är något av det svåraste som finns, och ibland undrar jag om jag har lite extra svårt för det? Jag har en aning om att jag har skrivit om det tidigare och nu är det alltså på tapeten igen.

Min upplevelse av mig själv är att jag tidigare alltid funnits till hands, både på jobb och för mina vänner och med människor- jag har ställt upp, fixat och ordnat och så har det varit bra med det. Men över tid började jag känna att det rådde en viss obalans i det där fixandet. Nog vet jag att det inte kan vara absolut rättvisa i relationer och det begär jag naturligtvis inte heller - men när jag för sjätte gången hör av mig till någon som säger: "det hade varit jättetrevligt men......" och sedan berättar varför vi inte kan ses den här gången heller....ja då slutar jag att höra av mig.

Och nu har jag på kort tid hamnat i situationer som jag inte riktigt vet hur jag ska reagera på.

Den person som jag betraktat som min vän i snart 25 år bemötte mig på ett mycket underligt sätt när jag hörde av mig till hen för att planera hur vi skulle fira hens 50-årsdag. På själva dagen var hen bortrest med familj, det har jag mer än full förståelse för men att det skulle vara så svårt att göra något med mig kunde jag inte föreställa mig.....efter flera dagars kommunikation, med förslag från min sida som bemöttes med "oj så svårt", "jag vet inte" och "hihihi ska JAG bestämma det" och en massa smajlisar beslöt vi att byta från den först bestämda dagen till en annan och att hen skulle få betänketid på sig fram till kvällen innan vad hen ville välja av de tre förslag jag lagt fram. På dagen messade jag för att få besked (om jag eventuellt behövde handla osv) och fick då till svar att "vi får nog avboka, jag har fått oväntat besök" och så en smajlis på det......mitt ganska korta svar var att "med tanke på att du ju inte bestämt dig så var det ju knappast bokat, men okej, då vet jag" och sedan dess - 1½ månad - har vi inte hörts av. Självklart kan det finnas en hel massa anledningar till det här bemötandet - men en förklaring till det skulle ju inte vara fel....och efter 25 år tycker iallafall jag att vi kan prata om allt?

En annan sak hände häromveckan - jag var på en sammankomst där en av mina bekanta sedan många år tillbaka, en person som är förälder till den som var ett av mina barns absolut bästa kompis under många år, en person som jag firat högtider ihop med familjevis, som jag varit på fester och danser tillsammans med osv osv, var en slags serviceperson. Eftersom det var länge sedan vi sågs (närmare bestämt förra sommaren, då jag besökte henne i hennes hem och blev dissad gång på gång på grund av telefonsamtal från familj och vänner som hon mycket uppenbart umgicks med flera ggr i veckan och faktiskt kunde ha ringt upp efter jag åkte hem) sökte jag upp henne, fick en hjärtlig kram och alla de där fraserna om "sååååå kul att ses" och "tänk så svårt det ska vara" och jag höll med lite halvhjärtat, det är trots allt inte jag som är upptagen 24/7 men ja......och så kom återigen den där svadan om "måste ses snart", den som jag har hört så många gånger, tätt följd av beskrivningar av hur upptagen hon är och en öppen inbjudan från mig att höra av sig när det passar.....och på bara några dagar har hon hört av sig flera gånger, jodå! Med nån slags "skickavidare"-meddelande på messenger, en vår tids kedjebrev som ska skickas till x antal vänner oh naturligtvis ett tillbaka men nej....ett personligt meddelande hade jag med glädje svarat på men inte sånt :(

Och så den tredje, en person som jag lärde känna för ett tiotal år sedan oh connectade med omedelbart, vi hade samma sort rastlösa energi mn hon hade funnit ett sätt att få utlopp för sin och drog mig med i den virveln, jag snurrade med och mådde väl. Till jag allt mer kände att det var på hennes villkor - som vanligt hängde jag i nån annans snören och väntade på att få del av dens tid, av den uppmärksamhet och det började slita på mig....så kontakten mattades av, men vi fortsatte att ses (hos henne, på hennes villkor) och hade alltid trevligt när vi träffades. Så kickade min telefonfobi in och våra tvåtimmarssamtal blev inga samtal alls, utan sporadiska sms och messengerchattar men vid en chatt frågade hon om hon fick ringa istället och det sa jag okej till. Hon inledde samtalet med att säga att hon var orolig för mig - hur mådde jag egentligen?

