Alla inlägg under maj 2017

Av Catten - 19 maj 2017 23:05


Igår när jag åkte hem fråg jobbet var jag ju verkligen inte på topp, och jag kände mig inte så mycket bättre imorse -trots försäkringar om att det är kollegan som mår dåligt och därför slår vilt omkring sig snarare än att försöka ta tag i sitt eget. Vilket ju är oerhört tragiskt i sig. 


Nåväl, jag har ju gått med på ett samtal och tänkte att jag fick bita ihop idag, hålla mig lite undan och vara en tapetblomma. Trots att jag vet att jag inte har någon anöedning, men jag vill liksom inte spä på saker och ting heller. Dock visade det sig under dagen att det istället är kollegan som har undvikit mig, inte hälsat, inte fikat/lunchat och till och med avböjt att delta på ett viktigt möte, uppföljningen på det som vi inledde igår.


Hen avvek utan att informera chefen så förvirringen var stor när vi alla satt samlade och väntade, och efter en stund skickade iväg en av kollegorna för att hämta hen på sitt arbetsrum och fick veta att hen inte var där...och när hens dotter någon timme senare dök upp för att - enligt överenskommelse-  hämta hen på jobbet blev vi ännu mer förbryllade och gick till och med lite skallgång i hela byggnaden för att kolla att hen inte mådde dåligt och säckat ihop nånstans. Dottern - som redan väntat i nästan en halvtimme - fick låna telefon och ringde. Väldigt lugnt sa hon "hej, jag är på ditt jobb för att hämta dig - var är du?". Svaret hon fick var "men för helvete!" och ett klick i örat när samtalet avslutades, så hon fick helt enkelt åka därifrån med oförrättat ärende...


Chefen var närvarande under alla de här turerna och efter det korthuggna telefonsamtalet tittade han på mig och sa " jag blir helt konfundersam", varpå jag svarade "jag blir också fundersam, och det blev jag, som du vet, igår också". Chefen tittar på mig och säger att "jag har inhämtat lite information under dagen, vi får se om det blir något samtal. Och OM det blir, så kommer jag att vara närvarande och höra allt som sägs". Till saken hör att jag också under dagen vid tre olika tillfällen har haft väldigt givande och utvecklande samtal med kollegans partner (som ju också är en kollega och inte kan vara ovetande om vad som hänt) om både vår verksamhet, om hens studier och en del privatliv och inte fått några som helst indikationer på någon missämja - så den har åtminstone inte smittat av sig på partnern - eller har hen god förmåga att skilja på individer.


Nåväl, nu är det helg och två hela dagar tills det (eventuellt) kan bli dags för något samtal, två dagar då jag ska bara vara mig själv. Och lite extra mycket farmor på söndag, då det är dop och jag ska läsa en text över det lilla älsklingsbarnet   

Av Catten - 18 maj 2017 18:45


Jag har en kollega som tyvärr inte mår så bra. Det yttrar sig främst i att hen blir svår att samarbeta med, typ.


Nu är det jag som har fått den stora (o)turen att få hens sökarljus på mig...


Mot arbetsdagrns slut blev jag kallad in på (den lille) chefens kontor och han sa "nu är det allvarligt Catten", varpå jag blev lite ställd men tittade frågande och svarade "jahaaaaa........?". Det visar sig att kollegan kommit till chefen strax efter lunch och sagt att hen känner sig "utsatt" av mig, att det har pågått "en längre tid" och att hen har gått ur vårt gemensamma fackförbund på grund av mig. Chefen fråga om det är "något jag känner igen" och jag måste ärligt svara nej på den frågan.


Kollegan och jag är diametralt motsatta personligheter, och är inte alltid överens - men att jag skulle ha "utsatt en längre tid" är något jag inte alls kan förstå - fast det ligger kanske i sakens natur?


