Som ni säkert vet finns det en funktion på den stora communityn som heter så, och jag brukar oftast tycka att det är roligt, och ibland också lite pinsamt, att se vad jag delade, tyckte, tänkte och gjorde tidigare år (ungefär som när jag läser mina gamla inlägg här) men idag var det faktiskt mer av en uppenbarelse som kom till mig....

Jag hade, på samma dag, skrivt två rejält passiv-aggressiva inlägg om vad jag gjort rent praktiskt - min vana trogen en jäkla massa saker - men ingenting om vad som föranledde detta utbrott av aktivitet - bara en slutkläm om att jag inte hade blivit på så mycket bättre humör, men åtminstone inte orkade vara förbannad längre. Det är fem år sedan idag - men jag minns det som igår och jag minns också att det som hände på något sätt, trots allt som sen hände, markerade början till slutet.

Det var nämligen så att det var en T- helg, och för första gången sedan vi börjat träffas två år tidigare skulle han ta sin son med sig till mig. En ganska stor händelse, och något som var tänkt skulle inleda ett närmare förhållande, kanske kunna väcka tanken även hos ungen på att pappa så småningom skulle flytta (för det hade han ju lovat mig). Men i sista sekunden, ja faktiskt medan jag började vänta på att de snart skulle dyka upp, fick pojken för sig att han inte skulle med....och ja, mycket kan man säga om T, men aldrig att han har varit någon bestämd förälder så naturligtvis ställde han in besöket. Fast inte helt, för han hade ju avtalat med min äldste son att han skulle hjälpa T att köpa bil så han kom åkande över dagen.

Och jag fick det allra första av det jag kallar för mina "raptus" - ett arggråtsnorande utbrott när jag vill försöka förklara hur jag mår av det som (inte) händer i vårt förhållande, och T sitter tyst och gråter för "han tycker så mycket om mig och vill att allt ska vara bra" ( = jag ska anpassa mig och gilla läget). Ingen "diskussion", bara jag som vänder ut och in på mig och får inte mycket respons..... Och jag torkar tårarna, vi åker och köper bil och han kör hem till sonen igen och så är allt som om inget hänt igen. För första gången alltså....

Det märkliga är, att liknande händer igen, igen och igen. Ändå är det jag som flyttar, ändå är det jag som försöker, ändå är det jag som nu sitter med nästan, men bara NÄSTAN skuldkänslor för att jag har gjort slut med en person som är "snäll". Men ändå....detta inlägg från "mina minnen" var faktiskt fem år gammalt. Fem år av ett sju-årigt förhållande har jag försökt att lappa på den där allra första sprickan. Det funkade inte i längden...

Men det är kanske sådan jag är, ett annat minne är att med exet tog det sju år från min första vädjan om parterapi (som avslogs) , tills det att jag verkligen orkade flytta. Så sett får jag väl se det som ett framstag, att det inte tog riktigt lika lång tid att fatta den här gången?

på att köra ihop saker - trots att jag vet att jag får betala för det. Vid 50 års ålder, med PTSD, smärtrelaterad stressutmattning och kronisk värk  i bagaget borde jag ju ha koll på att jag trots allt har en och annan begränsning - så varför lär jag mig inte att leva efter det?

Veckan började ju - som jag beskrivit - hyfsat förvirrat med irrelevanta arbetsuppgifter, halverad arbetsstyrka, sjukskrivning av de som skulle jobbat och även en underligt nog beviljad akutsemester samt en chef som "kompat ut" varenda eftermiddag....men vi som arbetade redde (som alltid) ut det som skulle göra så bra som det gick att göra utifrån de betingelser vi hade.

