Det händer inte så sällan att jag funderar kring det - vem jag är, vem jag vill vara, om jag ska/kan bli sådan och hur det kommer sig att jag är som jag är.

Till det sistnämnda går det ju alltid att dra den där "en får va gla att en ä som en ä när en inte ble som en skulle" men mja, nu - i den aktningsvärda åldern av närmare 50 - så känner jag att jag nog har rätt bra koll på hur och varför jag blev som jag är. Vi är ju alla produkter av vår upppväxt, i kombination med viss genetik, och så här i perspektiv är jag väl medveten om hur min uppväxt har format mig, och har lärt mig att hantera och relatera till det.

Men det där medvetna varandet i samtiden, att hantera min omvärld medan jag försöker leva i den.....det är, och har varit, betydligt svårare. Det är nog här som ni, som känner mig IRL, ska ta en funderare på om ni vill fortsätta läsa - för det här kan bli ganska personligt och känsligt tror jag...eftersom det främst kommer att handla om mellanmänskliga relationer och jag växte upp otroligt dåligt rustad för att att hantera sådant. I min ursprungsfamilj var enbart positiva känslor godkända. Ilska, sorg och annat ledsamt fick en gå undan och hantera i ensamhet tills en var positiv igen och kunde vaa ett sådant där glatt barn som mamma ville ha. Det agerandet tog jag såklart med mig upp i mina kärleksrelationer, jag ställde inga krav, ifrågasatte ingenting, var nöjd med att någon ville ha mig och funderade inte jättemycket på vad jag själv egentligen kände och ville.

Och på det sättet fick jag barn, förlovade och gifte mig, skaffade villa, vovve och Volvo och levde något slags familjeliv i 20 år - ett familjeliv där jag var navet som fick allting att fungera, att snurra men ändå den minst efterfrågade eftersom jag ändå alltid fanns där, som en jäkla pojkscout - "alltid redo". Tills jag bara en dag inte längre fungerade. Då blev det sjukskrivning, självinsikt och skilsmässa.

På den skilsmässan följde en väldans massa eleände som jag bloggat rikligt om, men också fyra års välsignat självvalt singelskap, när jag funderade, provade och undrade vem jag var, vad jag ville ha, hur jag fungerade. År då jag utforskade mina förmågor, mina tankar, mina preferenser och gjorde massor av misstag men minst lika många upptäckter. Efter alla de upptäckterna och misstagen tyckte jag mig - vid 40 års ålder - äntligen vara klar över vem jag var och vad jag ville med mitt liv. Öppnade upp för en eventuell partner och hittade också en sådan, snabbare än vad jag trodde att det skulle vara möjligt träffade jag på en person som jag kände att jag kunde prata om ALLT med. Vi var vid det tillfället arbetslösa båda två och tillbringade många, många timmar i telefon - både med att utforska varandras personligheter och med att bekräfta vilka vi var.

Sen blev det plötsligt "allvar" - vi blev officiellt ett par. Verkligen inte utan vånda från min sida, för jag kände ganska snart hur jag förändrades när jag återigen var "flickvän", hur jag började anpassa mig, hur jag ibland kände mig riktigt fångad och det fanns nätter som jag grät mig igenom, det fanns tillfällen då jag bara ville ge mig iväg, oklart vart. Men jag stannade, jag lät mig tröstas - för jag ville ju, jag kände ju! Samtidigt upplevde jag att den person jag hade hittat under de där åren började krympa, hon sa inte, gjorde inte det där som hon tänkte, ville - för hon var osäker på hur det skulle tas emot - som om min egen upplevelse och känsla vore mindre värd än hans.

Och på den vägen var det, och är det. En ständig berg- och dalbana som varenda gång vi överhuvudtaget vågar prata om det hamnar i att bero på mitt mående. Men _varför_ jag mår som jag gör diskuteras dock aldrig - det är bara så att jag "mår" och att det är det som liksom styr hur relationen ser ut. Ingen tyngd alls, eller hur?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

vad svårt det är ibland att komma till skott med att skriva, trots att det finns massor som jag behöver skriva av mig? Den 4:e fick jag besked om att jag har ny chef till 100% som ska ge mig uppdrag på 60% och att min fd chef har 40% av min tid. ...

med komplett fullt upp. Nytt uppdrag samt därmed sammanhängande utbildning på jobbet, flytt till en betydligt bättre lägenhet men även besiktningar och extraaktiviteter, jul- och nyårsfirande med restriktioner, pappa som utsatts för bedrägeriförs...

om man precis kan kalla det för "bostadskarriär" när man flyttar från hyrestvåa till hyrestvåa? Men för mig personligen känns det ändå så, främst för att jag flyttar från tredje våningen med dyr utomhusparkering "i mån av plats" till marklägenhet med...

aldrig gjort anspråk på att vara ofelbar. Tvärtom är jag ofta medveten om att jag "borde" gjort annorlunda, bättre, mer, högre osv nästan av födsel och ohejdad vana. Därför blir jag nog lite extra stött när en person som jag en gång stod mycket n...

så innerligt tråkigt och oerhört opraktiskt att vara i isolering i väntan på provsvar. Mest opraktiskt var onekligen att jag hade typ ingen mat hemma, så igår satt jag och funderade ut att om jag åkte till affären strax innan den stängde vid 22, ...