Trots att jag inte har för avsikt att arbeta imorgon heller smög jag ut idag - främst för att alla slags skåp för mat var tomma, men även b/c feberfri och oändligt rastlös och för att min stora dumma järna då tyckte att det verkade lämpligt att uppmana mig att städa eftersom jag "ändå är hemma". Jag bemästrade alltså städmanin med att ge mig ut i jakt på mat....och medan jag ändå var ute så passade jag på att ta en liiiiten sväng in på den där närbelägna loppisen som bara har öppet vissa utvalda dagar...

Och där fann jag mig stirrande på en person. Jag kände inte igen hårfägen, jag kände inte igen den medföljande barnvagnen med innehåll och jag kände inte igen sällskapet - men jag kände igen ansiktet och ansiktet kände uppenbarligen igen mig efter ett par gångers tittande för vi hälsade leende på varandra innan jag gick därifrån med en förvirrad tanke i huvudet: vem fasen var det jag hade hälsat på?

Det är för mig inget nytt fenomen, jag kan känna igen männiksor och till och med prata glatt och intetsägande med dem en god stund utan att ha den blekaste aning om vilka de är - allra oftast för att de förmodligen befinner sig på "fel" plats.

Jag har pratat engagerat med fd skolsköterskans hustru och imaginärt gnuggat alla knölar för att komma på vem hon är - och sent omsider fått veta att hon arbetar i vår lokala HM- butik .

Jag har svarat till intet förpliktigande på lottförsäljaren i scouternas monter på julmarknaden - och i efterhand fått besked om att det var T.S chefs fru jag svamlat med.

Jag har skrattat ihop med Storesonens kompis morsa - och i efterhand upptäckt att vi jobbat ihop nån gång nånstans.

Jag har i förbigående kastat "hur är det jotack bra" -repliker till en person som jag tydligen utbytt ganska djupa förtroenden med under en jobbig jobb-natt några dagar tidigare.

Jag har skakat av mig folk på puben med ett "du jag måste gå" när det sedan visat sig vara någon jag vuxenstuderat ihop med.

Jag kan se folk på lokalnyheterna och känna att det är någon jag borde veta vem det är utöver "sett på tv".

Det är tydligen någon slags variant på "ansiktsblindhet" som jag har fått veta faktiskt är något en kan ha, och inte ett hitte-på för att skyal över att en är totalt ointresserad av folk....så vad ska vi kalla min variant? "Felpersonpåfelplatsdemens" kanske? Nu tror ni förmodligen att jag raljerar kring detta, men det kan i vissa lägen faktiskt vara ett dilemma, det finns de som tror att jag är överlägsen, skitviktig, nonchalant och inte bryr mig om dem, men så är det verkligen inte.

Om det är något jag önskar är det att jag skulle vara mer förmögen till att skapa (djupa) relationer med andra människor, men dels är jag för osäker på mig själv och dels har jag då det här dilemmat. Det är ju inte så enkelt att skapa relationer med människor som en inte kommer ihåg vilka de är?

Förkylningsinfluensan fick mig till slut - och i agonyn över att vara hemma när det känns som om ALLT händer på jobbet lyckades jag såklart äta sönder min gamla amalgamlagning ytterligare   

Men varför vara bitter, jag fick ju se fem avsnitt av en serie som jag blivit tipsad om  - "Emerald City" och den var helt okej, nu när jag tröttnat på "Haven" där saker och ting liksom bara upprepar sig, med en ny twist i varje avsnitt iofs men ändå.....Började också titta på "The Tudors" när nu den streamingtjänst jag har tillgång till inte visar "The Crown" som jag mycket hellre hade velat se men redan en kvart in i första avsnittet insåg jag att det var för mycket både sex och våld för mig. Och de få andra serier jag skulel kunna tänak mig att vara intrresserad av är inne på allt ifrån säsong IV till säsong IX mend typ 14 avsnitt per säsong....nej det orkar jag inte    Speciellt inte eftersom jag vet att det enbart är när jag är sjuk som jag tittar på tv/serier.

Ont har jag också, den här kroppastollen är ju inte van vid att ligga och sitta riktigt i den här utsträckningen så trots att jag är trött, trött, supertrött så gör det för ont att ligga ned så länge som jag egentligen skulle behöva sova. Men jaja, ingen lovade ju mig att livet skulle vara en dans på rosor.....