På torsdagar har jag ju förmiddagen avsatt för studier och så även denna vecka, och eftersom det var sagt att vi inte skulle ha verksamhet efter lunch utan "tid för egen förkovran" infann jag mig inte på jobbet på eftermiddagen heller....istället åkte jag på anställningsintervju   och alltså JA själva jobbet verkar oerhört intressant och utvecklande. Framför allt är det inom den genre jag är utbildad att arbeta, ett litet intimt arbetslag, en VC som åtminstone sade sig jobba intensivt med utveckling och kommunikation och tja....såklart framställde de arbetsplatsen som ett paradis i miniatyr och det kunde jag nästan köpa. Nackdelen är ett långt pendlingsavstånd, oregelbundna arbetstider och att det är en deltidsanställning "med goda möjligheter till extratimmar". Fast de där extratimmarna kommer inte alltid i anslutning till befintlig arbetstid och är förmodligen också enstaka = ännu mer pendlande. Men som sagt, jobbet som sådant skulle jag absolut kunna tänka mig!

Eftersom jag är en (onödigt) multitaskande person passade jag på att messa en person på vägen till intervjun, en person som under flera års tid var min absolut närmaste vän och förtrogna men som av flera olika skäl flutit ut i periferin. Jag har hört av mig till hen lite då och då, för att försöka upprätthålla åtminstone någon kontakt, och när vi ses är hen alltid glad för det - men hen hör aldrig av sig själv. Förmodligen på grund av många anledningar som jag kan ha förståelse för, men ja, ni vet - det är alltid trevligt att också själv få bli efterfrågad.. Anyhoo så träffades vi, åt lunch och pratade massor och där och då insåg jag att jag nog återigen jagar efter en chimär, för det kommer aldrig att bli som tidigare. Hen har gått vidare, och förmodligen jag också, för mycket vatten har runnit under broarna för att vi ska kunna vända, eller ens börja om. Ett hårt uppvaknande, men troligtvis viktigt.

Efter ytterligare några mils körning på villande vägar kom jag hem, och en kort stund därefter insåg jag att jag missat ett bokat möte, jag hade via en loppissite köpt lite prylar som jag lovat att hämta för 30 minuter sedan.....så jag kastade mig in i lilla Skruttbilen igen och for iväg, men efter bara några 100 meter hör jag ett underligt kloinkande från bakänden av bilen.....och försökte intensivt tänka bort var jag innerst inne VISSTE att det var genom att fundera på vad jag hade i bagaget....men när jag parkerat, helt lagstridigt uppe på en gång- och cykelbana utanför huset där jag skulle hämta mina loppisfynd konfronterades jag med sanningen: avgasröret hade gått av och hela den bakre delen släpade i marken    Jag for upp till personen jag skulle handla av, öppnade swish-appen och insåg att jag hade 11% batteritid kvar, swishade över pengar, kånkde ut mina prylar och ringde med stresspuls till äldste sonen och TACK ALLA GODA STJÄRNOR, han var hemma! Efter en nervös väntan då jag tyckte att ALLA tittade på, och dömde mig för min parkering kom han och hjälpte mig att ta loss den nedhängande delen och accepterade även en kopp kaffe vilket innebar att vi satt hemma hos mig och hade ett jättefint prat långt in på sena kvällen   

Och igår kom räkningen för denna dag.....jag som egentligen skulle ha åkt iväg och långfredagssjungit tillbringade dagen ihopkrupen på soffan med värsta magsmärtorna, och däremellan sovande. Sådan där riktig sjukkollapssömn, som du liksom glider in och ur under flera timmars tid, och när så Ängelen kom hem från praktiken somnade jag även sittandes, och pratandes. Ändå somnade jag för natten strax efter 23, och sov ända till 9.15 idag, och kom inte ur sängen förrän runt 11-tiden. Det här borde vara ett varningstecken för mig, men ändå messar jag glad i hågen till svärdottern för att fråga om hon vill ut och aktiviteta sig....turligt nog ändå så var hon redan upptagen, men den stora dumma hjärnan snurrar redan med tankar på alternativ. Det finns så mycket jag skulle vilja göra! Men, jag orkar egentligen inte och bilen är trasig så varför kan jag inte bara stilla mig?

En kort och långsam promenad kring kvarteret är nog det mest lämpliga dock.....