Åh du galne gunnar vad jag har sovit dåligt inatt!

Inga mardrömmar som sådana, men djupt distraherande omvälvande händelser som säkerligen har med "diskussionen" i helgen att göra och som har fått mig att vakna om och om igen, sova lätt och ytligt och som lämnade mig med en sådan där märklig känsla av att inte veta om det är dröm eller verklighet. Det KÄNDES verkligt nog och var på det stora hela inte alls negativt eller obehagligt, bara......omvälvande, som sagt. 

Att jag sen har veckans mest energidränerande uppdrag på måndag förmiddag har ju inte heller precis gjort den här dagen enklare att ta sig igenom, och det faktum att (ytterligare) en kollega upplevt hjärtbesvär och transporterats till sjukhus (dock utan blåljus) lugnar inte ned mig - det är något sjukt på vår arbetsplats. Vi försöker förhålla oss och fokusera på uppdraget, men det är verkligen inte helt enkelt när det är så mycket som hela tiden stör ut och kräver uppmärksamhet.

Och även det gör att orken tryter - på väg hem, medan solen sken, var jag helt klar över att jag skulle käka nåt sanbbt och sen ge mig ut på en promenad....men nu, efter att ha ätit (ägg, VARFÖR äter jag ägg när jag ALLTID mår illa av dem   ) vill jag helst bara lägga mig på soffan och sova i ett par timmar.

Tack och lov att imorgon är en annan dag!

Det är helt orimligt hur snabbt helgerna passerar förbi, ska det vara på det sättet?

I morse gav jag mig ut och tog en ny långpromenad, en annan runda än vanligt den här gången men i betydligt bättre väder än igår. Det gick inte heller idag att gå ifrån tankarna och den ganska patetiska "diskussionen" som vi hade igår - en diskussion som strandar i att vi har nästan diametralt motsatta uppfattningar och upplevelser.

Men så hörde svärdottern av sig och ville ta en promenad till, runt den centrala sjön med sitt välkända promenadstråk så jag hoppade på det också och fick en fin dag med lilla familjen, att träffa barnbarnet får mig alltid att bli på bättre humör.

Men "diskussionen" fortsätter förmodar jag, för att avsluta nio år gör en väl förmodligen inte över en helg.

Det här med självinsikt är svårt. Fruktansvärt svårt. När du ombeds att reflektera kring vem du är och hur du agerar går förmodligen de allra flesta människor i försvar och nästan automatiskt tänker "men jag har ju inte gjort något fel!!"

Och jag säger inte att saker är "fel", eller åtminstone inte att de är gjorda "fel" med vett och vilje - utan snarare för att det är enklast så? För visst är det enklare att följa minsta motståndets lag än att reflektera kring sitt handlande, fundera på vem en är och kanske förändra sitt sätt att vara?

Dn förändringen behöver ju inte vara radikal, men åtminstone en liten glidning, en vridning åt det håll där en kan möta andra människor, deras önskningar och behov. Nio år vänner.....i nio år har jag -först med tårar och vånda - försökt att anpassa mig, vara KGT som de säger och liksom uppskatta det faktum att jag "har" någon. Fast om samvaron med denna någon gör att en känner att en inte riktigt är sig själv, att det på något sätt skaver...är det då verkligen att "ha", dvs är det en tillgång? Och om denna någon, när den tillfrågas, även den uppger sig anstränga sig så mycket att att den inte mår väl av det - är det då verkligen en god relation?

Don't think so.....really don't think so. 

Den är tung den, att vakna med en ångest som ligger som ett alldeles för tyngande täcke, att inte veta om det är ångesten, täckeskänslan eller faktisk värme som skapat en svetthinna på din kropp..

...att dricka morgonkaffet i en känsla av press, att inte riktigt kunna andas mellan klunkarna, att känna dig jagad men inte veta av vad, av vem...

....att dra på dig kläder, snabbt, snabbt och ge dig ut i morgonkylan, i duggregnet, ett väder som gör att bara du och hundägarna är ute så dags på dagen....

....att gå snabbare och snabbare, känna hur både benhinnor och knän protesterar, övervinna den känslan och fortsätta gå, gå, gå och gå...