Vaknade i morse och kände med all önskvärd tydlighet att jag borde stanna hemma - men med tanke på allt krångel kring min tjänst under helgen så hade det väl tagit hus i helvete och blivit en smärre katastrof om jag stannat hemma.....eller nej, jag är ju inte oumbärlig såklart, men det hade varit o-bra och förmodligen verkat lite misstänksamt om jag inte kommit efter alla turer som var.

Så, jag släpade mig till jobbet - först dit jag skulle vara på förmiddagen och sedan till våra nya lokaler. Där var till min förvåning men också glädje verksamheten i full gång och för att fira detta drog jag med en av kollegorna ut på lunch på lokal - det är sällan vi gör sådant men nu ligger vi så till rent geografiskt att det är betydligt enklare att göra det än tidigare, så vi passade på. Och vem kommer där om inte vår tidigare tillfällige chef som nu trots sin ett par år tidigare timade pension fått en ny befattning, ännu högre upp i hieriakin! Nåväl, det var trevligt att återses och berätta om alla turer som varit sedan han avslutade sin anställning hos oss.

Ännu intressantare var det att efter lunch dök Stora chefen upp, bak inte ett dugg om ursäkt för all miscomminucation, tackade inte mig för min förståelse utan rynkade enbart bekymrat på pannan när jag återberättade lilla chefens agerande i fredags och muttrade "vad fick han det ifrån".... och lagomt till han gått kom även den lilla chefen, bad inte mig om ursäkt för all miscommunication, tackade inte mig för min förståelse utan skyllde helt fräckt ifrån sig på sin kollega, min tredje chef som inte var närvarande..... Det är så intressant att så att säga "stå i mitten" och få höra alla varianter på denna berättelse!

Nåväl, nu har det varit och vi blickar framåt - i morgon är en annan dag! Men som det känns nu får de rodda i den dagen utan mig, jag har feber och är nedbäddad med en kopp varm choklad med rom, i förhoppningen att alkoholen bränner bort en del feber och förkylning!

Ja, det får jag väl ändå kalla det...

Men jobb har det blivit ändå - inte rent fysiskt/praktiskt men såhär:

I torsdags mailade jag ju alla tre mina chefer för att fråga om hur jag gör på måndag (imorgon) OM det blir någon flytt. Jag fick inget svar, vare sig via mail eller på något annat sätt. Så jag påminde återigen, den här gången muntligen och face2face, den lille chefen innan jag gick hem på tordagen att OM det blir flytt på måndagen så behövde jag entledigas från mitt deltidsuppdrag på annan plats för att delta i flytten och det lovade han att ta tag i. Och otroligt nog så FICK vi ju alla papper underskrivna och klara så att vi skulle kunna starta upp verksamheten i nya lokalren im orgon. Om det inte vore för allt annat som fattas....

Jag och bästa kollegan åkte till den nya lokalen för att bidra med det lilla iordningställande som vi kunde, fick en rejäl jäkla åthutning av vaktmästaren för att vi inte deltagit tidigare   och vår fråga om vem som då skulle ha skött våra arbetsuppgifter svarade han inte på utan stegade enbart förnärmat därifrån. I samma veva kom den lilla chefen, urskuldade och ummade och visste inte riktigt till sig MEN hade iallafall det glada beskedet till mig att det fanns en ersättare för mig på mitt andra uppdrag = jag skulle kunna delta i uppstarten i nya lokalen. Det enda jag behöve göra var att kontakta personen ifråga och berätta vad jag ville att han skulle göra. Eftersom detta är en fd kollega, numera aktiv pensionär ville jag inte störa honom en fredagskväll utan skrev ett mail, med kopia till vår verksamhetsansvarige.

Ett par timmare senare får jag ett sms från verksamhetsansvarige som inte fattar någonting, det är han som varit i kontakt med fd kollegan och fått beskedet att denne _inte_ kan vara min stand- in under måndagen och samtidigt som jag läser detta sms öppnar jag jobbmailen och ser att jag fått svar från den andre av mina chefer, som skriver ca ingenting mer än "ursäkta för sent svar, jag har förstått att [högste chefen] gett dig besked!" och eftersom jag anser att jag fått besked från hen via lilla chefen svarar jag att jag fått det och önskar god helg. Smsar även detta till verksamhetsansvarige och sen blir det tyst.