Vad jag VET är att vi innan lunch hade ett möte där vi var tre personer som inte höll med kollegan ifråga, och att jag avbröt ett ofruktbart....tjafs från bägge hållen, där vi inte kom längre och som kollegan reste sig och gick ut ifrån - inte en utan två gånger - varpå vi andra fem i rummet tittade på varandra och just inte fattade någonting.


Jag VET också att jag sa emot hen när hen spekulerade kring en kollegas eventuella fortsatta anställning, eftersom det hen sa var just spekulationer och jag (pga fackombud) sitter inne med fakta, som jag dock inte kan avslöja - och dessutom var det inte helt schyssta saker hen sa :(


Jag VET också att jag på fikarasten skojade om att ett arbetsredskap vi är i stort behov av är beställt, vi har dock tyvärr inga större förhoppningar om att det kommer at komma inom överskådlig tid - något som kollegan bestämt sa emot trots att hen själv tidigare varit den som raljerat mest kring hur saker och ting inte riktigt kommer som vi har hoppats.. 

Jag VET också att igår på vår arbetsmöte satt vi bredvid varandra och hade bra prat om arbetsrutiner som vi var helt överens om,

Jag VET att när vi var på konferens för 14 dagar sedan så hade vi trevligt tillsammans, käkade och pratade och allt var gemyt.


Jag VET att hen har ett öknamn på mig, liksom på flera andra kollegor.


Jag VET att hen vid tidigare tillfällen, när måendet, liksom nu, befunnit sig i en svacka, har utsatt andra kollegor för liknande agerande. Dvs pratat med chefen om mobbing och utsatthet samt velat ha samtal. Problemet den här gången är att vi har en ny chef som inte känner till de här tidigare tillfälena, och jag varken kan eller vill upplysa om det.



Jag VET att hen har rätt till sin upplevelse, det är hens och hen äger den - men jag VET också att jag har rätt till min upplevelse, och det är att jag inte har utsatt, mobbat eller kränkt någon.


Jag kommer att gå till det samtal som chefen "med det snaraste" kommer att kalla oss till, och jag kommer att lyssna på vad hen har att säga och låta hen ösa sin irritation och sitt dåliga mående över mig och hela tiden vara "the better person" och inte gå i svaromål (jag har ju varit där med exet så jag har god vana   ) men jag känner mig så jäkla orättvist beskylld, det här kom verkligen från klar himmel och när jag berättade om det här för en av de bästa kollegorna (som också var med på förmiddagens möte) skrattade hon och sa att hon, just efter jag blivit inkallad till chefen, hade sagt till sin rumskamrat (som också var med på förmiddagens möte) att det nog snart var dags för henne att bli utfryst av personen ifråga - men som då alltså valde mig istället.....


Missförstå mig rätt, alla har naturligtvis rätt till sitt mående och sina upplevelser - men när det blir en sån här historia av det så blir det besvärligt för många. Håll tummarna för mig att det blåser över ganska snabbt efter mötet!?

Av Catten - 15 maj 2017 20:47


Jo, för jag fyllde ju 50 förra månaden så jag betraktar mig som mer än halvvägs gången - fy sören för att bli över hundra om det här förfallet ska fortsätta.....


För låt oss vara ärliga, det finns mer än en nackdel med att bli äldre. Och då tänker jag inte på rynkor och klimakterie utan ganska vitala delar. De senaste månaderna har jag tyvärr tvingats upptäcka att två av de tre amalgamlagningar jag gjorde i lågstadieåldern har gett upp. Otaktiskt nog är det en på var sida i överkäken så även om det inte på något sätt är smärtsamt så är det rent ut sagt förbannat opraktiskt, och om jag inte tar mig samman och går till tandläkaren kommer jag att få leva på soppa i resten av mitt liv. Inte för att jag inte gillar soppa, men nån gång ibland kan det ju också vara gott att få tugga, även om jag främst tuggar på grönsaker, som ju onekligen går att koka ihop till en soppa...jaja, ni förstår vad jag menar!!!    (chips måste ju tex tuggas, chipssoppa låter skitäckligt!)



