Förhoppningvis inte för alltid, men iallafall för i år.

Och imorgon är det den där dagen som Snyggot Å lärde mig kallas för "amatörernas afton". Jag tänker inte fira, för jag vet inte riktigt vad det är att "fira" liksom? Såg något diskussionsinlägg som handlade om vad en skulle göra på nyåresafton och många hade storstilade planer. De flesta faktiskt. Inte så underligt antar jag, för det är väl få som har lust att "skryta" med att de är ensamma och oönskade och inte har någon att fira med? Anyhoo så var där en person (som jag tolkade som kvinna) som skrev att hon såg fram emot att vara ensam hemma i soffan med en påse chips, partnern skulle fira med sina föräldrar och det tyckte hon var skönt.  Intressant nog var det inte mindre än fyra person (varav jag toklade alla som män) som ifrågasatte detta, genom att på olika sätt formulera att de hoppades att "min älskling ska vilja vara med mig på nyårsafton". 

Ja, det kan de ju hoppas på....men varför? Vad är det som är så speciellt med just den kvällen, i jämförelse med en gråtråkig februarikväll då hoppet har sjunkit ned till anklarna och en kanske _verkligen_ skulle behöva piggas upp med glam (om en tillhör dem som piggas upp av sådant)? Och vaddå "hoppas på" och "vill vara med mig"? Vore det inte rimligare att visa sin kärlek till sin älskling genom att "låta" hen välja själv hur hen vill tillbringa any given dag, eller kväll? Men det är svårt det där, att ta hänsyn, acceptera och låta leva. Jag har ju funderat mycket på det där och vet ju som sagt att jag är en till- lagspersonlighet som initialt har svårt att verbalisera och när jag väl har orkat/vågat har väldigt svårt att stå på mig (dvs "tjata") när det kommer till det känslomässiga. 

Istället tar jag åt mig, tystnar och ger efter och så blir det en negativ spiral av det - för varje gång jag inte står upp för mig själv blir det svårare att göra det nästa gång, och nästa gång. Just nu sitter jag här i efterdyningarna av nåt slags julfirande som inte alls blev som det ursprungligen planerades, eller ens som det planerades om under dagarnas gång men som blev hyfsat ändå (om än som vanligt på bekostnad av min planering) och i turbulensen av ickeplanerna inför nyår och inser att det här sättet jag har, att alltid vilja finnas till, stötta och göra det så bra som möjligt för andra - det skapar en så stark inre stress i mig att det framkallar en mild, men ändå ångest. Jag har stått upp för mig själv idag, stått fast vid mitt beslut att inte fira nyår men jag har ont i magen för hur det beslutet får andra att känna sig.

Jag inser att jag måste skaffa mig copingstrategier, eller snarare utveckla, förbättra dem. Jag behöver träna mig på att vara mindre passiv, inte välja det undvikande utan bli mer problem- och emotionsfokuserad. Det intressanta är att jag vet ATT, jag vet OM att de finns men jag kan för mitt liv (just nu) inte komma på HUR jag ska göra det. Men jag hoppas och tror att det kommer att komma successivt, i takt med att jag mer och mer står upp för mig själv, blir mindre konflikträdd och kanske också lite mer "hänsynslös" mot andra?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

vad svårt det är ibland att komma till skott med att skriva, trots att det finns massor som jag behöver skriva av mig? Den 4:e fick jag besked om att jag har ny chef till 100% som ska ge mig uppdrag på 60% och att min fd chef har 40% av min tid. ...

med komplett fullt upp. Nytt uppdrag samt därmed sammanhängande utbildning på jobbet, flytt till en betydligt bättre lägenhet men även besiktningar och extraaktiviteter, jul- och nyårsfirande med restriktioner, pappa som utsatts för bedrägeriförs...

om man precis kan kalla det för "bostadskarriär" när man flyttar från hyrestvåa till hyrestvåa? Men för mig personligen känns det ändå så, främst för att jag flyttar från tredje våningen med dyr utomhusparkering "i mån av plats" till marklägenhet med...

aldrig gjort anspråk på att vara ofelbar. Tvärtom är jag ofta medveten om att jag "borde" gjort annorlunda, bättre, mer, högre osv nästan av födsel och ohejdad vana. Därför blir jag nog lite extra stött när en person som jag en gång stod mycket n...

så innerligt tråkigt och oerhört opraktiskt att vara i isolering i väntan på provsvar. Mest opraktiskt var onekligen att jag hade typ ingen mat hemma, så igår satt jag och funderade ut att om jag åkte till affären strax innan den stängde vid 22, ...