Under eftermiddagen idag får jag ett sms från lilla chefen, där han hänvisar till att jag ska gå in och läsa ett mail från högste chefen. Jag kollar jobbmailen och ser att verksamhetsansvarige mailat högste chefen om hur otroligt illa skött det här är - och ett SKITLÖJLIGT svar från honom där han skriver saker som "jag har bara sagt" och "under förutsättning" dvs han tar alls inte på sig något ansvar för att det blivit minst sagt miscommunication. Vilket ju i korthet innebär att jag inte kan vara med från scratch i de nya lokalerna.....men jaja, jag är van vid att vara den som liksom inte ränkas så inget är nytt under solen.

Utöver det har det varit en ganska intetsägande helg, jag har den där underliga förkylningen som inte blir en förkylning utan "bara" heshet, feber, ont i leder, huvud och mage vilket har inneburit att jag inte kom iväg på en enda aktivitet under Kulturnatten i lördags och mest var taxi åt T för de saker han ville shoppa när han "ändå var i stan". Kul - ish. Fast visst, några nya böcker från Erikshjälpen blev det ju för mig också så jag ska inte klaga   

Men Ängelen har haft en bra helg och även köpt sig en riktig (om än begagnad) säng vilket jag gläder mig miljoner åt - bäst av allt var väl att hon fick sin pappa (och hans superlata bonusson) att hjälpa henne att hämta samt bära den uppför trapporna hit - och att jag fick avspisa dem i hallen med ett "tack för hjälpen, ni kan ställa den här så fixar vi resten" eftersom jag faktiskt gruvat mig i flera dagar över att jag INTE ville ha in honom i mitt hem, jag vill INTE att han ska ha någon insyn, någon vetskap, någon kunskap om hur jag lever och hur mitt hem ser ut. Jag är säkert superlöjlig, men det känns som om det skulle bli typ....nedsmutsat av hans blick, hans närvaro så därför känns det så himla taktiskt att det gick att lösa så enkelt. Funderar på att brodera mig en sån där tavla där det står att "mitt hem är min borg"   

Så lätt det är att bli "bortpratad" ibland. Vi skrev ju ett brev till Storchef, Mellanchef och lilla chefen Bruse där vi återigen påtalade det vi lyft i vår anmälan till Arbetsmiljöverket, och att tiden för den har gått ut....och hoppetihoppsan så skulle de visst ha mööööte dagen efter   , dvs i fredags och så fick vi via intranätet veta att Storchefen skulle komma på vår APT som idag för att "informera om det aktuella läget". Men si då blev vi  lite tjuriga över hur allting bara förhalas, förhalas och skjuts fram så då lät vi meddela via lilla chefen att om det ändå inte fanns något klart besked om flytt fanns det ingen anledning för honom att komma och ta upp den tid vi så väl behöver lägga på andra saker, finns det inget besked så kan vi lika gärna gå vidare med vår anmälan -  och med det var vi nöjda.

Men så var vi några som befann oss i kafferummet, på väg ut till olika samlingar men då kom plötsligt och helt oannonserat Mellanchefen gående och tjohoooooooo!!!!! Lämnade besked om att NU!!!!!! Är det klart för flytt!!!!! Redan på fredag faktiskt!!!!!!!! 

Eller....mja, njä, alltså....inte riktigt, för godkännandet från Miljö- och Hälsa ska skrivas under imorgon..........

Vilket ju faktiskt rent konkret innebär att absolut ingenting är klart, lika lite som det var klart i morse när vi enades om att låta anmälan gå vidare. Men nu har Lilla chefen varnat Mellanchef, som har kontaktat Storchefen och sedan kommit till oss för att gjuta olja på upprörda vågor, eftersom vi gett dem ytterligare ett skrämskott. Och jag gick på det. Jag gick på det så långt som till att jag började formulera ett mail till mitt huvudskyddsombud om att vi avvaktar.....tills jag insåg vad det var som hade hänt rakt under min näsa.

Men nu måste jag lik förbannat vänta till imorgon bitti med att ge mina kollegor samma uppenbarelse som jag själv fick - om det ljuset inte redan gått upp för dem under kvällen och natten, vilket jag innerligt hoppas! I ain't going down without a battle, Igen. Jag orkar fan snart inte med mig själv....

Ja, det uttrycket sprider ju sig som en löpeld på Internet efter Trumps klavertru...amp och hans pressekreterares nästan ännu större dumhet. För om en faktiskt anser att det kan finnas "alternativa sanningar" och att inte fakta finns....ja, då är vi på väg ned i ett mörkt hål. Men det är icke desto mindre oerhört underhållande att läsa alla tweets och kolla memes med #alternativetruth.