Hittills har jag klarat mig hyfsat eftersom tanden på ena sidan spruckit på ett sådant sätt att det mest blivit som en extra stor glugg, och där har jag kunnat tugga även om jag fått använda placker (tandtråd) så fort jag

ätit något men idag när jag hade ätit och jag "städade" gluggen med ovan nämnda tandtråd så följde det med en bit tand . Mycket opraktiskt tycker jag, som än idag minns tandläkare B*rgkr*ntz nikotinsmakande fingrar, rökstinkande andedräkt och pussar på tandsköterskan över mitt barnahuvud där jag låg bakåtlutad i stolen, med samma gamla Disneyaffisch upptejpad i taket   De minnesbilderna + en ganska vissen plånbok lockar verkligen inte till att jag med iver kastar mig över telefonen för att boka tid.


Kanske vore det bra för mig att inte laga de här skruttänderna? Tänk vad mycket jag skulle tvingas avstå ifrån! Godis, chips, bröd - ja i stort srtt allting som behöver tuggas? Jag skulle kunna leva på soppor och mot slutet av året vara så smärt att det smärtade mig? Ett lyft för min strävan att passa in i normsamhället som betydligt mindre rund, men ett klart brott mot min övertygelse att ha rätt att äta vad jag vill och e ut som jag vill. Vilken inre strid, kampen mellan vilja, plånbok och övertygelse!!!


Känner jag mig själv rätt så hamnar jag förmodligen någonstan mitt emellan - när jag inte härdar ut längre ringer jag och bokar en tid. Kanske inte främst beroende på någon av ovan nämnd anledning utan främst för att den nyligen frilagda tandkanten är så satans vass att jag skär mig i tungan på den när jag pratar, och en tyst Catt vore ju onekligen en anomali  

Av Catten - 13 maj 2017 10:52


Ja, ovanstående är väl en sammanfattande beskrivning av mig jjust nu. Jag har fullständigt och totalt slut på energi och jag tror att det till stor del beror på förhållandena på min arbetsplats, något som jag också får bekräftat när jag skrapar ihop ork och pratar med kloka människor om hur jag/vi har det. Den enkät som vi (läs: jag, i egenskap av skyddsombud) genomförde på jobbet visar också på att en av de punkter som fick absolut sämst värde var den som pekar på hur lite energi vi har över till vår fritid efter jobbet. På en skala från 1 till 4 blev medelvärdet en knapp tvåa och det var i och för sig inte förvånande, vi pratar ju faktiskt med varandra så.....vi vet ju hur snacket går och jag är så oerhört glad att jag är förbi tiden med hemmavarande barn, för jag hade förmodligen haft väldigt svårt att orka med skjutsningar och aktiviteter och sånt...


Nu kan ni ju hävda att bristen på ork beror på min stigande ålder och den kan säkert bidra, på samma sätt som mina näringsbrister och min kroniska värk - men i stort sett alla, oberoende av livssituation, vittnar om samma trötthet. Och det är ju djupt tragiskt. 


Jag sitter här i min soffa och funderar på vad jag ska orka idag. Erikshjälpens loppis lockar, liksom någon handelsträdgård för inköp till balkongplanteringen, i eftermiddag drar Pride-tåget genom min stad och jag skulle gärna vilja vara på plats och ikväll spelar ett legendariskt loklt baserat band på ett kulturhus - allt väldigt trevliga och intressanta - och även genomförbara rent logistiskt och ekonomiskt.....men jag orkar inte? Å andra sidan vet jag att jag nog kulle må väl och få mer energi om jag gav mig ut, så jag tror att jag ska ta och lyfta mig i håret och åtminstone ta mig ut till Pride!