...att försöka gå ifrån ångesten.....

Och som så många gånger förr inse att det inte fungerar - det är omöjligt att gå ifrån sig själv och sina tankar. Det är orimligt att må så dåligt över att bidra till att någon annan mår dåligt, när det enda jag vill är att kunna få må bra själv. Hur mycket ansvar behöver en ta, och när kan en säga att gränsen för ansvarstagande har passerat?

Egentligen hade jag tänkt fundilura ytterligare kring min egen ringa person idag, men eftersom det är källkritikens dag vill jag verkligen ta dagen i akt att lyfta vikten av att vara källkritisk, och mot min vana även en aning politisk.

Vad är det då att vara källkritisk?

Jo såklart att kontrollera vem som har skrivit, när det hela skrevs, vem som skrev det och även varför personen ifråga skrev/för vem/var det publicerades.

Nu finns det ju ett skrämmande högt antal personer som utan att ens tänka i en microsekund diskvalificerar vissa media som "PK-media" och "slaskpressen" och det brukar (för dessa personer) generellt vara alla de media som inte hyllar SD:s politik, oavsett vilka källor dessa media använder sig av. Men det finns ett par bilder som på ett enkelt och lättöverskådligt sätt kan hjälpa dig att vara källkritisk...

Den första är för oss som gärna skulle vilja kalla oss för vuxna:

Himla enkelt att läsa, ta till sig och efterleva innan vi publicerar/delar något vi just läst. Den andra är för oss/de som har lite svårare för att ta till sig skriven text, och behöver lite bilder och fina färger:

Intreesant nog fann jag den senare bilden, och ifrågasättandet av den på en sida som jag utan tvekan skulle kalla både rasistisk och nazistisk och det tycker jag är rent ut sagt sorgligt, i mer än en bemärkelse.

Nå, så....källkritik alltså.

En vän till mig delade i uppbragt indignation på Facebook, en bild på en minister med en massa olikfärgade flaggor och undrade uppbragt om det verkligen fick gå till så som det stod i bildens vidhängande text. Vad min vän missat var:

1. Bilden var ett montage - den sortens flagga finns inte, och efterfrågades inte.

2. Bilden och artikeln kom från en satirsite, det fanns alltså inget som helst allvar eller sanning bakom.

3. Bilden och artikeln var ett par år gammal = old "news" och som sagt inte ens sanna.

Trots ovanstående hade flera personer bara läst rubriken och tittat på bilden och kommenterat argsint, uppgivet, rasistiskt och hatiskt.....men OM de agerat källkritiskt hade de upptäckt fakta bakom bild + text och sluppit både reagera, och dela vidare = sprida mer missuppfattning och hat. För det är det vi gör när vi inte är källkritiska - vi springer hatets ärenden och skapar klyftor mellan människor, istället för att ena och överbrygga för att skapa förståelse. 

Peace out, så här på källkritikens dag   

Ett rätt av två där i rubriken, för det jag bor i är väl nästan så långt en kan komma ifrån timmerkoja men jag är glad ändå. Eller jag kanske ska säga: jag är glad på grund av det! För om ni minns huset i Lilla Byn, det var ju nästan en timmerkoja och även om jag hade några bra år där så inser jag - bland annat när jag läser mina gamla blogginlägg - att jag verkligen inte mådde bra när jag bodde där, iallafall inte vintertid. Och i Sverige är det vintertid ganska stor del av året   

Nå, nu bor jag bra och det är huvudsaken - som jag skrivit tidigare känns det att jag håller på att landa i mitt hem och i mig själv efter de senaste årens turbulens med flytt dit och hit igen. Att vi går mot ljusare tider igen påverkar såklart också positivt och ja, jag känner mig liksom....nöjd!

Jag har haft en fin helg, inte extremt innehållsrik och inte så rolig att jag gapskrattat hela tiden men min fantastiskt hjälpsamma Lillefar   har lagat min bil, och tvättat den , jag har tagit årets första längre promenad i morgonsolen, så tidigt att det bara var hundägarna, panschisarna och jag som var ute och jag har även premiärcyklat. Märkligt ändå, jag som har cyklat så mycket i mitt liv, att jag inte gör det mer under vintern? Förmodligen för att jag alltid fryser så förbannat, och det är svårt att undvika när en cyklar!