Nå, jag ska icke bli (parti)politisk i min blogg men jag vill kort nämna att jag anser att det finns ett parti i alliansen som jag anser är TOKFEL ute, och de andra är fortfarande fel men inte lika fel som det partiet...och att det finns åtminstone en sak som jag är överens med Björklund om - pikétröja eller inte - och det är längre skolplikt för våra nykomna vänner. För att lätta på pressen de känner, för att ännu bättre kunna förmedla och stå upp för att JA, det tar lite längre tid för många av er och ni ska få den chansen, vi ska inte pressa er!

Utöver det måste jag säga att jag reagerade på uttalandet i morgon-tv att den här dagen är känd som "årets fattigaste" eftersom det tydligen är sista dagen före första lönen efter den tidiga decemberutbetalningen. Då undrar jag hur lätt det är att glömma alla de hundratusentals kommunanställda som också fick lön den 23:e december men som inte får lön förrän på fredag och alltså får vänta ytterligare två dagar - borde inte torsdag vara årets fattigaste dag då? En petitess tycker säkert många av er, men jag är ju en sådan där person som gillar solidaritet, kollegialitet och annat sådant där jämlikhetstrams   

Och det får mig att med ågren tänka på mitt (tack och lov snarare beroende på lathet än på pengabriskt) supertomma kylskåp som behöver fyllas på - och på två outhärdligt långa arbetsdagar då jag ICKE kommer att orka att åka och storhandla efter jobbet - vilket alltså kommer att föra mig ut i trängseln i fredagshandeln....fast då kokar jag nog hellre soppa på en spik, det har jag gjort så många gånger förr (och då beroende mindre på lathet än på pengabrist) att jag nog klarar det några dagar till. Dessutom kan jag onekligen göra som Kapten Långstrump och "flyta på fläsket" om det skulle behövas   

Jag vet verkligen inte varför jag har ett så sjupt rotat agg mot pikétröjor? Det borde vara ett barndomstrauma med tanke på hur hårt det sitter, men när jag var barn fanns det (oh ljuva sjuttiotal) ännu inga pikétröjor så där faller den teorin.

Pikétröjor är något av det mest vedervärdigt fula jag vet, och ett av mina favirotuttryck är "det är bara liberaler som bär pikétröja" - och på så vis kan ni ju lätt dra slutsatsen om vad jag känner inför liberaler....

Jag sörjer djupt det faktum att mitt fackförbund kräver att vi ska klä oss i deras (lila!!!!!) pikétröjor när vi är ute och representerar - vilket är en klart bidragande orsak (utöver min eskalerande sociala fobi) till att jag oftast avböjer att representera. När vår näst högste chef i höstas frågade vad vi tyckte vore en lömplig sak att "reklama" med viskade jag till min kollega att "du ska se att det blir pikétröjor" och mina farhågor besannades, det har hens första förslag som till min stora glädje röstades ned. Helt bortsett från att jag vägrar låta någon annan bestämma hur jag ska klä mig så är pikétröja det sista valet innan butt naked. Tack och lov höll ju kollegorna med, så istället blev det en vattenflaska (!!!) i den spygröna färg som någon i outgrundlig o-vishet har valt som vår "profilfärg" och en förvånansvärt snygg termosmugg från Sagaform:

Men åter till pikétröjorna.....

Eller nej, det är nog bättre att släppa dem och försöka sova nu?

Ja, kansle är det så för fy vilken jävla skithelg det här har varit.

Inte för att det hänt något speciellt utan kanske just för att det egentligen _inte_ har hänt någonting....och det är ju på sätt och vis till stor del min alldeles egna förskyllan, men jag får nog ändå lov att lägga en del av skulden på mitt jobb också. Som jag skrev så fick vi inte den utlovade tårtan, och inte heller något meddelande om, eller förklaring till varför den uteblev. När mellanchefen kom tillbaka efter sitt VAB visste inte han heller någonting och tja...kanske var det där vi kände att bägaren nu var ordentligt full?

