has done it again!

Haft en åsikt och försökt stå för den. Det är ju långt ifrån första gången, men det är nog första gången jag inte ens fått BÖRJA utveckla mina tankar utan abrupt avfärdats med ett iskallt "Hör av dig när du inte är arg längre"

Fat chans liksom, jag är ALLTID arg och det där bemötandet gjorde mig ju inte en gnutta gladare precis!

Som jag ju nämnde redan i gårdagens blogg vet jag inte om det känns bra att leva på någon annans villkor och önskemål.

Långsint är jag också, på gott och ont. Mest på ont antagligen, men om andra får behandla mig som de vill så får väl jag......?

För övrigt kan jag också berätta att det är mer synd om mig än vanligt idag....stortån jag fick mosad på Arvikafestivalen fällde sin nagel igår kväll...eller fällde och fällde...efter att ha känt den delvis lossna och därefter gått omkring i en halvtimme med handen framför ögonen för att slippa se eländet försökte jag medelst viss dissektion få bort den dittintills lossnade delen...det var INTE lätt! Ont gjorde det också.

Jag må ha fött tre barn och haft njursten och gallsten och brutit ben och......ja, you get the picture - men INGET gör väl så ont som smärta man står inför att tvingas tillfoga sig själv? Eftersom jag lever i illusionen att jag är en handlingskraftig kvinna (och dessutom lever ensam så ingen annan fanns till hands) var det ju "bara" att ta tjuren, dvs nageln i ett bestämt grepp och rycka till! Urrrrg!

Inget mer att säga om det, nageln är borta och jag ser numera vanskapt ut även på foten =(

*argCatt idag*

När mina ungar var några modeller mindre lästes det sagor och berättades roliga historier i parti och minut - en av favoriterna var mammaCattens alldeles egna variant av "Mäster Skräddare"  - komplett med röster och mimik.

Fascinationen var total och förtjusningen liksaså, men det föll aldrig något av barnen in att ifrågasätta varför den lille mannen gick tillbaka till skräddaren gång efter gång trots att han inte var nöjd. Kanske var just det en del av fascinationen - att han var så hunsad/rädd/korkad/oföretagsam/eftergiven att han gång efter annan accepterade förändringen av hans ursprungliga önskan och ändå återkom?

Fundilurare som jag är har jag kommit att undra om det inte är lite åt det hållet vi alla i olika skeden av livet lever? Att vi "nöjer" oss, med det vi till äventyrs kan få, snarare än att kämpa för det vi verkligen vill ha? Oavsett om det gäller arbete, kärlek, boende eller övergripande mående. Tragiskt måhända, men jag tror att det är en verklighet för många av oss och NB, jag säger inte att det är fel, inte alls!

"Felet" ligger väl i sådana fall i att slå sig till ro med något mindre än det man vill ha.....För visst är du väl värd det där lilla extra? Det där som sätter sin guldkant på just DIN värld? Det måste inte vara guld och gröna skogar, större hus eller nyare bil, tvärtom! För mig, i min alldeles privata sfär ligger det på ett helt annat plan. Många må säga att jag om någon "borde" sträva efter högre materiell standard, med tanke på min nuvarande situation som frånskild, ensamstående, arbetslös men så tänker inte jag.

Vad jag önskar att jag hade högre förmåga att sträva efter och förmedla till min omvärld är mitt behov av omtanke, respekt och andras lyhördhet. Jag vill och orkar inte ständigt anpassa mig till andras behov och önskemål, vill inte längre vara måltavla för vilsna själar som upplever sina egna behov som så mycket större och viktigare än andras! Mitt nick till trots så är även jag en människa med ett värde, och förtjänar att ses som den jag är och vill vara, inte som någon som ska vränga mig ur mitt skinn för att "passa ihop"..... 

Nog med gnäll för idag! Har ni några klagomål så skickas de till censurpanelen på bilden nedan...alla brister i min blogg hänvisas till dem!