Vi är ju alla en del av prestationssamhället, alla har mer eller mindre behov av att visa sin kompetens och också av att få bekräftelse - men något som jag tänker på är att det inte får bli på bekostnad av andra, att en liksom höjer sig själv genom att trycka ned någon annan. Något sådant hände på lunchen idag, vi satt tre personer i hyfsat samma ålder, med hyfsat samma familjesammansättning dvs föräldrar och vuxna barn med familjer och bäst vi satt där och sippade kaffe efter lunchen så säger den ena att "jaha, nu har jag börjat med påskmaten, jag lade in två sorters sill igår". Den andra kontrar med att "ja i vår familj tycker vi ju inte att det är så viktigt med påskmat, huvudsaken är ju att alla får träffas". Den första betalar tillbaks med "ja alla barnen kommer hem i påsk, vi tycker det är viktigt med traditioner och [dottern] ska baka sin fantastiska chokladtårta med tre olka sorters choklad och det är ju inte [välkänt chokladmärke] precis!" *skrattar 

Och så fortsatte de, med att försöka övertrumfa varandra i matlagning, familjekärlek och traditionsbundenhet och mina ögon blev större, större och större samtidigt som min haka föll längre och längre ned mot golvet. Alltså, det är väl gott och fint att folk mår väl och har något att se fram emot, men när ens egen happening måste jämföras med någon annans?

Jag älskar mina ungar och vill gärna träffa dem, men bjuder hellre på en pizza eller vad som helst istället för att slava vid spisen som nåt slags "villkor" för att de ska komma. Mina söner är så passens duktiga på att laga mat att det inte behövs några löften om "mammas mat" för att de ska komma hit och jovisst kan traditioner vara viktiga men jag vill hellre ses för att vi ivll träffas än för att det råkar vara påsk/jul/födelsedag/[infoga valfri högtidsdag].

Men jag vet inte - det går visst att göra precis vad som helst i livet till en tävling om en vill det. Fast varför skulle en egentligen vilja det, när vi har tillräckligt mycket kamp och strid omkring oss varenda vareviga dag utan att ens anstränga oss?

Aprilvädret är lika ombytligt som mitt humör de här dagarna. Satt vid köksbordet och drack morgonkaffet när en blek sol började ta sig igenom molnen och jag tänkte "det här kan bli en vacker dag". Gick och borstade tänderna och nu är himlen blygrå och det snöar gigantiska flingor....så här långt söderut? Jag vet inte jag....är det verkligen så här det ska vara?

Idag skulle jag egentligen ha begett mig ut på äventyr, ett hastigt och ogenomtänkt sådant men efter mycket vånda så har jag beslutat mig för att avboka det. Jag vill inte, och de tankar jag hade om betydelsen av det fick jag hjälp med att processa av en kollega igår. Hon förstod min tanke men bollade runt den lite så att jag kom ut klokare på andra sidan - tack gode gud för människor som det går att kommunicera med!

Dagen idag...har jag goda förhoppningar om att den ska bli lite mer strukturerad än vad gårdagen var - för mindre kan det knappast bli? Kollegan som tog akutsemester är en av dem som mest av alla ser till att det rör runt i burken - inte för att hen har någon som helst befoegenhet att röra runt utan bara för att det ligger i hens personlighet att vilja vara den som styr, och har man då som vi en inte jättestark ledning så blir det turbulent. Nu lämnade hen som sagt per omgående igår och överlät åt kollegorna att styra upp det hen skulle ha utfört, men oavsett så tror jag att det blir bra gjort, och framför allt som sagt lugnare för oss som är kvar och jobbar.

Jag hoppas att denna vita (i dubbel bemärkelse) vita tisdag blir bra för oss alla   

riktigt varför jag är så arg?

Hela helgen och hela dagen idag har jag gått runt och liksom....varit arg? Och ja, det hade kunnat falla sig naturligt att jag var arg på grund av det fruktansvärda dådet i Stockholm i fredags, men det gjorde mig nog mer sorgsen än arg.  Alltså beror det på något i mitt privata liv och ja, där finns ju också en hel del att bli både arg och ledsen över.

