt ta mig till och från jobb (med buss, ToR 6 mil/dag) och jobba tar varenda gnutta energi jag kan uppamma. Naturligtvis ger på corepassen och yogan en hel del härlig energi också men jag är ändå på minus.

Jag petar in lite socialt umgänge med fina vänner och åker upp ett par steg på skalan, men så regnar det en hel dag och då halkar jag nåt steg nedåt igen. Begick det tvivelaktiga dådet att skriva in mig på AF för att få möjlighet att stämpla upp de 20% som jag tappade i anställning vid terminsstarten och att vara registerad som arbetslös är nästan ett heltidsjobb, jäklar i havet vad tid det tar med att bara försöka komma i kontakt med dem, än mindre fylla i alla formulär och stå på pass för att ta emot telefonsamtal! Tröttande även det....men det medförde ju att jag har kommit till skott att söka några jobb....

Hittade ett som jag kände kunde passa mig som hand i handske: handledare inom omsorgen i Karlskrona. Sökte, men tydligen var jag inte deras hand....Hittade ett annat, som elevassistent i grannkommunen och fick till och med komma på intervju...men nådde inte hela vägen fram. Så nu sitter jag här och vet inte om jag ska må dåligt över att ha blivit bortvald, eller om jag ska vara tillfreds med att slippa lämna vissa fantastiska arbetskamrater och slippa omaket det alltid innebär att komma in på en ny arbetsplats...men det behöver jag alltså inte tänka på längre. På gott och ont.

En annan sak som hängt över mig är läkarbesöket jag var på idag. Inte själva besöket i sig eller det som det primärt skulle handla om: en 2-årskontroll av min GBP-operation. Jag tillhör dem som har mått fantastiskt bra rent fysiskt och inte haft några som helst problem - mer än när jag ätit och druckit "fel" och då är det ju så att säga självförvållat och inte sjukdomsrelaterat. Nej, det som bekymrade mig var det som jag visste var en "nu eller aldrig"grej jag måste lyfta....

För jag måste inse att jag är ätstörd. Operationen gjordes lokalt i magen och påverkade inte på något sätt min hjärna och mitt tänk, mina strategier för att hantera mitt psykiska mående är fortfarande desamma - det som populärt kallas för "tröstätande". I höst har det verkligen handlat om tröst, jag har ju funderat inte bara på alla praktiska saker i min omgivning utan även på min egen psykiska hälsa och det...det är nog det mest ansträngande som finns.

Anyhoo...så spillde jag mina bönor för den här unge läkaren och underbart nog sprang han varken skrikande ur rummet eller gav mig en överseende imaginär klapp på huvudet utan tog mig på allvar. Vi resonerade en god stund kring just min psykiska hälsa - något som jag inte tror att han förväntade sig mtp mitt ursprungliga ärende - och han var inkännande och empatisk, precis vad jag behövde. Tillsammans kom vi fram till att eftersom jag kan identifiera grundproblemen, att eftersom jag vet när och varför jag tar till ätandet och vad det beror på så enades vi om att psykoterapi (för tillfället) var att "skjuta över målet" och att KBT förhoppningsvis skulle räcka till för att ge mig de verktyg jag behöver för att inte vända mig till ätandet när jag mår dåligt.

Än så länge känner jag mig trygg i det, jag ser fram emot att få en proffessionell synvinkel på det hela. Allt annat som jag ältar....ja, det får jag väl älta ett tag till för någon förändring finns ju inte inom synhåll. Men en sak i taget blir nog bra det med :)

väl börjat fundera så känns det plötsligt helt legitimt att känna dig som om det ligger en rejält genomblöt yllefilt över hela ditt väsen. Och det blir okej att komma hem från jobbet och må fredagsbra och sen läsa en bloggkommentar på nätet och trilla ned i den djupaste av gropar.

Det blir inte fullt så fyllt av samvetskval att inte åka på tvärs för att umgås, även om det är tråkigt. Men det tråkiga är då AVSTÅNDET och resandet i sig, inte du personligen och inte ditt val att låta bli att åka. Det är inte DU som ska skuldbeläggas.

Det blir okej att sitta i timmar framför datorn och egentligen bara stirra efter att ha spenderat en hel dag i en av de mest rör(l)iga arbetsmiljöer som finns.

Det blir liksom okej att vara jag.

kan vara oerhört givande.

De som senast sökt via google och hamnat på min blogg är nog dock inte helt nöjda.

En har sökt på "Ernst-Hugo järegård + prostatacancer". E-H har jag förmodligen nämnt en enda gång, med tanke på att han är/var något av det obehagligaste som finns. Redan som barn var jag rädd för honom. Som vuxen kan jag förnuftsmässigt inse att han var en begåvad skådespelare, men usch vad läskig! 

Prostatacancer har jag också lyft. Har skrivit om hur jag inte kan förstå hur män kan vara så rädda för ett stick i fingret - för det är ju faktiskt ett enkelt blodprov nu för tiden, inga plasthandskeklädda fingrar i rektum. Och förresten, vi kvinnor har fått både fingrar och metallföremål uppkörda i våra underliv och våra bröst fullständigt utplattade i långliga tider för att kontrollera vår hälsa så: *utmaning*

Nästa googling var "kan man gå svartklädd på dop som mamma". Jag antar att det är en osäker Familjelivsmamma som har googlt den frågan. ALLA andra vet att helsvart är okej i ALLA lägen.  

mitt förra inlägg rätt nu.

Det är ju absolut inte så att du bara ger och ger, och aldrig får något igen. Du har människor omkring dig som tillför värden i ditt liv, annars skulle du inte härda ut. Men när du har den bakgrunden du har, så innebär det också att du har svårt att ta emot det du får från dem. Eller...kanske inte "svårt att ta emot" men svårt att till 100% uppskatta och glädjas, för du vet av erfarenhet att det med all säkerhet kommer nåt surt efteråt. Eller för att din uppväxt inneburit att du har svårt att tro att du är värd det du ges.

