har det nästan varit i helgen. eller ja, ett par saker av det har det faktiskt varit.

När jag mår dåligt, och/eller är stressad så biter jag på mina fingrar och det har jag gjort i ett par månader nu. Idag bet jag så rejält i min tumme att blodet droppade om mig när vi var ute och skogspromenerade :(

Så varför mår jag dåligt/är stressad?

Ja, jag har väl hamnat lite i samma situation som jag var 04, 05. En pressad jobbsituation som inte har förståelse för min prvata situation och en förhållandesituation som skyller mitt mående på den pressade jobbsituationen. Typ.

Jobbet kan jag inte påverka, inte på annat sätt än att jag slutar. Vilket - som alla förstår - är lättare sagt än gjort, jobb växer inte på träd, jag vill inte tappa mina LAS-dagar osv osv.

Förhållandesituationen kan jag uppenberligen inte heller förändra med mindre än att jag slutar, typ. Vilket - som alla förstår - är lättare sagt än gjort. Förhållanden är inte lätta att skapa, jag vill inte se de här tre åren jag investerat känslomässigt i rinna ned i avloppet.

Men hur gör en då, när det i båda fallen ses så olika på problemet? Eller borde jag snarare säga: det som JAG upplever som ett problem? För det är väl egentligen det allra största problemet, att vi inte upplever samma saker som problematiska?

På jobbet är det inte min och kollegornas situation som är problemet, det är ekonomin som är det.

I förhållandet är det inte distansen och de  (i mitt tycke) alltför få timmarna tillsammans som är problemet, det är att jag TYCKER att det är ett problem som är problemet.

Inget av det får jag någon större hjälp med att lösa och inget av det löser jag själv utan drastiska beslut, så hur jag än vänder mig så är det jag som står där med något slags problem:

Anställd i en ohållbar arbetssituation eller arbetslös.

I ett frustrationsskapande förhållande eller ofrivillig singel.

Tack, jag tror att jag går och lägger mig nu - väck mig lagom till pensioneringen!