Allt i från petitessen att Ängelen (för tredje gången i rad) inte deltog i tvättandet, via det faktum att min far  - utan att fråga mig - inte enbart bjudit in hela familjen till att fira min födelsedag på en dag/tid som jag redan var upptagen på utan dessutom bjudit hem dem till mig!?!? till den ständiga cirkusen på jobbet, där det idag framstod med ännu större tydlighet att den lilla chefen inte har så mycket kontroll över skeendena som han skulle behöva.

Idag kom tex en kollega som egentligen skulle ha arbetat imorgon, för hen "kände för att byta dag", en annan kom släntrande ungefär en timmer efter att hen skulle varit på plats och en av medarbetarna ansökte om, och beviljades semester på stående fot och gick hem utan att göra någon överlämning av sitt uppdrag. Jag och en annan kollega fick ta oss an en arbetsuppgift som ingen av oss var förberedd på men eftersom vi bägge är ganska härdade så så löset vi naturligtvis det, men inte med någon skön känsla av att vara en del av ett väloljat maskineri.....

Så, jag tog lunch med en annan kollega och så gnällde vi av oss lite lagom för varandra, peppade och stärkte självförtroenden och sen gick vi tillbaka och fortsatte med vår insats.

Men jag är fortfarande ARG!

Kanske beroende på den där drömmen jag hade inatt, en dröm om uppslitande men nödvändig separation - en dröm som lämnade mig både sorgsen och irriterad, för i drömmen framgick det med all önskvärd tydlgihet hur stor del av ansvaret för det känslomässiga arbetet jag hade (typ allt, som vanligen för kvinnan i heteroförhållanden) och vilket oförstående jag möttes av när jag berättade om uppbrottet eftersom personen jag separerade från ju är "snäll". Det är ju i och för sig de allra flesta kor också, men det betyder ju inte att jag vill ha ett förhållande med en ko för det....

Men ja, jag förmodar att det är en (o)salig blandning av alla de här sakerna som ger mig en sådan tung sten i magen. Det är inte magkatarr, det är inte sorg, det är inte lördagens chips. Det är ilska - och jag hoppas att jag kommer att kunna omvändla den känslan till något produktivt.....

Idag har vi i "de fyras gäng" ,som vi halvt på skämt och halvt på allvar kallar oss, på ena arbetsenheten haft en förunderlig dag. Lilla chefen har fått ett nytt namn och kallas numera för "cirkusdirektören" - för det känns nästan som om det är en sådan vi arbetar på.

Det enda vi till slut kunde göra var att skratta så att vi kiknade, säga "tack för idag" och gå hem. Ett par av oss ska inte jobba nästa vecka, ett par av oss ska, en av oss vet inte alls med vad och den andre har - som vanligt i sista sekunden -  delegerats arbetsuppgifter som hen står helt främmande inför. Cirkus som sagt.

Men solen skiner, fredag är min kortaste arbetsdag och jag funderar på att cykla iväg och skaffa mig en dunk med vin för att fira detta, och att cirkusen är stängd åtminstone ett par dagar   Trevlig helg på er!

Underlig vecka det här.....semester måndag och tisdag, långdag på onsdagen, studier på förmiddagen idag och avkapat jobb på eftermiddagen och så en kort liten stump till dag imorgon. Nästa vecka blir nog också underlig eftersom det dels är en fyradagars, och dels för att det blir på halvfart med decimerad både personalstyrka och arbetsuppgifter. Ännu underligare blir det eftersom jag idag blev inbjuden till en anställningsintervju på tisdag.

Intressant att detta skulle komma dagen efter att den stora chefen har uppmanat oss alla att skriva våra egna arbetsbeskrivningar. Han tyckte att vi skulle skriva i tre kolumner, en av dem var naturligtvis vad vi de facto gör, men den mest intressanta var ändock den sista där han tyckte att vi kunde skriva vad vi ville göra istället   eller ja, om vi tyckte att det fanns saker vi ville engagera oss i menade han förmodligen men formuleringen var ju....intressant. Hur jag ska kunna formulera vad det är jag faktiskt gör "på bara några rader" är ju också en fråga, speciellt med tanke på att det de senaste veckorna ramlat på mig förfrågningar om huruvida jag vill delta i ett par intressanta projekt och ja, är det något jag gärna vill göra så är det ju intressanta saker...och dessutom har jag ju oerhört svårt för det där lilla ordet "nej"!

