Jo, för jag fyllde ju 50 förra månaden så jag betraktar mig som mer än halvvägs gången - fy sören för att bli över hundra om det här förfallet ska fortsätta.....

För låt oss vara ärliga, det finns mer än en nackdel med att bli äldre. Och då tänker jag inte på rynkor och klimakterie utan ganska vitala delar. De senaste månaderna har jag tyvärr tvingats upptäcka att två av de tre amalgamlagningar jag gjorde i lågstadieåldern har gett upp. Otaktiskt nog är det en på var sida i överkäken så även om det inte på något sätt är smärtsamt så är det rent ut sagt förbannat opraktiskt, och om jag inte tar mig samman och går till tandläkaren kommer jag att få leva på soppa i resten av mitt liv. Inte för att jag inte gillar soppa, men nån gång ibland kan det ju också vara gott att få tugga, även om jag främst tuggar på grönsaker, som ju onekligen går att koka ihop till en soppa...jaja, ni förstår vad jag menar!!!    (chips måste ju tex tuggas, chipssoppa låter skitäckligt!)

Hittills har jag klarat mig hyfsat eftersom tanden på ena sidan spruckit på ett sådant sätt att det mest blivit som en extra stor glugg, och där har jag kunnat tugga även om jag fått använda placker (tandtråd) så fort jag

ätit något men idag när jag hade ätit och jag "städade" gluggen med ovan nämnda tandtråd så följde det med en bit tand . Mycket opraktiskt tycker jag, som än idag minns tandläkare B*rgkr*ntz nikotinsmakande fingrar, rökstinkande andedräkt och pussar på tandsköterskan över mitt barnahuvud där jag låg bakåtlutad i stolen, med samma gamla Disneyaffisch upptejpad i taket   De minnesbilderna + en ganska vissen plånbok lockar verkligen inte till att jag med iver kastar mig över telefonen för att boka tid.

Kanske vore det bra för mig att inte laga de här skruttänderna? Tänk vad mycket jag skulle tvingas avstå ifrån! Godis, chips, bröd - ja i stort srtt allting som behöver tuggas? Jag skulle kunna leva på soppor och mot slutet av året vara så smärt att det smärtade mig? Ett lyft för min strävan att passa in i normsamhället som betydligt mindre rund, men ett klart brott mot min övertygelse att ha rätt att äta vad jag vill och e ut som jag vill. Vilken inre strid, kampen mellan vilja, plånbok och övertygelse!!!

Känner jag mig själv rätt så hamnar jag förmodligen någonstan mitt emellan - när jag inte härdar ut längre ringer jag och bokar en tid. Kanske inte främst beroende på någon av ovan nämnd anledning utan främst för att den nyligen frilagda tandkanten är så satans vass att jag skär mig i tungan på den när jag pratar, och en tyst Catt vore ju onekligen en anomali