Jo så atteh...jag fortsatte att anpassa mig, för det är väl så det funkar i en kärleksrelation - att en anpassar sig? Men över tid började jag mer och mer fundera på att det mest kändes som om det bara var jag som anpassade mig, som jämkade för att vår relation skulle vara så smidig och givande som möjligt. 

Att ha en LDR är verkligen inte lätt, men i början - när jag fortfarande hade bil - var det inget större bekymmer att förflytta sig de 17 milen enkel resa - jag gillar ju att köra bil, jag kunde själv välja när jag ville köra och det viktiga var ju att få ses! Men när min lilla bil pacakde ihop för gott blev det mer komplicerat, att åka kollektivt är bra men inte alltid det lättaste och där blev det också en något ensidig anpassning - jag började "skolka" från jobbet för att kunna ta ett tåg som var framme i "lagom" tid så att det inte skulle bli för sent på fredagen och på söndagen tillbringade jag (påtvingat pga förbindelserna) sex timmar på resande fot och kom hem sent på söndagskvällen. Han å andra sidan, som slutar tidigare på fredagarna, gick hem i lugn och ro, tog ett fredagsbad, stannade ofta på vägen för att äta något - även om jag hade lagat något "fredagsmys" att äta tillsammans...och på söndagen åkte han sällan hem senare än vid lunch, för att han måste hinna handla inför måndagen. Något som jag aldrig hann på mina söndagar - men överlevde ändå......

Jag anpassade så mycket - städade hans badrum för det var ju faktiskt JAG som tyckte att det var smutsigt, inte han. Lagade all maten för det är ju JAG som inte kan äta vad som helst - inte han. Tog (obetalt) ledigt på klämdagar för att vi skulle kunna ha långhelg tillsammans (även om han jobbade så jag var ensam hemma på dagtid) men enda gången han tog en ledig klämdag tillbringade han den med kompisarna på en fotbollsarena - inte med mig, jag tillbringade helgerna framför tv:n eftersom han var trött efter veckans arbete trots att tv och film är något av det tråkigaste jag vet och jag anpassade mitt sexliv eftersom det var jag som hade "de udda preferenserna" som gick bort i hans värld så ja, en skulle ju kunna säga att det var självvalt - denna anpassning, men det är väl så en gör, för kärleks skull?

Till slut var det så tungt med långdistans, både på grund av resorna och anpassningen och på grund av samhällsnormen som sa att det var dags för "nästa steg" att jag inte orkade längre. De enda gångerna vi nu pratade om hur vår relation såg ut var när jag fick "utbrott" (återigen: mitt mående) och vid flera tillfällen hade jag fått höra att han var fullt beredd att flytta till mig, bara inte ännu....och detta "inte ännu" flyttades fram för varje gång. Så, i en pressad arbetssituation och en ohållbar boendesits tog jag ett oerhört ogenomtänkt beslut och förklarade mig beredd att flytta till honom.

Så började ett husletande där han som hantverkare hade kunskapen och alla kort på hand, jag tog tjänstledigt och fick ett vikariat och höll andan i stort sett hela tiden. För ja...nu skulle jag ju få det där jag ville ha - ett "riktigt" förhållande, där vi bodde ihop och levde och delade livet och den där jävla gråa vardagen med varandra. Uttrycket "be careful what you wish for" fanns i bakhuvudet men det var ju så här det skulle vara - det är ju så en går framåt i ett förhållande?

Nå - lång historia kort: där satt jag, i ett hus jag inte hade velat ha, i en by nästan 20 mil från hela mitt sociala sammanhang, med ett jobb jag inte orkade med och en man som....fortsatte köra sitt race. Men - jag hade ju fått det jag ville ha - nu bodde vi ju ihop! 

Ännu längre historia ännu kortare: det funkade inte.

Det funkar inte att anpassa ihjäl sig till en annan människa, att inte kunna prata med den människan om alla anpassningar en upplever att en gör, att få till sig att det allt mindre fungerande förhållandet beror på ens mående utan att i samma veva kunna diskutera vad det måendet beror på. Att hållas ansvarig för hur en annan person har det, praktiskt, ekonomiskt och kanske framför allt känslomässigt utan att den människan kan se sin egen del i det. Ibland tänke jag att det hade varit så himla skönt att kunna vara den där personen som en annan vill ha, att kunna (an)passa in sig som den där saknade pusselbiten och ja, det hade förmodligen varit jätteskönt - för den andre. Men vem blir JAG då? Och hur blir mitt mående, det där avgörande måendet, då?

Det gör mig verkligen ont om andra att jag uppenbarligen inte kan fylla den rollen, inte som partner, inte som dotter, syster och kanske inte ens som mamma, men för egen del så är det ju rent livsuppehållande att få vara jag, den jag är. Jag klarar inte av ett liv i ännu mera anpassning, då blir det i såfall inget liv. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

vad svårt det är ibland att komma till skott med att skriva, trots att det finns massor som jag behöver skriva av mig? Den 4:e fick jag besked om att jag har ny chef till 100% som ska ge mig uppdrag på 60% och att min fd chef har 40% av min tid. ...

med komplett fullt upp. Nytt uppdrag samt därmed sammanhängande utbildning på jobbet, flytt till en betydligt bättre lägenhet men även besiktningar och extraaktiviteter, jul- och nyårsfirande med restriktioner, pappa som utsatts för bedrägeriförs...

om man precis kan kalla det för "bostadskarriär" när man flyttar från hyrestvåa till hyrestvåa? Men för mig personligen känns det ändå så, främst för att jag flyttar från tredje våningen med dyr utomhusparkering "i mån av plats" till marklägenhet med...

aldrig gjort anspråk på att vara ofelbar. Tvärtom är jag ofta medveten om att jag "borde" gjort annorlunda, bättre, mer, högre osv nästan av födsel och ohejdad vana. Därför blir jag nog lite extra stött när en person som jag en gång stod mycket n...

så innerligt tråkigt och oerhört opraktiskt att vara i isolering i väntan på provsvar. Mest opraktiskt var onekligen att jag hade typ ingen mat hemma, så igår satt jag och funderade ut att om jag åkte till affären strax innan den stängde vid 22, ...