Bara så att ni vet: jag dissar inte era kommentarer - det är Bloggplatsen som inte låter mig publicera dem!

och själens obotliga ensamhet ska visst Milan Kundera ha skrivit. Jag vet faktiskt inte vad han skrev, bara att det kom en film som hette "The unbearable lightness of beeing" med Daniel Day Lewis (som jag tyckte var olidligt snygg) och  Juliette Binoche som jag gick och såg utan att förstå ett dugg av vad den handlade om...

Men det här med ensamhet, det har jag faktiskt förstått mig på. Det låter säkert märkligt men just ensamhet var en klart bidragande anledning till att jag skilde mig från min man. Utöver allt annat som vi blev inkompatibla i så vara jag trött på att vara ensam. Ensam med barnen, ensam med hushållsbestyr, ensam med vardagsbeslut, ensam med hus och trädgård. Ensam på kvällar, ensam på nätter, ensam på helger. Han prioriterade jobbet och när han var hemma så ville han inte riktigt delta i någora gemensamhetsgrejer, med några få undantag. Beslut och bestyr var ju såklart enklast att lämna över till mig.

Men jag ville inte ha det så, ville inte vara ensam med allt så jag begrundade uttrycket "bättre att vara ensam i ensamhet än ensam i tvåsamhet" under några år och kom så till beslut och drog igång den stora apparat det innebär att skiljas när man inte är överens. Om det ska jag inte orda här men efter skilsmässan levde jag mer eller mindre i självvald ensamhet (bortsett från mina barn, familj och vänner förstås) under tre år. Under de tre åren mognade en massa insikter i mig, jag växte som människa och ja, kalla det "hittade mig själv" om ni vill. Något så när säker på vem jag var och vad jag ville började jag dejta, för nu var jag trött på den här sortens ensamhet.

Att dejta är nästan som att utsätta sig för känslomässigt självmord, du ska lämna ut dig så mycket att du blir intressant, men inte så mycket att du blir "utsugen" om det skulle visa sig att det inte blir något...

Jag träffade på någon, någon som blev väldigt viktig för mig.

Men vet ni - efter tre år med honom är jag fortfarande ensam. Kanske inte känslomässigt även om jag känner att även det sakta förändras, men rent fysiskt/praktiskt är jag ensam. Jag har ingen att komma hem till, ingen som kommer hem till mig när arbetsdagen är slut, ingen att luta på i soffan, ingen att käfta om gräsklippningen med, ingen att dryfta nyinköp av vardagsporslin med, ingen att brygga en kopp kvällskaffe till, ingen att krypa ned i sängen till och ingen som hämtar mina tofflor när golvet är för kallt att stiga på på morgnarna.

Eller jo. Fyra kvällar och fyra morgnar i månaden har jag ju någon att göra ett begränsat urval av dessa saker med.  Som jag med hjälp räknade ut igår så innebär de kvällarna och morgnarna och timmarna däremellan 7.1% av min tid. Vi har olika uppfattning om de där timmarna, han och jag. Han anser att de utgör guldkanten på hans liv, det är de timmarna som gör att resten av tiden (92.9%) uthärdlig. Jag har kommit att uppleva att de timmarna (26 av 336, varav vi sover ungefär 14, på en 14-dagarsperiod) mer och mer tydligt får mig att uppleva att något fattas i mitt liv. Det är där ensamheten kommer in igen.

Om du fick 7.1% av din lunch, skulle du vara nöjd då? Om du fick 7.1% av din lön - hemska tanke - skulle du vara nöjd då? Om du får 7.1% av din älskling, är du nöjd då? Jag är ledsen, men jag är inte det. Och ändå går det inte att hitta en fungerande lösning, och den enda lösning/förändring som verkar finnas innebär återigen att jag är den som ska stå för beslutet. Det får mig att börja fundera på om huruvida det är bättre att sakna 92.9% av tiden under en oöverskådlig tid, än att sakna 100% under en (förhoppningsvis) övergående tid? Jag vet verkligen inte - vet ni?