kom tydligen åt nånting nånstans - för inte finns det någon mening med att lösenordsskydda inlägg på en blogg, då kan jag ju lika gärna skriva dem på ett kollegieblock och lägga i lådan, eller i ett worddokument som jag omedelbart drar iväg till papperskorgen....

Nåväl, det där mötet/samtalet blev ju av iallafall. Jag bestämde mig redan samma dag för att köra samma taktik som med exet: to be the better person, lyssna, inte gå i svaromål. Jag infann mig på enheten ca 30 minuter innan samtalet skulle avhållas, pratade och skojade med kollegorna, frågade inkännande hur hens partner mådde efter sin långdragna förkylning då densamma gick förbi (partnern, inte förkylningen) och under den halvtimmen gick kollegan förbi mig fem - sju gånger och nonchalerade mig totalt....

När det sen var dags kom hen för sent med nästan fem minuter, hälsade inte, tittade på allt och lite till - utom mig. Lill-chefen drog igenom anledningen till varför vi var där och överlämnade ordet till kollegan som (sin vana trogen) tom-pratade en stund och bland annat fick in uttrycken "svårt att sätta fingret på", "subtilt" och "ord som står mot ord" innan chefen till slut bad hen att ge konkreta exempel på hur jag "utsatt under lång tid".  Efter ytterligare en stunds tom-prat då chefen försökte att bibehålla fokus så kom det då att jag veckan inna, på mötet angående sommarverksamheten ska ha berömt alla andra utom just hen. Detta var inget jag alls kände igen att jag skulle ha gjort men höll tyst och lät hen fortsätta. Nästa förseelese från min sida är att jag lajkar ALLA andras inlägg på vår officiella Facebooksida men aldrig hens - oavsett hur bra hen skriver och hur tråkigt alla andra gör det.

Sen svävade hen återigen ut i tom-prat om "vikten av att kunna kommunicera" varpå chefen snabbt motfrågade varför hen inte kommit till mig omedelbart istället för att låta det gå "så här långt" och något osammanhängande men uppenbarligen viktigt för hen om hur hen upplevde att "folk" pratadr om hen och hens partner som faktisnt inte är gifta på jobbet utan kollegor (vilket de effektivt motbevisade på onsdagens möte då de gnabbades som småbarn) och hur jobbigt det var att kollegorna brydde sig om det och ...tja, faktiskt en massa svammel. Som chefen (till min enorma förvåning) klippte ganska så snabbt och ifrågasatte om det verkligen hade med mig och den här diskussionen att göra. 

Så - för att sammanfatta så bad jag om ursäkt för att inte ha gett hen beröm (något som jag sen återkopplade med andra närvarande vid mötet och jag hade inte gett NÅGON beröm öht) , lovade att lajka hens Facebookinlägg, bad hen komma till mig omgående ifall hen upplevde sig utsatt framöver samt begärde att vi skule skaka hand på att det här nu var överspelat. Vilket vi också gjorde, men med en del sneda blickar från hens sida. Kvällsarbetet den dagen utfördes under sammanbiten glättighet, dagen avslutades med ett ifrågasättande om min a arbetsuppgifter under morgon(kläm)dagen  - men vill hen veta mer om det så får hen ta det med chefen (som har arbetstidsförkortning =ledig imorgon).

Jag känner mig iallfall trygg i upplevelsen att chfen hade fått koll på att det mer handlade om en persons psykiska mående än om någon form av mobbing. Det ena behöver naturligtvis absolut inte utesluta det andra, men just i det här fallet är det faktiskt inte så. Vilket jag förmodar att de flesta mobbare intalar sig.....blä vad det här är svårt att formulera i skrift till de som inte är insatta i alla turer på vår arbetsplats!