"endast de tama fåglarna har en drömm, de vilda flyger" - vilket torde innebära att jag är fruktansvärt tämjd.

När vi fick våra barn - i omgivningens ögon väldigt tidigt - och möttes med utrop som: "Men ni har ju inte ens tågluffat" eller andra påpekanden om minst lika väsentliga aktiviteter så brukade jag alltid svara att "sånt kan vi göra när barnen är stora!". Och det VAR verkligen min plan, att kunna göra en del saker på egen hand även om min ålder var högre.

Men så blev det inte riktigt.

Efter att ha varit gift med en shopaholic i 20 år och genomgått en skilsmässa, en långtidssjukskrivning, en långtidsarbetslöshet, i en låglöneanställning och ensamförsörjare så är min ekonomi inte direkt på topp om en säger så. Inte för att jag menar att jag behöver åka jorden runt, eller ens till Kanarieholmarna.

Men det vore så himla kul att åka tex på Skördefesten på Öland. Eller till Österlen, Kivik och Stenshuvud. Eller Huseby för att se hur de har byggt upp hushållsträdgården där. Eller till  Kurrebo där Snyggot Å jobbar i sitt anletes svett med att anlägga vackra rabatter. Men jag komer ingenstans, för jag har ingen bil - och de jag umgås med som har bil har antingen familj som de (fullt förståeligt) vill lägga sina helger på, eller så vill de inte alls samma saker som jag.

Så jag sitter här som en rätt vingklippt fågel och funderar (igen) på vilka villkor det finns för att få immigrera till Nya Zeeland. Det kan ju omöjligvis bli mer långtråkigt att bo där än att bo här - eller?