Så i torsdags morse satte jag mig och skrev ihop en skrivelse, full med de ifrågasättanden vi hade lyft den senaste veckan - allt i från varför vi inte hade flyttat till vad som hänt med de utlovade arbetsbeskrivningarna och så samtalen med beteendevetaren däremellan - samt en hänvisning till den av oss inlämnade 66 a § till Arbetsmiljöverket, vars krav nu sedan lägen är överträdda och så gick de iväg med internposten.... Intressant nog informerades vi av mellanchefen redan på fredagens "morgonsamling" att han skulle på möte med inte bara en utan bägge de högre cheferna redan under eftermiddagen och tja, det är ju underligt att det ska behöva komma till hot för att något ska hända? Jag bad om, och fick löfte om en återkoppling efter mötet - något son han strax innan avfärd dock försökte slingra sig ur på de mest underliga sätt men icke desto mindre fick jag ett TOTALT intetsägande mail från honom under eftermiddagen. Ett mail som jag vbf:ade till fackkollegor, skyddskombud och de kollegor som är mest involverade i flytten och responsen var nästan entydig: vi går vidare med vår anmälan.

Fredagkvällen tillbringade jag därför i ett tillstånd av euforisk ångest, eller nåt däremellan. Jag ligger redan lägst i lön på stället (näst efter cafeteriabiträdet) och är så långt efter i komptetensutveckling och "befordringsgång" att det inte kommer att göra varken till eller ifrån, men det är klart att SVT:s rapportering om hur fack- och skyddsombud behandlas av både arbetsgivare och sina egna huvudskyddsombud gjorde mig inte på topphumör precis.....

Lördagen hade jag faktiskt tänkt delta i en manifestation, kanske åka till Ikea, träffa en av, eller bägge sönerna men trots att jag vaknade första gången redan vid halv sju lyckades jag inte komma ur snooze-mode och kliva upp förrän klockan var närmare 11!!! Efter en rasende äckelig kopp frukostkaffe bestämde jag mig för att rensa i garderoben - jag shoppar iofs alltid superbilligt på rea och oftast dessutom superbilligast på second-hand men det är bara att inse att 38 klänningar är lite väl många, och att flera av mina 23 koftor har sett bättre dagar. Dessutom har jag dubletter av (second-handköpta) böcker som behöver komma tillbaka till Erikshjälpen och generera ytterligare en inkomst så jag städade lite, hittade grejer som skulle ned i källarförråd och satte fart.....

Och började må ungefär som ett utskitet äpplemos efter min andra runda ned i källaren. Flåsade som ett brunstigt lejon, svettades floder, blev yr, totalt knäsvag och alldeles skakig i hela kroppen: blodsockerfall de luxe! Skakande som en person i slutstadiet av Parkinsons lyckades jag både öppna kylskpåsdörren och sikta in mig på något ätligt utan för mycket kolhydrater, vilket (som alltid) innebar att jag tokstudsade upp i energi i ungefär en kvart och sen tvärsomnade och sov i två timmar och resten av kvällen gick åt till att andas och ligga lågt..... Hej då lediga lördag :(

Men lördagen var ju inte riktigt slut där...nej, min nyårsfirande granne har ju skaffat sig pojkvän -tror jag i alla fall. Det KAN ju såklart vara så att de tränar brottning, eller spelar oerhört intensiva matcher WII-tennis men i mina (kanske något perverterade) öron låter det faktiskt mest som två 20-nånting grabbar som har hård och mycet njutningsfylld sex. Och det är ju onekligen oerhört trevligt för dem, men kanske inte riktigt lika intressant för oss grannar som får vara med dem en ganska stor del av deras resa mot själva slutnjutningen så att säga....jag vet inte om de själva är medvetna om hur väl de hörs, det är inte ett speciellt lyhört hus det här men de har sitt sovrum snett under mitt och jag hör dem alltför väl. Både strax innan midnatt alltså, då jag till slut fick sätta i öronproppar för att kunna somna, och strax efter halv sju i morse då jag vaknade av debaclét. Kan en ringa störningsjouren för att grannarna sexar för högljutt?

Och idag då...ja, jag väcktes ju ganska så abrupt som sagt och på den vägen har det väl varit. Världen utanför är underligt frostig och vit trots att det småregnar, jag är trött som vanligt, har kollat intranätet och sett att en kollega vabbar både måndag och tisdag vilket innebär att hens arbetsuppgifter kommer att delas ut på oss andra oavsett vad vi själva redan är bokade på. Vikarier, vad är det?   Måste också vara den sammanhållande angående skrivelsen vi skickade iväg och se till att den följs upp trots att jag (som vanligt) inte befinner mig på plats på måndagar. Dessutom har det varit tvättdag i det här huset och eftersom Ängelen har världens killförkylning och är i det närmaste döende så är det hennes utslitna mamma som fått roa sig. Funderar på om den där hostan hon har inte är minst lika smittsam som böldpest, om jag går och låter henne hosta på mig kanske jag är sjuk imorgon?