Hon hade inte alls fel i sin fråga, det var i den vevan jag började bli helt säker på att jag måste flytta tillbaka hem igen, så vi pratade om mig i en kvart ungefär....varpå hon jämförde något från mitt liv med något i sitt och sen fortsatte vi under nästan två timmar med att prata om henne. Och hon behövde säkert det, och jag kunde ge henne det - men efteråt kändes det ju underligt att hon föregivet ringde upp för att prata om mig och vi nästan inte alls gjorde det? Nå, sedan dess har vi återigen bara hörts av väldigt sporadiskt, mest nån kommentar och gillning på Facebook och fem ord i chatten men förra veckan skrev hon att NUUUUUU måste vi ses, och då kunde hon faktiskt till och med tänka sig att komma till mig! Just då jobbade jag ju fullt ut, och hade ingen helg ledig innan jul...vilket gjorde henne, som är 100% sjukskriven,  besviken. Så kom jag ju plöstligt på att jag var en hel vecka fel och hade en helg över - men då kunde såklart inte hon och tja, då är det ju som det är.

Så väcktes jag härom morgonen av ett chattmeddelande från henne, ett långt meddelande som handlade om en tragisk händelse i hennes hem och hur hon mådde av det. Jag insåg att det inte var ett meddelande enbart till mig utan till flela vänner i hennes lista men svarade inkännande och förstående och fick ett <3 till svar. Några timmar senare kommer ytterligare ett jättelångt meddelande, återigen ett mass-mess som handlar om vad som hänt och hur hon mår och strax därefter ringer hon. Just då var jag inte ett dugg motiverad att svara, och när jag senare tänkte att jag skulle ringa upp slogs jag - förmodligen helt egoistiskt - av funderingen på varför jag alltid ska finnas till hands när det gäller andra och deras mående, och vem som finns till för mig när jag inte mår bra? Föga förvånande kom jag till slutsatsen att jag faktiskt inte tänker ringa upp igen, jag ska skicka ett meddelande att jag känner med henne men att mitt eget mående inte är på den nivån att jag orkar stötta någon annan och sen får hon (och andra) tänka exakt vad de vill om det. 

Punkt jävla slut.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

vad svårt det är ibland att komma till skott med att skriva, trots att det finns massor som jag behöver skriva av mig? Den 4:e fick jag besked om att jag har ny chef till 100% som ska ge mig uppdrag på 60% och att min fd chef har 40% av min tid. ...

med komplett fullt upp. Nytt uppdrag samt därmed sammanhängande utbildning på jobbet, flytt till en betydligt bättre lägenhet men även besiktningar och extraaktiviteter, jul- och nyårsfirande med restriktioner, pappa som utsatts för bedrägeriförs...

om man precis kan kalla det för "bostadskarriär" när man flyttar från hyrestvåa till hyrestvåa? Men för mig personligen känns det ändå så, främst för att jag flyttar från tredje våningen med dyr utomhusparkering "i mån av plats" till marklägenhet med...

aldrig gjort anspråk på att vara ofelbar. Tvärtom är jag ofta medveten om att jag "borde" gjort annorlunda, bättre, mer, högre osv nästan av födsel och ohejdad vana. Därför blir jag nog lite extra stött när en person som jag en gång stod mycket n...

så innerligt tråkigt och oerhört opraktiskt att vara i isolering i väntan på provsvar. Mest opraktiskt var onekligen att jag hade typ ingen mat hemma, så igår satt jag och funderade ut att om jag åkte till affären strax innan den stängde vid 22, ...