Din förhoppning är att omvärlden inte tolkar det som det du upplever själv: att du aldrig är nöjd, utan istället kan se att det kan finnas bakomliggande orsaker. 

hälsa är ibland ett dilemma. Folk frågar med en standardfras: "hur är det" - men väldigt få vill egentligen ha svar på den frågan. Det är mest nåt en säger. Om du svarar: "Jotack, lite förkyld men annars rullar det på" kan du få ett uppskattande leende men om du svarar: "Just nu mår jag så fruktansvärt dåligt att jag vill gå hem och dö" är det förmodligen ingen som ler. Möjligtvis skrattar de lite överslätande och säger att de minsann vet hur det känns, de har också haft sådana dagar....och skyndar vidare till sitt eget.

För psykisk ohälsa är ju så oerhört mycket svårare att bemöta än fysisk - och tabubelagt därtill. Varför kan jag egentligen inte riktigt förstå, även om jag själv känner ett stort motstånd mot att prata/skriva om saken. Men det tabuet kan ju inte brytas, om ingen skriver om det, så here goes:

Om en vuxit upp som barn till en förälder som själv lider av psykisk ohälsa, och redan som riktigt liten fått lära sig att "inte störa" och att förälderns välmående ständigt måste gå före ditt eget så lär du dig tidigt att vara "duktig". Tyst och duktig, that is. Du växer upp och lär dig att sätta andra människor framför dig själv, att rycka in, finnas till och stötta upp. Att stå tillbaka och inte opponera dig när utlovade aktivteter ställs in, när löften bryts, när tystnad ersätter förklaringar. Att inte ifrågasätta och stå på dig, att inte hävda dina egna intressen och vilja.

Ett barn som lär sig det växer förmodligen upp till en vuxen som agerar på samma vis. En vuxen som ständigt prioriterar andra, på jobbet, i hemmet, på fritiden. Som ställer upp och är "fixaren", som finner sin tillfredsställelse i att vara behövd  - även om utomstående kan se det som att personen inte sällan blir utnyttjad. Personen ifråga lär sig snart att inte förvänta sig några tack, att inte begära avlösning ellerskifte av arbetsfördelning, att i stort sett låta sitt liv formas av sin omgivning. Det lär sig att alltid vara så positiv som möjligt, för det lönar sig ädå inte att protestera.

När du då levt större delen av ditt liv på det viset kan olika scenarion uppstå. Ett är att du fortsätter att framleva sitt liv på samma vis, för du kan och vet inget annat. Ett annat scenario är att du själv sakta men säkert börjar må sämre och sämre rent psykiskt. Kanske har pressen av att aldrig riktigt fullt ut kunnat bejaka dig själv och dina egna behov inneburit att du till slut känner sig så liten och värdelös att orken tagit slut. Kanske tar det sig uttryck på något annat sätt och kanske, kanske har du äntligen vågat börja fundera över varför du mår som du gör.

Kanske har du då kommit fram till - med hjälp av goda och kunniga vänner - att du inte bara lider av en övergående (men ändock slitsam) "höstdepp". Kanske inser du att den PMDS som du fått hjälp av andra vänner att diagnosticera får hjälp på traven av en underliggande problematik, eftersom den blir så omstörtande djup att den vissa månader hotar att omintetgöra hela din existens, trots att du i vissa perioder är så speedad att du vill göra ALLT NU! Känslolägena är i ytterkanten av bägge skalorna, allt eller inget! Kanske kan det vara så att du lider av dystymi, eller kanske cyklotymi?

Någon gång behöver du våga skaka av den där känslan av skam och tabu, och inse att även trots utbildningar, yrken och känslan av att befinna sig "på fel sida skrivbordet" så kan vem som helst drabbas, och att det är viktigt att söka hjälp.

* Personen i det här inlägget har avidentifierats och vill vara anonym   

så tror jag att Älskot och jag tillsammans mycket väl kan vara bäst i Sverige på att köpa böcker på loppisar och i second-handbutiker.

En stor del av semestern i sommar gick åt till besök på just ovanstående och en hel del av semesterpengen likaså. Inte så mycket som om vi hade köpt dem i bokhandlar, men då hade vi ju inte köpt dem...

Senaste kapet var hela Milleniumtrilogin  - som jag iofs läst, men inte äger - för en femma stycket på Kupan. Så totalt värt det. För det är något visst med böcker - jag vill liksom bara ÄGA dem! Det är ett märkligt drag hos mig, som för övrigt är en ganska modest person vad gäller ägande - prydnadssaker göre sig icke besvär liksom.

Jag ska inte uttala mig så värst mycket om Älskots ex, men den enda gången jag var inne i hennes hem såg jag hennes samling av grodor, dog en smula och ville gå hem igen. Loppisen vi var på idag gav mig ont i ögonen och hade jag inte haft huvudvärk redan innan så hade jag fått det av den. Prylar liksom...prylar ÖVERALLT! Nu är ju iofs det litegrann av syftet med just loppisar men det finns ju olika sätt att presentera det en vill sälja också....

Jaja, nog om det - jag tänkte nog mest bara tala om att jag köpt i runda slängar 10-15 böcker den här sommaren, fått några dubletter av Älskot och själv givit bort detsamma och att det är ungefär såhär jag känner det:  

Inte för att jag någonsin tillhört dem som låtit mig "raggas upp" med hjälp av drinkar i en bar - men visst känns det ändå lite mer sympatiskt ur bok-vinkeln?