Så jäkla skitdåligt det går att plugga idag :(

Förmodligen till stor del på att jag hade en ordentlig fall-out med både chefen och en kollega igår, fast chefen till slut kom till sans och gav mig rätt i det jag hävdade. Kollegan sitter på en position som hen inte borde inneha, på grund av bristande både utbildning och kompetens och jag har mer än en gång ifrågasatt den positioneringen och egentligen alltid fått till svar (i mer eller mindre förtäckta ordalag) att jag är "avundsjuk". Det är helt sant att jag är betydlige mer kompetent att inneha positionen, men vad belackarna verkar glömma bort är att jag flera gånger sagt att jag INTE VILL ha den, men däremot vill jag att det ska utvärderas och ses över om någon annan borde inneha den.

Igår kom push to shove och jag stod på mig som fan, vilket innebar att kollegan kom i rejält trångmål och envist försökte komma undan arbetsuppgifter och gick hårt på för att försvara sin position, men fick ge sig och nu kommer att få leva upp till det ansvar hen har tagit på sig. Det resluterade i ett oerhört passivt-aggressivt inlägg på vårt intranät, där uppgifter som hen redan fått efterfrågades och som egentligen kunde ha tagits mail-ledes med beröra istället för att läggas ut till allmän beskådan. Tack och lov besparades jag att svara, en kollega skrev att "som vi kom överens om och som står i protokollet" angående uppgifterna och jag fortsätter att andas i fyrkant och ta mig igenom känslorna som det här väcker.

För det ÄR inte kul att komma på kant med, att ha konflikter med kollegor. Men när det handlar om att både kvalitets - och rättssäkra vår verksamhet och de vi har ett uppdrag gentemot, då får faktiskt kollegors sårade stolthet stå tillbaka. Tyvärr sårade jag väl också chefens stolthet (igen) för jag kan inte låta bli att sitta tillbaka på de som försöker köra med översittermetoder gentemot mig....och att bli avbruten är något som jag genuint AVSKYR, oavsett om det är det 6-åriga bonusbarnbarnet eller min chef som gör det - igår lät jag honom löpa linan ut med sitt avbrytande och "förklarande" av vad han tog för givet var min fråga, för att sedan inför hela arbetsgruppen väldigt lugnt och vänligt säga att "det var faktiskt inte alls det jag ville lyfta, och om du hade väntat och låtit mig tala färdigt istället för att avbryta så hade du kunnat svara på det här istället för på något helt ovidkommande".

Den knappnålstystnaden......

Å ena sidan tycker jag faktiskt att det är skitroligt att kunna vara så där samlad och adekvat, å andra sidan tycker jag att det är supersorgligt att tvingas inse att det är ett av få genomförbara sätt att bemöta sin chef. Jag ösnkar att han kunde vara mer chef, helt enkelt....