blir fel redan från start.......imorse vaknade Q-hunden redan vid halv sju och pep. Stackarn är kissnödig tänkte jag och plågade mig ur sängen och på med kläder som jag i normala fall skulle döda folk om de sett mig i...men nöden har ingen lag!!

Men tror ni hundkräket ville gå ut? Neeeejdå, han ville bara att jag skulle öppna köksdörren så att han kunde få se vad kissarna hade för sig därinne!! Kissarna å andra sidan hade inte haft något emot att dörren fortsatt att vara stängd.....Det är då jag känner det - huvudet är som stoppat med bomull, smärtan sprider sig från nacken och upp mot bi- och pannhålorna, febern dunkar i mitt blod. IDAG av alla dagar!!

Idag, när jag ska ha möte med Ängelens mentor och rektor, idag när jag ska hämta Å på flygplatsen, idag när vi ska göra varsin tredje näsborre, idag när jag ska på Solrosens traditionella "bakomjulfest"!!! Fan i helvete också.....det enda dagen på flera veckor när jag verkligen är BOKAD och med saker som är svåra, mycket svåra att avstyra. Ibland önskar jag verkligen att det gick att amputera huvudet - förresten kanske det går på mig, utan några större biverkningar?

Q-hunden får nöja sig med ett par korta promenader, mötet på skolan blir inte alls så välformulerat som jag hade för avsikt och när jag kommer hem sitter dessutom E i trappan och väntar på mig - trevligt, men jag orkar egentligen inte! Det kan jag ju inte säga, så istället lagar vi lunch och babblar, jag något mindre engagerat än vanligt och hon irriterar gnidande sina allmer röda ögon och så småningom även fullständigt igenkorkad i näsan - hon är nämligen pälsdjursallergiker.....

När hon åker hem tittar jag på klockan och konstaterar: nu har jag bara resten kvar! X antal timmar tills jag får gå och lägga mig igen, och då utan att dela säng med Q-hunden, idag åker han hem med sin "mammi"! Det har varit både kul och jobbigt att ha honom här - skönt med all motion och frisk luft han fått mig till, men lite jobbigt att han är så orolig, och sista dagarna lite FÖR intresserad av Frank!

På det hela taget kan jag väl säga att jag kommit fram till att jag är mer katt-  än hundmänniska, och om jag mot förmodan skaffar hund igen gör jag det INTE utan någon att dela ansvaret med! Och inte utan att ha en inhägnad trädgård att släppa ut livet i, för de där snabba kissningarna - det har jag varit bortskämd med...

En knapp timme tills Å landar...ska jag tippa mig på soffan eller blir jag ännu mörare då? Jo, det är väl risk för det....lika bra att försöka hålla sig vaken och hoppas att jag inte blir en fullständig trafikfara när jag ska iväg: Håll er på vägen om ni möter mig, för jag kanske är i diket!*L*

Tack och hej, fotsvettssprej!