Egentligen visste jag ju det förut, men i dagarna har jag fått ytterligare bekräftelse på att döden lockar fram det mest underliga beteende hos folk...

Jag har en kollega som under flera år har stöttat sin vän medan denna har kämpat mot cancer. Kollegan har funnits där i sorg och glädje, stöttat vid sjukhusbesök, handlat, ordnat med kontakter med kommun/bistånd, städat, julpyntat, hjälpt till med personlig hygien och till och med flyttat vännen till nytt boende. Detta trots att vännen har två pigga föräldrar, ett ex som hen har "en god relation" till samt två vuxna barn. Ingen av dem har varit ens i närheten av att ge stöd, varken praktiskt eller känslomässigt, så som min kollega har gjort.

Så nåddes vi i måndags morse om dödsbudet, och min kollega skickade sms för att beklaga sorgen och även be om att få komma till patologen för att ta avsked av sin barndomsvän - men fick inget svar. Inte på tre dagar, inte förrän hon till slut fick kontakt med en gemensam bekant/ingift släkting som lät hälsa att nej, det var inte okej för familjen samt att "begravningen ska ske i kretsen av de närmaste".  Och med tanke på hur familjen har betett sig, och hur min kollega agerat under de här sjukdomsåren, så kan en ju verkligen undra vilka som är "de närmaste"?

Samma fast annan råkade jag själv ut för - en gammal bekant/före detta granne insjuknade hastigt och avled för ca 1½ vecka sedan. Jag och en annan kollega som också var bekant med personen kom fram till att vi gärna ville gå på begravningen och säga farväl.....men när vi till slut fick se dödsannonsen i tidningen så visade det sig att "begravningen har ägt rum i stillhet i kretsen av de närmaste". Och ja, det får vi ju respektera, men det är verkligen inte utan att vi undrar hur den anhörige tänkte där? Ett barn med respektive, samt ett (vuxet) barnbarn utgör i stort sett hela släkten = de närmaste. Den avlidna var en person med en rent OERHÖRD social kompetens och intresse för andra, en person som gärna stannade till och bytte några ord med alla sina medmänniskor, som var snäll, omtänksam och en av de mest hjälpsamma jag någonsin mött - en person med ett stort och öppet hjärta och en person som både jag och andra tänker oss hade velat ha en stor och öppen begravning för alla sina vänner och bekanta.

Nu blev det inte så, och det känns så fel. Inte för min skull, utan för hen som gick bort - det var inte hens vilja som efterlevdes, utan de anhörigas. När jag berättade om detta för vänner kom de med hypoteser om att det kanske var en ekonomisk fråga, att de anhöriga helt enkelt inte hade råd med "begravningskaffe" - och det argumentet kan jag absolut köpa - så gjorde vi med T:s bägge släktingar som gick bort - men det går ju att ha en begravning med upplösning vid graven, eller till och med inne i kyrkan? Jag är innerligt besviken faktiskt, och igår när jag var och kör-övade gick jag ut på kyrkogården och där grät jag en skvätt. För på underbara M:s gravkulle låg en ynklig kistbukett, och två små tulpanbuketter - M som älskade både sina vänner och blommor.....och så blev det inte mer än så.

Till helgen ska jag sjunga, och då ska jag lägga blommor hos M, inte för min skull och inte för att visa upp - utan för att jag vet att hen hade uppskattat det   Vila i frid, kära du.