Av Catten - 11 maj 2017 18:22


Jag var ju på konferens....och lärde mig en hel del nytt, fick nya insikter, nya ingångar och blev - som vanligt - eld och lågor över visst och somt.


Efter tre dagar tillbaka på jobbet har jag tappat en del av den glöden jag fick där, och tänker nu ta fasta på en sak som den kanske minst "matnyttiga" - men definitivt roligaste föreläsaren sa; nämligen kunskapen om att lägga aker och ting där de hör hemma.


Han ritade ett hus (med en blomma utanför, för hans barn hade mycket allvarligt talat om att det INTE går att rita ett hus utan en blomma utanför) och det huset symboliserade "jaget". Runt huset ritade han en trädgård med ett fint staket omkring. Inte en mur, inte en öppen tomt utan just ett lagom högt, lagom tätt staket. Trädgården och staketet symboliserar det vi kan påverka, och gränsen för det. Allt innanför staketet är min trädgård, där kan jag göra förändringar efter eget tycke, där kan jag påverka och göra val - men  allt utanför staketet och trädgården är sådant som vi inte kan göra något åt.


Flera gånger under de där konferensdagarna sa en av mina kollegor till mig, med halvt skämtsamt, halvt allvarligt tonfall: "Staketet Catten...staketet!" och det var skrämmande intressant hur många gånger hon (som är en genomklok person som jag håller högt) sa det till mig. Det blev så konkret uppenbart hur mycket energi och tankemöda jag lägger på att fundera och reflektera kring sådant jag ändå inte kan göra ett endaste dugg åt, inte på något sätt mer än just lägga tid och energi på att tänka, och ganska ofta också irritera mig på det.


Så nu försöker jag själv tänka staket. Det är betydligt svårare att göra det åt mig själv måste jag erkänna men jag jobbar på det. Jag antar att det finns de som skulle kalla det för att "resignera" men jag föredrar absolut att tänka på det osm att jag hushållar med mig själv - för min egen sinnesfrids skull. 


Det blev extra uppenbart idag, när ytterligare en småaktighet oss kollegor emellan uppdagades, och jag fick ännu en påminnelse om hur mycket tid vi lägger på att ifrågasätta och på sätt och vis också motarbeta varandra. Istället för att värna ett gott och hälsosamt arbetsklimat där alla kan få må gott och göra sin allra bästa insats har vi nåt slags "herre på täppan" -kamp där det gäller att hävda sig själv genom att trampa på så många kollegor som möjligt. Gissa om våra arbetsköpare gnuggar händerna av gläjde när vi själva utför den kampen så att de slipper!?


Jag kastar absolut sten i glashus nu, för jag har till viss del varit där själv. Jag har ifrågasatt kollegors position och även om jag gärna vill urskulda mig med att det har varit för verksamhetens bästa så ska jag inte sticka under stol med att avundsjukans grönögda spöke har stuckit fram sitt ansikte där ibland också. Men nu har jag  - åtminstone rent hypotetiskt - tagit ett beslut om att det får vara slut med det. Jag ska fortsätta att se om mitt eget hus, men inte göra det genom att jämföra mig med andra och deras agerande. Det finns fortfarande orättvisor som gnager i mig, men jag måste lära mig att inse att de finns där borta - utanför det där staketet och jag KAN inte påverka dem. 


Det enda som kommer att hända om jag inte låter dem vila utanför min egen trädgård är ju att jag själv påverkas och mår fortsatt dåligt av det - ingen annan bryr sig, inget kommer att hända, inget förändras, åtminstone inte till det positiva utan kanske bara mer av den varan jag fick ta del av i veckan - nämligen att jag själv blev ifrågasatt av kollega, beroende på att jag själv ifrågasatt hen. Staketet Catten....staketet!!!



Av Catten - 8 maj 2017 18:30


är betydligt överdrivet.


Inte för att jag vet om det ens ryktats, men om det skulle vara så att ni undrat över min frånvaro så kan jag alltså härmed dementera att den skulle bero på att jag dött. Men hassegu så komplicerat det här blev nu då....


