och jag som gnällt och gnällt och längtat så efter den är inte ens ute i det vackra vädret!

Fyyyyy på mig, men vädret är liksom inte riktigt kompatibelt med min sinnestämning - jag sitter inne och lyssnar på nostalgitrippar istället, som The Cures "Pictures of you". Funderar på en rensning i "Mina bilder" men kommer mig inte riktigt för......

Uäck, måste vakna till och bli människa igen på ett eller annat sätt. Fick veta häromdagen att Å har skaffat mig en pojkvän...inte alls i egensyfte, då han "råkar" vara granne med dem *L* Så nu sitter jag i valet och kvalet om jag ska välja honom, eller göra som jag tänkt och anmäla mig till "Frusna män söker kärlek" på Kanal 5. Jag menar...hur många karlar som helst kan jag ju inte ha springande efter mig ;-)

En klar fördel med att bo i Pajala vore ju snön...och skoterfärder! Men jag vet inte, det ÄR ju en bit bort från "civilisationen" - fast vad har jag här att göra, vid närmare eftertanke? Jag är ju så ociviliserad själv att jag nog skulle passa däruppe..och en fördel till finns det: norrländska män är ju kända för att vara rätt tystlåtna, vilket torde innebära att jag skulle få prata oavbrutet! *S*

Mja...det är nog ingen dum idé ändå...för några år sedan bussades ju kvinnor från hela Sverige upp dit, så konkurrensen lär inte vara så svår, nån jäkla ungkarl bör där ju finnas även om jag inte faller hotellägaren i smaken? Ska tänka på det där nån dag till, och väga en man, händig med motorsåg och med ett "kärt litet hus" mot en trygg norrlänning med hotellrörelse. Att jag alls inte träffat den händige mannen bekymrar inte Å, "han är ju singel" säger hon, och det är tydligen allt som behövs.....

Fast å tredje sidan...karlar - orka med dem!!!

Btw kan jag säga att det funkar URDÅLIGT att försöka bli berusad på Baileys...allt klibbigt socker gör att energinivån rusar i topp istället för att man blir försjunken i sån där skön letargi.....

"och bara, bara vara vänner
och tala om allt, vi kan väl tala om allt
men vi ska bara, bara vara vänner
och tala om allt, vi kan väl tala om allt
med varann"

sjöng Jacob Hellman för några år sedan och jag vet hur det känns att få uppmaningen. Tack, men nej tack - det kommer inte att fungera! Det är inget ägandebegär eller potentiell svartsjuka som får mig att känna så, det är "bara" jag och mitt sätt att vara. Det sättet som är jag, och som gjorde att ingenting fungerade.......

Vänner har jag andra! På senaste tiden har jag fullkomligt DRÄNKTS av omtanke från skilda håll - alltifrån avlägsna och sporadiska chattvänner som "känt på sig" att allt inte var som vanligt med mig - till irlvänner som stått ut med mina nästintill ändlösa tirader av gnäll. Ingen nämnd och ingen glömd här....Jag älskar er alla - på det sättet som är jag!!

Och på något vis, på ett eller annat sätt så kommer jag över det här, och vidare.....det kommer att ta tid och vara ganska tufft, men jag är ju seg som gammalt eneträ! "I get by with the help of my friends" sjunger Beatles, och det stämmer - utan mina vänner vore jag ett ännu mindre skrutt än det jag är.....

Svammel=( Nu ska jag ta mig samman och ringa veckans sista "viktiga samtal" innan alla handläggare går hem för att fira helg och just NU hör jag nån slags fågel sjunga kvidevidevitt utanför mitt fönster. Det ger mig hopp om att våren är på väg....det blir lite lättare då tror jag!

Hej och tack - puss och smack!

kan säkert vara en underbar upplevelse - om man är trapetsartist, hangglidare eller fallskärmshoppare!!

