blir det - både i bloggen och IRL.

I torsdags var en av kollegorna till doktorn, h*n har mått dåligt et tag och fick diagnosen "på väg mot utbrändhet". Igår var det dags för nytt besök, med massa medicin utskrivet och löfte om sjukskrivning om det inte vänder per omgående.

När jag - men medgivande - berättade för de andra kollegorna om detta sa en annan att "Jaha, jag vet hur det känns, jag tror jag är näst i tur".

Utbränd vet jag hur det känns att vara och dit är jag inte på väg, tack och lov, men sönderstressad. Egentligen vill jag inte nedvärdera vår verksamhet för vi SLITER verkligen för att få till en så bra undervisning som möjligt, men på de premisser vi är givna och med det elevunderlag vi har så är det verkligen inte lätt.

Alldeles för mycket faller trots noggrann planering och nytt måste tänkas ihop på en stundens ingivelse för att vi överhuvudtaget ska kunna få dagarna att gå ihop. Vi har en elev som är på så pass tidig nivå att vi måste börja från absoluta noll, men har ingen budget och får inte köpa in något material som eleven  kan använda. Att deet känns frustrerande är väl bara förnamnet...

Tänker oftare och oftare på senare tid på att jag behöver hitta mig ett annat jobb - frågan är ju "bara" vad?