en ska tala med bönder på bönders språk och med de lärde på latin, så idag ägande jag mig åt lite matematik.

Det - mina vänner - är en stor prestation för mig.  Min bakgrund vad gäller matematikstudier var ljus fram till andra terminen i sjuan när vi plötsligt fick vikarie efter vikarie som avlöste varandra. Intressant var civilekonomen som var vansinnigt duktig på att räkna, men verkligen ingen pedagog, intressantast var dock den enögde fd balkanbon som valde att med ett rask nackgrepp kasta ut mig och avstänga mig med omedelbar verkan från hans lektioner när jag glömde bort att räcka upp handen en gång...

Därefter kom "lightmatteläraren" - den mammaboende reservofficeren som ALLTID lutade sig fram över oss kvinnliga elever bakifrån - med sina armar instoppade under våra. Anmäla dem? Jodå, det gjorde vi men fick veta av rektor att om vi ville ha betyg så tog vi tillbaka våra klagomål. Punkt.

I gymnasiet hade jag en oerhört charmig mattelärare. Han var så charmig att jag gick på ALLA hans hemmamatcher i handboll och därmed lyckades få ihop en 2:a i betyg. Sen följde underbara år då jag inte behövde räkna nåt svårare än hur många blöjor jag bytte på en dag....tills jag i ett anfall av storhetsvansinne fick för mig att UTBILDA mig. Och tvingades inse att om jag ville bli akademiker - oavsett inom vilken genre - så var jag tvungen att bättra på mitt betyg i just matte.

Döden, döden som Astrid Lindgren skulle ha sagt.

I vilket fall som helst började jag KomVux och fick ytterligare en civilekonom som lärare. En ung, entusiastisk man som inledde första lektionen med att tala om vilken sorts miniräknare jag måste köpa för att kunna räkna graaaaafer. Det här var till och med innan systrarna Graaf så jag hade inte den blekaste aning om vad han kunde mena utan bröt stillsamt  ihop i bänken och insåg att min karriär inom universitetsstudiernas förtrollade värld var slut innan jag ens hunnit påbörja den.

Men så, av en ren tillfällighet (och en hel del av min övertalningsförmåga) fick jag byta utbildningsplats och fick då den UNDERBARE Leif som lärare. Underbar för att han inte dog av hjärtsnörp när jag brast ut i hysterisk gråt när han lade ett litet test med tio räknetal framför mig för att utröna på vilken nivå jag var, och underbar för att han faktiskt lärde mig precis så mycket mer som behövdes för att han (med skohorn och massor av god vilja) skulle kunna ge mig det betyg jag behövde för att vandra vidare på lärdomens stig.

Men, det var ju inte det jag skulle berätta egentligen, det där är bara en liten utvikning från ursprungshistorien som fortsätter så här:

När jag hade ägnat mig åt så mycket matematik jag har kunskap för (plus, multiplikation och minus) skickade jag ut en fråga om procenträkning  i cybervärlden och fick svar av inte mindre än tre hjälpsamma herrar som på tre olika sätt försökte åskådliggöra för mig hur man räknar. Det var jag dock inte intresserad av, utan enbart av slutresultatet. Nu är det uträknat:

92.9 % av tiden tillbringar jag med att sakna.

Jupp, så enkelt, och så svårt är det. Jupp.

är jag fortfarande hemma och sjuk. Fast nu börjar det lossna i rören åtminstone vilket förhoppningsvis betyder att skiten är på väg UUUUUT!

Kollegan T ringde idag för att uppdatera mig om läget på jobbet. Egentligen skiter jag i vilket när jag är hemma och sjuk men jag förstår att hon ringde. I tisdags kväll stöp nämligen #2 av 4 så igår var de bara två som jobbade. Idag är T ensam för den andra kollegan åker på konferens. En konferens som ursprungligen  både 2 och 4 hade tänkt åka på, tillsammans, samma dag, trots att det innebär att de decimerar arbetslaget med 50%. Jag protesterade svagt mot det eftersom konferensen skulle hållas vid flera tillfällen och på flera platser, och menade att de kanske kunde åka vid olika tillfällen för att inte decimera arbetslaget - men de gick inte

Och inga vikarier finns det att sätta in, eller snarare så FÅR vi ju inte sätta in vikarier eftersom budgeten inte tillåter det. Är detta att bedriva verksamhet eller är det förvaring?

Vi pratade en stund, om vår arbetssituation och jag reflekterade kring vilka kommentarer som kan komma när jag återvänder på måndag - för då måste jag återvända, oavsett hur jag mår... Jag tror att vår arbetssituation kommer att innebära inget annat än en negativ spiral. Vi kommer att börja titta på varandra ur ögonvrån för att hålla koll på att alla gör det de är satta att göra, eftersom arbetsbördan är så tung på oss alla så krävs det verkligen att ingen "maskar" med sitt tilldelade. Vi kommer att missunna och misstänka, klaga ännu mer och inte enbart på ledning utan också på varandra, av ren och skär utmattning tyvärr....been there, done that, got the t-shirt and t-shirts NEVER fits me!

Om det inte vore för att jag VERKLIGEN gillar de där ungarna (och är rädd om mina LAS-dagar) så vet jag inte.....