Men nu, nu hoppas jag innerligt att det där snösjoket som kom i början av veckan och som töade bort nästan lika fort var det sista för säsongen - jag menar, sportlovet har varit och Vasaloppet är åkt - då är det väl nog och bra med snö? Kollegan M och jag håller noga koll på "Solfilmen" och är rent barnsligt förtjusta över hur många minute mer dagsljus vi får för varje dag som går! Kanske, kanske är det snart slut på den här förlamande tröttheten!?

Jag hade nästan hellre skrivit "snabba cash" för idag drog kollegan ut lönelistan för alla oss kollegor. Nog visste jag att jag gjorde ett dåligt avtal när jag signade upp, eftersom jag kom från flera års sjukskrivning och arbetslöshet, och jag vet att det verkligen inte varit bra för min löneutveckling att vara fackligt aktiv, och så aggressivt aktiv som jag - och så ovanpå det tjänstledig och sen komma tillbaka och vara ännu mer aktiv även som skyddsombud....men att det skulle påverka min löneutveckling i så pass negativ bemärkelse som jag fick svart på vitt på idag - nej det trodde jag nog inte. Jag har försumbart högre lön än vår vaktmästare, och han har alldeles för låg lön med tanke på alla arbetsuppgifter han har....

Men snabba kast är det i den bemärkelsen att jag ju under en alldeles för lång tid gått runt och inte haft en riktig position, inga arbetsuppgifter som varit riktigt "mina" utan mest jobbat med att täcka upp där det fattats folk och nu på bara några veckor fått besked om att jag:

1. Får studera kompletterande utbildning på betald arbetstid

2. Tillfrågats om att få utökad och mer reglerad position i den del av verksamheten där jag nu är "stand-in"

3. Tillfrågats om att hålla en utbildning angående verksamhet som jag har tidigare erfarenhet av samt

4. Vara ansvarig för vår verksamhets officiella Facebook-sida

Och det låter ju lite lagom splittrat, men är förmodligen saker som skulle tilltala mig något alldeles oerhört med tanke på hur flexibel (läs: rastlös) jag är......

Så, med tanke på både cash och kast så har jag en tanke om att kunna koppla samman dessa, nu när det närmar sig lönesamtal    

Det känns ju bara milt ironiskt att jag, och två av mina kvinnliga kollegor just idag, på internationella kvinnodagen, utsattes för grovt mansplainande och härskande av lillchefen....

Vi är alltså tre äldre, välutbildade, genomkompetenta, erfarna och handlingskraftiga personer som lyfte en arbetsplatsfråga med vår chef idag. Inte för att direkt fråga, utan för att verifiera vårt agerande och liksom...ja, befästa det hos person i chefsposition så att ledningen är medveten om vårt handlande. Det gäller en sak som jag och en av kollegorna har gjort om inte hundra så iallafall väldigt många gånger, är helt klara över hur en går till väga för att göra och inte tvekar att göra...men detta nådde inte fram till _mannen_ ifråga utan han, betydligt yngre och med både mindre erfarenhet och kompetens i ärendet gjorde som han brukar: han avbröt.

Det är nog en gren han skulle kunna ta guldmedalj i förresten, att avbryta. Åh, jag ogillar STARKT personer som avbryter andra!!! Dels för att det är ohyfsat och dels för att det är en härskarteknik - och i det här fallet handlar det om en person sm avbryter och säger saker som är helt bort- i - tok   

Nåväl, när han då avbröt så gjorde han det inte för att visa sitt stöd, eller ens sitt ogillande - nej, han gjorde det för att FÖRKLARA HUR VI SKA GÖRA. En sak som vi som sagt gjort ett stort antal gånger, som vi KAN och utan att vi ens bad honom berätta. Och det hade vi också informerat om, så varför han agerade som han gjorde....tja, det orkar jag inte ens spekulera om. Men det här visar ju återigen på att den här jävla dagen fortfarande behövs   och att det verkligen inte finns någon anledning att säga "grattis" till kvinnor, inte så länge män som han finns.... och jo #allamän.