Jag lever alltså - även om det känns som om det är med nöd och näppe. Jag vet inte ens när jag skrev något senast, och definitivt inte vad. Hur som helst så har jag varit typ fullsk*t*n med jobb, och plugg, och ovanpå det varit på konferens i dagarna tre (och en halv). Jobb och plugg har väl varit sådär, jag undrar fortfarande vad jag egentligen gav mig in på när jag drog igång det här med studier, och vad det ska vara bra för. I veckan blev jag dessutom uppmanad att studera ÄNNU MER och tja, det känns ju fint och bra på alla sätt och vis att andra har sådan tilltro till mig och min förmåga men när det kommer till mig själv tvivlar jag starkt. 


Egentligen inte på min förmåga som sådan, utan snarare på min vilja. Och om inte viljan finns, finns inte drivkraften, och om inte drivkraften finns så saknas också det där riktiga engagemanget - och det erkänner jag villigt att jag inte har. Men konferensen var trevlig, både erfarenhetsmässigt, informationsmässigt och socialt. Hotellet var komfortabelt, frukosten god, servicen som sådan märkte jag väl inte så mycket av men maten var tyvärr inget att hurra för. Men jag är inte bortskämd med hotellvistelse, så bara det var ju faktiskt mycket värt - enkelrum dessutom, så att jag slapp både ta och visa hänsyn till någon annan utan kunde sköta mig själv, just så som jag vill ha det   


Att komma tillbaka till jobbet idag var dock en utmaning - det kändes som om jag varit borta från verksamheten närmare 14 dagar än tre, och jag är fortfarande tröttare än vad jag borde vara, även givet de faktum att jag både konsumerade mer alkohol, var vaken senare och socialiserade betydligt mer än vad jag vanligtvis gör under en vecka....så när jag idag - till skillnad från för två månader sedan, när jag skulle fasas ut ur en del av mina nuvarande arbetsuppgifter - fick förfrågan om jag kunde tänka mig att ägna mig åt dem på heltid, eller åtminstone på 60% blev jag ju smått förundrad. Vis av tidigare erfarenheter på den här något läckande skutan som är min arbetsplats svarade jag varken bu eller bä på det utan något hyfsat diplomatiskt i stil med "under förutsättning att" och "med tydligare givna direktiv" och annat blaj som mottagaren kan tolka som hen vill.


För vad jag "erbjöds" (av någon som egentligen inte har bemyndigande att erbjuda något alls) är som vanligt något ytterst löst och tillfälligt - i väntan på någon bättre, någon annan som är mer rätt. Återigen ska jag liksom fylla upp en plats - "så länge" och jag vet faktiskt inte hur mycket mer jag är beredd att göra det, att ställa upp. Å ena sidan är jag både rastlös och flexibel, gillar nya utmaningar och att vara behövd, och den som fnunkar på de flesta positioner. Å andra sidan börjar det bli ganska tungt att alltid vara den som är den ständiga "stand- in" överallt, den som inte har en tydlig roll och ett klart uppdrag. Å tredje sidan har jag - i dagsläget - inget alternativ, anställningsintervjun som jag var på gav inget resultat och även om jag "tröstar" mig med att jag ju faktiskt inte ville ha jobbet så känns det ändå rätt surt att inte ens bli erbjuden det, eftersom jag hade alla kvalifikationer för att komma ifråga för det.


Så ja, jag trampar väl på och fortsätter att underhålla   er med gnäll om mitt dagliga värv, om än i väldigt allmänt hållna ordalag. Men vem vet - nån dag kanske jag också kommer på vad jag vill bli när jag blir stor!



Presentation


Fortfarande lurvig - och rund igen:)

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25 26 27 28
29
30
31
<<< Maj 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Gästbok


Ovido - Quiz & Flashcards