Men ja, bortsett från smärre familje-eruptioner (som alltid handlar det om att jag ska ändra mina planer för att tillgodose de övrigas önskemål) och en totalt urkajkad mage så känner jag mig faktiskt ganska tillfreds och energisk. Lyckades ju lämna in min ensamma "gruppuppgift" och känna mig nöjd med den, så jag _tror_ att jag fått koll på hur studierna ska fungera, har sagt tack - och -hej på riktigt den här gången och har faktiskt inget dåligt samvete alls för det, och tja....ser på något vis ändå framåt med tillförsikt. Det kanske är det som är att "femtio-års-krisa"?  

Idag vet jag just inte vad jag ska skriva om.

Kanske om det totala kaos som är på studieplattformen jag ska bedriva mina studier på, med påföljd att gruppuppgiften (som jag på grund av nämnda kaos fick utföra själv) inte ens går att posta ikväll, trots att deadline är kl 08.00 i morgon bitti.

Kanske om det totala kaos som utbröt på mitt jobb idag, en följd av "skämtsamma" uttalanden som inte togs emot som "skämt" utan istället som hån, vilket ledde till handgemäng, vilket ledde till samtal med ledningen. Ett bevis på att det faktiskt är JÄVLIGT viktigt att vara PK, att visa hänsyn, att tänka innan du kläcker ur dig. Något som alla borde tänka och träna på.

Kanske om hur föga inkännande vår lille chef är, som när vi ringer för att informera honom om de ovan nämnda händelserna, genast börjar beskriva iverse andra händelser som han råkat ut för på sin tidigare arbetsplats, och säger till min äldsta kollega att "det är ju inte för intet som man har 15 år i yrket" på vilket hon svarar "40 år för min del....". Men tyvärr fattar han ju inte vinken   för han är så uppfylld av sin egen betydelse att den enda röst han hör är sin egen.

Kanske om den numerologiska tolkningen av mig som min kära sökande kollega har gjort som födelsedagspresent - en tolkning som faktiskt uppvisar många klara likheter med den person jag är, både på ut- och insida - likheter som jag både nickar instämmande och skakar avvärjande på huvudet åt...

Kanske om att jag spontansökte ett jobb igår kväll, och blev uppringd vid lunch idag och ombedd att komma på intervju?

Eller om det där beslutet, som jag gått och dragit på över tid? Beslutet som helt enkelt, och samtidigt oerhört svårt innebär ett slags iallafall uttalat slut på vårt förhållande. En relation som, liksom alla relationer, förändrats över tid och nu blivit till något helt annat än vad den ursprungligen var, och dessutom något helt annat än vad jag hade hoppats på. Uppbrott är alltid svåra, speciellt när de inblandade har olika tankar och åsikter men jag hoppas och tror att jag har kunnat resonera och förklara så att han utöver att vara sårad och besviken åtminstone inte känner sig kränkt, oförstående, överraskad och allt annat som en lätt kan känna i en sådan här situation.

Och nu har jag helt plötsligt skrivit lite om alltihop!?

Just idag fyller jag år. Ett halvt sekel. Fem decennier. Femtio år.

Hur mycket jag än känner efter så känner jag (trots vad min StoraSyster sa) inte av någon kris.

Tvärtom känner jag mig glad, nöjd och lite starkare än på mycket länge! Jag har gjort slag i ett par saker, en som jag dragit alldeles för länge på och en annan som kom hastigt på. Den hastigt påkomna var att resa lite, inte långt och inte länge men välkommet, ja rent av efterlängtat! I samma veva pass(!)ade jag på att kaffa pass, så OM andan skulle falla på igen så kan jag resa både långt och länge. Jag har dessutom (återigen) bevisat för mig själv att jag KAN saker. Lite ostadigt och vobblande, men jag kan faktiskt!

Och jag ska kunna mer.

Kanske blir det kommande halvseklet början på något alldeles nytt och bättre