Under tiden med T så var helgerna liksom vikta för honom. På hans och sonens vilkor, mest. Men jaja, jag köpte deras villkor för att "få umgås" och rättade in mig i ledet. Nån gång for jag iväg med min kör, eller hade upppsjungning men det köndes alltid som om det jag gjorde "stal tid" från umgänget med T. Det var ingen bra känsla, för det andra var ju också saker som jag ville göra så jag  - eller snarare mitt samvete - hamnade i konstant kläm.

Över tid kom jag ju dock till insikt att de där helgerna, de var ju....trevliga, men inte speciellt givande vare sig rent socialt eller upplevelsemässigt. Jag insåg mer och mer att vi ville väldigt olika saker och tja, nu kan jag göra de där sakerna som jag vill göra, utan att ha dåligt samvete och utan att bli irriterad för att jag vill, men inte T.

Samtidigt inser jag att jag är väldigt ensam. Även om jag inte längre har en ointresserad särbo att ta hänsyn till, så har jag fortfarande någon som vill hänga med mig på det jag vill göra. Inte för att jag egentligen har något emot att göra saker ensam, det är väl främst det att jag

1. Inte riktigt känner till vad som finns att göra och

2. Har svårt att komma iväg alldeles ensam.

Men idag gjorde jag det, jag vägrar att sitta hemma och längta efter att hitta på saker och låta det faktum att jag är ensam hindra mig. Så jag tog bussen ned på stan och gick iväg för att se den där utställningen jag tänkt på ett bra tag nu. Den var precis så där sorglig och hoppingivande som jag hade trott att den skulle vara, och när jag ändå var på plats och hade betalat inträde, och vederbörligen småpratat med personen i kassan gick jag runt på hela museét och friskade upp mitt minne av de olika permanenta utställningarna också. Jag fikade på ett ställe och gjorde en mental notering om att också äta där i framtiden - de hade libanesisk mat som doftade alldeles ljuvligt!

Jag småpratade med personen i kassan/informationen om den konsert som skulle gå av stapeln någon timme senare, och även om det faktum att det kan vara lite svårt att får vetskap om allt intressant som händer i vår lilla stad och hen tipsade mig om ett par siter på nätet där jag kunde få mer information - bra där! Sen beslöt jag mig för att det där var alldeles lagom engagemang för min del och tog vägen om ett rekommenderat sushi-hak på vägen hem och det var på både gott och ont. Sushin var god, men de hade definitivt fuskat och kanske med tanke på att jag hade take- away lagt två skruttiga kantbitar i min låda. Dessutom kan jag tycka att 25 spänn för en liten "salladsburk" med isbergssallad är åt helvete för dyrt, även om den är "kimchikryddad". Den ska definitivt inte kallas för "grönsaker" i plural iallafall....

Sen har jag mest suttit här, och varit lite ledsen över att de flesta av mina irl-vänner har så himla mycket barn och sambos/makar/pojkvänner att ägna sig åt att de inte har tid med mig, och att nästan alla mina nätvänner bor så jämrans långt borta. Men med en dator, eller en smartphone och snabb lina så är det ju som att umgås ändå - och när jag tröttnar på dem så loggar jag helt enkelt bara ut, betydligt smidigare än att övertala någon att gå hem