Jag är inget av det, och lider dessutom av fruktansvärd svindel -jag kliver inte ens upp på en stol om jag inte är tvungen...trygg marknivå är min grej. Men nu hänger jag verkligen i luften i bildlik bemärkelse. Väntar, väntar och väntar på att få ta mark, även om det blir med en duns - för nu måste någonting hända! One down and plenty to go - det sk "förhållandet" jag varit inblandad i under senaste halvåret har avvecklats - på gott och ont, men det finns annat. Annat som på sitt sätt också påverkat det tidigare nämnda beslutet.

Vad jag väntar på nu är besked från en massa olika håll. Från AF om jag får ingå i nysatsningen projektet "Finsam", från min läkare om han tänker fortsätta sjukskriva mig så att jag får ingå i projektet, från FK om de iså fall godkänner den sjukskrivningen och betalar ut någon sjukpenning, från bostadsbolaget om de accepterar min avbetalningsplan på den ENORMA sluträkning jag fick på elen, från FK om de godkänner avskrivningen på återbetalningen på bostadsbidraget, från CSN om jag får anstånd med återbetalningen på studielånet, från SossEk om huruvida de ens tänker ta upp mitt ärende om ekonomiskt bistånd. Pengar =(

Och om inget besked är positivt? Då försvinner jag. G har redan tittat ut en jordkällare åt mig och gått för att handla hallonsaft, som jag tänker tigga av honom för att överleva. Nu hänger jag bara i luften............

går hand i hand heter det, och det stämmer säkert!

Under fyra timmar vardera har jag tre söndagar i rad intensivövat för den stora gospelfesten i Växjö Konserthus tillsammans med ungefär tvåhundra andra sångare från orter över i stort sett hela länet. Magiskt och magnifikt! Fullständigt hängivna och engagera(n)de körledare: Nettan och Feffe Eidenskog och Jonas Nilsson *kramar om i massor*

Igår var det dags för konsert och glädjande nog var suget efter biljetter så stort att det blev TVÅ föreställningar! Vilket tryck...vi började öva redan klockan tio på förmiddagen, pausade snabbt för lunch och genrepade sedan med bandet och den fullkomligt suveräne Frank Ådahl (från Edin&Ådahl, för er som minns Melodifestivalen). En otroligt duktig artist och ödmjuk och trevlig person. trots att han är "kändis" så var det inte hans show utan VÅR gemensamma! (Jag kan ju här inflika att jag "konsertat" med en betydligt yngre och mindre rutinerad sångerska vi namn S**** N******* som behandlade resten av ensemblen som sina privata passopper och skulle ha allt på SITT sätt *kräks på divor*)

Att stå på scen är inget nytt för mig, men på en sådan plats och i en sådan jättekör har jag aldrig framträtt förut och det var verkligen en upplevelse som gav mersmak! Efter första föreställningen som gick som på räls, med en publik som gav lika mycket som de fick var det "supé" för oss "artister". Det behövdes! Varenda gnutta energi och vatten vi fick i oss den dagen förbrukades omedelbart....sen var det plats på scen igen för kvällens crescendo. De flesta av oss hade släkt och vänner i denna publik, och det i kombo med att det var sista framförandet gjorde att vi gav allt - taket nästan lyfte!

Att jag var genomsvett av värmen från människorna och lamporna, att fötterna värkte så att de domnade trots "bästa skorna, att halsen kändes som ett rivjärn, att kvinnan bakom mig tog i så jag blev lomhörd, att tröttheten fick mina ögon att svida - allt det glömde jag när slutsången "Total Praise" klingade ut i Kristina Nilssonsalen:

"Lord I will lift mine eyes to the hills

Knowing my help is coming from you

Your peace you give me, in time of the storm

You are the source of my strength

You are the strength of my life

I lift my hands in total praise to you"

Växjö Gospelfest 2010 - I'll be there!!!

Sorgen - består i att idag avslutades sex månaders försök att försöka.

Dagen tävling:

Snygg

Sexig

Singel

Vilken av de tre stämmer på mig?!