Vi är ju alla en del av prestationssamhället, alla har mer eller mindre behov av att visa sin kompetens och också av att få bekräftelse - men något som jag tänker på är att det inte får bli på bekostnad av andra, att en liksom höjer sig själv genom att trycka ned någon annan. Något sådant hände på lunchen idag, vi satt tre personer i hyfsat samma ålder, med hyfsat samma familjesammansättning dvs föräldrar och vuxna barn med familjer och bäst vi satt där och sippade kaffe efter lunchen så säger den ena att "jaha, nu har jag börjat med påskmaten, jag lade in två sorters sill igår". Den andra kontrar med att "ja i vår familj tycker vi ju inte att det är så viktigt med påskmat, huvudsaken är ju att alla får träffas". Den första betalar tillbaks med "ja alla barnen kommer hem i påsk, vi tycker det är viktigt med traditioner och [dottern] ska baka sin fantastiska chokladtårta med tre olka sorters choklad och det är ju inte [välkänt chokladmärke] precis!" *skrattar 

Och så fortsatte de, med att försöka övertrumfa varandra i matlagning, familjekärlek och traditionsbundenhet och mina ögon blev större, större och större samtidigt som min haka föll längre och längre ned mot golvet. Alltså, det är väl gott och fint att folk mår väl och har något att se fram emot, men när ens egen happening måste jämföras med någon annans?

Jag älskar mina ungar och vill gärna träffa dem, men bjuder hellre på en pizza eller vad som helst istället för att slava vid spisen som nåt slags "villkor" för att de ska komma. Mina söner är så passens duktiga på att laga mat att det inte behövs några löften om "mammas mat" för att de ska komma hit och jovisst kan traditioner vara viktiga men jag vill hellre ses för att vi ivll träffas än för att det råkar vara påsk/jul/födelsedag/[infoga valfri högtidsdag].

Men jag vet inte - det går visst att göra precis vad som helst i livet till en tävling om en vill det. Fast varför skulle en egentligen vilja det, när vi har tillräckligt mycket kamp och strid omkring oss varenda vareviga dag utan att ens anstränga oss?

Aprilvädret är lika ombytligt som mitt humör de här dagarna. Satt vid köksbordet och drack morgonkaffet när en blek sol började ta sig igenom molnen och jag tänkte "det här kan bli en vacker dag". Gick och borstade tänderna och nu är himlen blygrå och det snöar gigantiska flingor....så här långt söderut? Jag vet inte jag....är det verkligen så här det ska vara?

Idag skulle jag egentligen ha begett mig ut på äventyr, ett hastigt och ogenomtänkt sådant men efter mycket vånda så har jag beslutat mig för att avboka det. Jag vill inte, och de tankar jag hade om betydelsen av det fick jag hjälp med att processa av en kollega igår. Hon förstod min tanke men bollade runt den lite så att jag kom ut klokare på andra sidan - tack gode gud för människor som det går att kommunicera med!

Dagen idag...har jag goda förhoppningar om att den ska bli lite mer strukturerad än vad gårdagen var - för mindre kan det knappast bli? Kollegan som tog akutsemester är en av dem som mest av alla ser till att det rör runt i burken - inte för att hen har någon som helst befoegenhet att röra runt utan bara för att det ligger i hens personlighet att vilja vara den som styr, och har man då som vi en inte jättestark ledning så blir det turbulent. Nu lämnade hen som sagt per omgående igår och överlät åt kollegorna att styra upp det hen skulle ha utfört, men oavsett så tror jag att det blir bra gjort, och framför allt som sagt lugnare för oss som är kvar och jobbar.

Jag hoppas att denna vita (i dubbel bemärkelse) vita tisdag blir bra för oss alla