Bara någon timme efter gårdagens känslomässiga urladdning kom en betydligt mer fysisk sådan. Jag blev, på bara någon timme, totalt och fullständigt genomförkyld :(

För varje timme som gick fick jag fler och fler symptom och vid 20-tiden på kvällen fick jag till slut inse att det inte skulle gå att åka till jobbet idag. Sjukskrivning är något jag egentligen aldirg haft problem med tidigare, men med tanke på hur vår arbetssituation ser ut för tillfället, och det fullständiga vikariestoppet så är det ju med viss bävan jag utsätter mina kollegor för att arbetslaget decimeras.

Men å andra sidan, hade jag gått dit idag så hade jag förmodligen smittat ned dem, och så hade jag fått jobba ensam nästa vecka....fast jag ringde nyss och infade om att jag inte komer imorgon heller, jag har ff feber och orken, ja den har ju varit bättre om en säger så!

Näsdroppar, halstabletter, massor av pappersnäsdukar och så soffläge - det har varit och är dagens plan.

har det nästan varit i helgen. eller ja, ett par saker av det har det faktiskt varit.

När jag mår dåligt, och/eller är stressad så biter jag på mina fingrar och det har jag gjort i ett par månader nu. Idag bet jag så rejält i min tumme att blodet droppade om mig när vi var ute och skogspromenerade :(

Så varför mår jag dåligt/är stressad?

Ja, jag har väl hamnat lite i samma situation som jag var 04, 05. En pressad jobbsituation som inte har förståelse för min prvata situation och en förhållandesituation som skyller mitt mående på den pressade jobbsituationen. Typ.

Jobbet kan jag inte påverka, inte på annat sätt än att jag slutar. Vilket - som alla förstår - är lättare sagt än gjort, jobb växer inte på träd, jag vill inte tappa mina LAS-dagar osv osv.

Förhållandesituationen kan jag uppenberligen inte heller förändra med mindre än att jag slutar, typ. Vilket - som alla förstår - är lättare sagt än gjort. Förhållanden är inte lätta att skapa, jag vill inte se de här tre åren jag investerat känslomässigt i rinna ned i avloppet.

Men hur gör en då, när det i båda fallen ses så olika på problemet? Eller borde jag snarare säga: det som JAG upplever som ett problem? För det är väl egentligen det allra största problemet, att vi inte upplever samma saker som problematiska?

På jobbet är det inte min och kollegornas situation som är problemet, det är ekonomin som är det.

I förhållandet är det inte distansen och de  (i mitt tycke) alltför få timmarna tillsammans som är problemet, det är att jag TYCKER att det är ett problem som är problemet.

Inget av det får jag någon större hjälp med att lösa och inget av det löser jag själv utan drastiska beslut, så hur jag än vänder mig så är det jag som står där med något slags problem:

Anställd i en ohållbar arbetssituation eller arbetslös.

I ett frustrationsskapande förhållande eller ofrivillig singel.

Tack, jag tror att jag går och lägger mig nu - väck mig lagom till pensioneringen!

jobb blir det i dagens svamlande.

Fan alltså, jag var betydligt roligare när jag var arbetslös inser jag när jag läser gamla inlägg! :(

Idag blev det ett spontanmöte i arbetslaget på morgonen innan eleverna kommit, vi satte oss - eller snarare "säckade ihop"  - i klassrummet och beklagade oss var och en. Ingen av oss mår bra, varken fysiskt eller psykiskt av att ha en sådan här arbetssituation och vi var och är rörande överens om att vår arbetssituation är fullkomigt ohållbar. Vad vi ska kunna göra åt den vet vi dock inte ett dugg om.

Att gå till rektor lär inte generera någon som helst förändring, han är fråntagen allt budgetansvar och kan inte sätta in extrapersonal. Nämnden ser enbart till budgeten och den har de ju redan beslutat om att skära ned så de kommer inte att ge oss något gehör. Förvaltningen vet nog inte om att vi existerar, än mindre vilka behov våra elever har och med tanke på att vi bara har en tillförordnad förvaltningschef som gör vad han kan för att hålla näsan över vattenytan så finns det ingen respons att hämta där heller.

På onsdag har vi avddelningsmöte, då kommer ovan nämnda förvaltningschef för att berätta hur vi ligger till i kampen för att hålla oss inom de krympta budgetramarna...och för att vara HELT ärlig skulle jag nog  - som det känns nu - inte gråta blod om han sa att skolan måste avvecklas med det snaraste. Jag skulle inte gråta för min egen skull iallafall, men naturligtvis för Ängelen som skulle få avbryta sina studier på "rockgymnasiet" där.

Som jag, och mina kollegor ser det så finns det bara en enda sak som skulle kunna förändra situationen om det nu är så att skolan trots allt ska fortleva, och det är att göra föräldrarna uppmärksamma på hur vi har det. Men då måste det göras på ett sådant sätt att de förstår att de måste sätta press på ledningen och inte på ett sådant sätt att de tar ut sin frustration på oss i arbetslaget. En ytterst delikat balansgång på en tunn spindeltråd, en balansgång som iallafall inte jag personligen är kapabel att genomföra, jag är alltför burdus och rättfram.

All den här turbulensen blandas naturligtvis med övrig turbulens i livet och som alltid är det magen och sömnen som drabbas. Jag ska inte ge några detaljer om mag/tarmfunktionen men jag kan säga att sömnen pendlar mellan ALLT och INGET. Föredrar ingetdera faktiskt :(

blir det - både i bloggen och IRL.

I torsdags var en av kollegorna till doktorn, h*n har mått dåligt et tag och fick diagnosen "på väg mot utbrändhet". Igår var det dags för nytt besök, med massa medicin utskrivet och löfte om sjukskrivning om det inte vänder per omgående.

När jag - men medgivande - berättade för de andra kollegorna om detta sa en annan att "Jaha, jag vet hur det känns, jag tror jag är näst i tur".

Utbränd vet jag hur det känns att vara och dit är jag inte på väg, tack och lov, men sönderstressad. Egentligen vill jag inte nedvärdera vår verksamhet för vi SLITER verkligen för att få till en så bra undervisning som möjligt, men på de premisser vi är givna och med det elevunderlag vi har så är det verkligen inte lätt.

Alldeles för mycket faller trots noggrann planering och nytt måste tänkas ihop på en stundens ingivelse för att vi överhuvudtaget ska kunna få dagarna att gå ihop. Vi har en elev som är på så pass tidig nivå att vi måste börja från absoluta noll, men har ingen budget och får inte köpa in något material som eleven  kan använda. Att deet känns frustrerande är väl bara förnamnet...

Tänker oftare och oftare på senare tid på att jag behöver hitta mig ett annat jobb - frågan är ju "bara" vad?