riktigt varför jag är så arg?

Hela helgen och hela dagen idag har jag gått runt och liksom....varit arg? Och ja, det hade kunnat falla sig naturligt att jag var arg på grund av det fruktansvärda dådet i Stockholm i fredags, men det gjorde mig nog mer sorgsen än arg.  Alltså beror det på något i mitt privata liv och ja, där finns ju också en hel del att bli både arg och ledsen över.

Allt i från petitessen att Ängelen (för tredje gången i rad) inte deltog i tvättandet, via det faktum att min far  - utan att fråga mig - inte enbart bjudit in hela familjen till att fira min födelsedag på en dag/tid som jag redan var upptagen på utan dessutom bjudit hem dem till mig!?!? till den ständiga cirkusen på jobbet, där det idag framstod med ännu större tydlighet att den lilla chefen inte har så mycket kontroll över skeendena som han skulle behöva.

Idag kom tex en kollega som egentligen skulle ha arbetat imorgon, för hen "kände för att byta dag", en annan kom släntrande ungefär en timmer efter att hen skulle varit på plats och en av medarbetarna ansökte om, och beviljades semester på stående fot och gick hem utan att göra någon överlämning av sitt uppdrag. Jag och en annan kollega fick ta oss an en arbetsuppgift som ingen av oss var förberedd på men eftersom vi bägge är ganska härdade så så löset vi naturligtvis det, men inte med någon skön känsla av att vara en del av ett väloljat maskineri.....

Så, jag tog lunch med en annan kollega och så gnällde vi av oss lite lagom för varandra, peppade och stärkte självförtroenden och sen gick vi tillbaka och fortsatte med vår insats.

Men jag är fortfarande ARG!

Kanske beroende på den där drömmen jag hade inatt, en dröm om uppslitande men nödvändig separation - en dröm som lämnade mig både sorgsen och irriterad, för i drömmen framgick det med all önskvärd tydlgihet hur stor del av ansvaret för det känslomässiga arbetet jag hade (typ allt, som vanligen för kvinnan i heteroförhållanden) och vilket oförstående jag möttes av när jag berättade om uppbrottet eftersom personen jag separerade från ju är "snäll". Det är ju i och för sig de allra flesta kor också, men det betyder ju inte att jag vill ha ett förhållande med en ko för det....

Men ja, jag förmodar att det är en (o)salig blandning av alla de här sakerna som ger mig en sådan tung sten i magen. Det är inte magkatarr, det är inte sorg, det är inte lördagens chips. Det är ilska - och jag hoppas att jag kommer att kunna omvändla den känslan till något produktivt.....