Så, som en av de tre sista på arbetsplatsen - beroende på facktillhörighet - har jag idag, på den allra sista skälvande dagen prsenterats min nya lön. Den lille chefen vandrade - som vanligt utan att knacka - in på mitt arbetsrum där jag och kollegan satt och arbetade, ställde ned portföljen och annonserade med hög röst att hen hade ett kuvert åt mig. Två andra kollegor hade följt tätt i hens hälar vilket innebar att vi nu befann oss fem personer i ett rum på....sju m3 och så med ett TADAAAAM som i och för sig inte hördes men kändes trollade hen fram mitt kuvert.  Jag tackade och lade det åt sidan för att forsätta arbeta och jag vet inte riktigt att hen förväntade sig att jag skulle riva upp det och kasta mig om halsen på hen för hen dröp av ganska meddetsamma.

Helt ärligt hade jag inte speciellt höga förväntningar och tänkte vänta med att titta, men min kollega var nyfiken och bad mig kolla, utan att säga siffror, bara meddela om jag kände mig nöjd eller inte. Och som sagt, jag hade egentligen inga höga förväntningar, men de siffror jag såg var ett rent hån, som att få en örfil.

Det inte inte så att jag har en dålig lön - jag har som jag tidigare sagt - en inkomst som jag klarar mig på, och ibland till och med får en slant över i slutet av månaden så det är inte det saken handlar om. Det handlar om hur min arbetsgivare värderar mig, både vad gäller min egen insats, och i jämförelse med kollegorna. Jag har ju tidigare nämnt att jag är den anda av oss med samma uppdrag som faktiskt r utbildad för det, och den som har varit på arbetsplatsen näst längst - och ändå har jag lägst lön. Nästan löjligt mycket lägre än den som ligger högst - men han har ju iofs något som jag inte har: manliga genitalier.

Så i korthet kan jag väl säga att om mina kollegor hade fått noll och ingen krona alls i löneförhöjning så hade jag kunnat känna ett milt "mjä" inför min "ökning" men de har förmodligen fått ungefär samma belopp i påslag som jag vilket innebär att jag enbart känner mig kränkt och allvarligt funderar på vhur jag ska agera på det här. Jag är ganska säker på att jag inte ska fortsätta utbilda mig till hösten, och jag kommer definitivt att sätta vissa villkor för de arbetsuppgifter som jag förmodas ta på mig efter sommaren. Trist, men money talks sägs det ju, och that shit works both ways.