Jo..det är jag idag, och naturligtvis inte enbart idag även om nya snokningar på olika communitys där jag är medlem fått mina tankar att eskalera en aning.....

Jag ser nämligen med förundran (och glädje naturligtvis, jag ÄR ingen missunsam person!) hur människor i min närhet, både irl och på nätet formerar sig i förhållanden, markerar varandra som "partners" och utnämner varandra till sin själs älskade, sitt livs stora kärlek...i vissa fall utan att ens ha träffats!? Det gläder mig naturligtvis att de som längtar funnit någon specifik att ägna sin längtan och sina känslor åt, men vad som förundrar mig är den lätthet med vilket det verkar ske?

ÄR det verkligen så lätt? Kan man "bara så där" hitta den rätte/rätta? Hur kan en del känna att det klickar omedelbart, och hur kan de vara säkra? Eller, oh hemska tanke, är det JAG som är annorlunda? Nu så här knappt två år efter vår separation inser jag att exet och jag tydligen utgör nån form av unikum - nämligen ett par som hållit ihop i över 20 år, på gott och ont naturligtvis......Är det det som ligger mig i fatet när det handlar om att släppa in nya människor i mitt liv, det faktum att jag faktiskt innerst inne hade en tanke och förhoppning om att kärlek är livslång? Men nu har vi ju äntligen gemensamt kunnat konstatera att det inte var så, borde jag då inte kunna gå vidare?

Missförstå mig rätt, mellan exet och mig blir det ALDRIG någonsin någonting igen, det är vi rörande överens om och för tillfället försiktigt nöjda med den spirande vänskap vi lyckats nå fram till. Nej, det är inte HAN som är "problemet" utan jag och mitt sätt att vara...tror jag? Så hur gör man? Är det så som en del män påstår, att vi kvinnor är för kräsna? Jag tycker nog inte att jag är det, varken vad gäller utseende eller inkomst och prestige. Jag är mer kräsen när det kommer till förmågan att kommunicera, interagera, bekräfta och förstå mig. För jag är inte lätt att förstå sig på, inte ens jag förstår alltid vad jag gör och varför!

Antagligen är det därför jag har svårt att kasta mig ut i "förälskelse" - jag är själv oerhört medveten om mina exter och vill inte utsätta andra för dem i onödan! Kontrollbehovet är starkt och det spelar så klart in, kan jag inte förutspå exakt vad som kommer att ske, eller själv styra utvecklingen dithän blir jag förvirrad......

Exet, som jag nog aldrig uppfattat som någon "känslomänniska" med någon större insikt i andras tankar, men som antagligen ändå är en av dem som känner mig allra bäst efter många, långa och slitsamma år uppmanade mig häromdagen att SLÄPPA TAGET! Chansa, prova och se vad som händer sa han. Cheeeezus! Som sagt, han om någon vet vad kontroll innebär för mig, och hans ord fick mig verkligen att fundera. Skulle det vara så farligt?

Jo, det skulle det antagligen eftersom jag skulle få välja mellan pest och kolera.....fast det är jag ju iofs van vid vid det här laget!

Varför kan inte mitt liv vara lika enkelt som det verkar i alla de där såporna?