När jag var 16 så hade jag mitt första "riktiga" förhållande. Jag hade väl haft flings och pojkvänner tidigare, men det har var en sån där förälskelse ni vet, som en tror ska vara hela livet för allt är så ljuvt och skirt och romantiskt...så länge det är det    Nä, det var faktiskt väldigt fint och bra - även när vi blev gravida och utan att tveka gjorde abort och fortsatte att vara tillsammans ända tills ett dryg år senare när det där oundvilkiga livet och våra olika personligheter och livsval gjorde att vi tog något slags semigmensamt beslut om att inte träffas mer. Och det har vi faktiskt inte gjort heller, bortsett från ett snabbt sånt där "gå förbi varandra och inte fatta förrän efteråt" - tillfälle ganska många år senare. Men, så där som det också kan vara i livet så har jag ibland saknat honom, funderat på vad han gör, om han har familj och faktiskt till och med googlat utan större framgång vid ett tillfälle, och då lagt det åt sidan och inte tänkt mer på gamla tider.

Och ni vet min äldste son, har har ju under flera år av sitt liv - närmare bestämt större delen av det - ägnat sig åt en väldigt specifik idrott och på senare tid också verkat som tränare inom den, och eftersom det också är min gamla idrott så pratar vi om det ibland. Så för ett tag sedan berättade han om hur de hade varit på tävling, och han berättade om en speciellt adept och den personens problem med prestationskrav, hur han som tränare haft massor av kontakt med föräldrarna och hur de tillsammans försökt underlätta för ungdomen och det var så fint att höra min son berätta om sin insats...

Och när jag berömde honom för det, och talade om hur stolt han gjorde mig med sin medmänsklighet och engagemang och han sa att "men hen är ju som ett småsyskon för mig" och samtidigt visade personens Facebooksida, med föräldrar och allt fick jag bita mig i tungan för att inte säga "faktum är att ni kunde ha haft ett gemensamt storasyskon"....för sonens adept är ingen mindre än barnet till min före detta stora tonårskärlek och den vetskapen och att jag inte kan dla den med någon annan än er, kära läsare, och då väldigt kryptiskt - den vetskapen håller på att göra ett hål i mig.

Inte för att jag någonsing ångrat den där aborten, trots att min samtid och min omvärld tydligt visade mig att det var något jag "borde" sörja, så har jag aldrig gjort det. Det var inget barn, det var inte läge för att det skulle kunna ha blivit ett barn, eller ens en fortsatt relation och så vidare, så individen i sig är inte någon jag "saknar" och när jag tänker på vad som kunde ha blivit ser jag ett sprucket förhållande och mig som ensamstående mamma och därmed en helt annan framtid och inte de banr jag har idag i den parallella framtiden....men ändå finns funderingarna där: hur kunde det bli såhär, vad, vem, vilka krafter och makter förde de här två unga människorna tillsammans och i vilket syfte?