Idag har vi i "de fyras gäng" ,som vi halvt på skämt och halvt på allvar kallar oss, på ena arbetsenheten haft en förunderlig dag. Lilla chefen har fått ett nytt namn och kallas numera för "cirkusdirektören" - för det känns nästan som om det är en sådan vi arbetar på.

Det enda vi till slut kunde göra var att skratta så att vi kiknade, säga "tack för idag" och gå hem. Ett par av oss ska inte jobba nästa vecka, ett par av oss ska, en av oss vet inte alls med vad och den andre har - som vanligt i sista sekunden -  delegerats arbetsuppgifter som hen står helt främmande inför. Cirkus som sagt.

Men solen skiner, fredag är min kortaste arbetsdag och jag funderar på att cykla iväg och skaffa mig en dunk med vin för att fira detta, och att cirkusen är stängd åtminstone ett par dagar   Trevlig helg på er!

Underlig vecka det här.....semester måndag och tisdag, långdag på onsdagen, studier på förmiddagen idag och avkapat jobb på eftermiddagen och så en kort liten stump till dag imorgon. Nästa vecka blir nog också underlig eftersom det dels är en fyradagars, och dels för att det blir på halvfart med decimerad både personalstyrka och arbetsuppgifter. Ännu underligare blir det eftersom jag idag blev inbjuden till en anställningsintervju på tisdag.

Intressant att detta skulle komma dagen efter att den stora chefen har uppmanat oss alla att skriva våra egna arbetsbeskrivningar. Han tyckte att vi skulle skriva i tre kolumner, en av dem var naturligtvis vad vi de facto gör, men den mest intressanta var ändock den sista där han tyckte att vi kunde skriva vad vi ville göra istället   eller ja, om vi tyckte att det fanns saker vi ville engagera oss i menade han förmodligen men formuleringen var ju....intressant. Hur jag ska kunna formulera vad det är jag faktiskt gör "på bara några rader" är ju också en fråga, speciellt med tanke på att det de senaste veckorna ramlat på mig förfrågningar om huruvida jag vill delta i ett par intressanta projekt och ja, är det något jag gärna vill göra så är det ju intressanta saker...och dessutom har jag ju oerhört svårt för det där lilla ordet "nej"!

Men ja, bortsett från smärre familje-eruptioner (som alltid handlar det om att jag ska ändra mina planer för att tillgodose de övrigas önskemål) och en totalt urkajkad mage så känner jag mig faktiskt ganska tillfreds och energisk. Lyckades ju lämna in min ensamma "gruppuppgift" och känna mig nöjd med den, så jag _tror_ att jag fått koll på hur studierna ska fungera, har sagt tack - och -hej på riktigt den här gången och har faktiskt inget dåligt samvete alls för det, och tja....ser på något vis ändå framåt med tillförsikt. Det kanske är det som är att "femtio-års-krisa"?  

Idag vet jag just inte vad jag ska skriva om.

Kanske om det totala kaos som är på studieplattformen jag ska bedriva mina studier på, med påföljd att gruppuppgiften (som jag på grund av nämnda kaos fick utföra själv) inte ens går att posta ikväll, trots att deadline är kl 08.00 i morgon bitti.

Kanske om det totala kaos som utbröt på mitt jobb idag, en följd av "skämtsamma" uttalanden som inte togs emot som "skämt" utan istället som hån, vilket ledde till handgemäng, vilket ledde till samtal med ledningen. Ett bevis på att det faktiskt är JÄVLIGT viktigt att vara PK, att visa hänsyn, att tänka innan du kläcker ur dig. Något som alla borde tänka och träna på.

Kanske om hur föga inkännande vår lille chef är, som när vi ringer för att informera honom om de ovan nämnda händelserna, genast börjar beskriva iverse andra händelser som han råkat ut för på sin tidigare arbetsplats, och säger till min äldsta kollega att "det är ju inte för intet som man har 15 år i yrket" på vilket hon svarar "40 år för min del....". Men tyvärr fattar han ju inte vinken   för han är så uppfylld av sin egen betydelse att den enda röst han hör är sin egen.

Kanske om den numerologiska tolkningen av mig som min kära sökande kollega har gjort som födelsedagspresent - en tolkning som faktiskt uppvisar många klara likheter med den person jag är, både på ut- och insida - likheter som jag både nickar instämmande och skakar avvärjande på huvudet åt...

Kanske om att jag spontansökte ett jobb igår kväll, och blev uppringd vid lunch idag och ombedd att komma på intervju?

Eller om det där beslutet, som jag gått och dragit på över tid? Beslutet som helt enkelt, och samtidigt oerhört svårt innebär ett slags iallafall uttalat slut på vårt förhållande. En relation som, liksom alla relationer, förändrats över tid och nu blivit till något helt annat än vad den ursprungligen var, och dessutom något helt annat än vad jag hade hoppats på. Uppbrott är alltid svåra, speciellt när de inblandade har olika tankar och åsikter men jag hoppas och tror att jag har kunnat resonera och förklara så att han utöver att vara sårad och besviken åtminstone inte känner sig kränkt, oförstående, överraskad och allt annat som en lätt kan känna i en sådan här situation.

Och nu har jag helt plötsligt skrivit lite om alltihop!?

Just idag fyller jag år. Ett halvt sekel. Fem decennier. Femtio år.

Hur mycket jag än känner efter så känner jag (trots vad min StoraSyster sa) inte av någon kris.

Tvärtom känner jag mig glad, nöjd och lite starkare än på mycket länge! Jag har gjort slag i ett par saker, en som jag dragit alldeles för länge på och en annan som kom hastigt på. Den hastigt påkomna var att resa lite, inte långt och inte länge men välkommet, ja rent av efterlängtat! I samma veva pass(!)ade jag på att kaffa pass, så OM andan skulle falla på igen så kan jag resa både långt och länge. Jag har dessutom (återigen) bevisat för mig själv att jag KAN saker. Lite ostadigt och vobblande, men jag kan faktiskt!

Och jag ska kunna mer.

Kanske blir det kommande halvseklet början på något alldeles nytt och bättre   

Ja, ni vet väl alltså att TMI betyder 

Too

Much

Information

och i ach med detta bör ni nu anses vara varnade!!!

För denna jävla mage alltså. Den har krånglat sedan jag var barn, förmodligen delvis beroende på hur min uppväxt var, men också på ärftliga faktorer. Min pappa levde på Novalucol, både flytande och tabletter och han hade alltid en sådan där krit-rand på läpparna efter medicinen. Jag har aldrig kunnat säga att "jag blir dålig i magen av....." och sedan fyllt i med något specifikt, för jag vet aldrig vad det är som gör mig dålig. 

Just nu _skulle_ det kunna vara en sjuhelvetes massa stress från olika håll som påverkar men.....nu kommer den där TMI:n....jag brukar verkligen aldrig bli förstoppad? Det kan jag lungt säga att jag är nu, helt akut igår från ingenstans, så pass illa att jag legat vaken inatt och kvidit bitvis. Lite självförvållat får jag kanske ändå säga att det är eftersom jag VÄGRAR lavemang/klyx/klysma/vadddetnuheter utan gärna vill lösa ( <----- pun intended) det här på naturlig väg...alltså genom att äta lösande saker. Men eftersom jag  - på grund av total överfyllnad - inte har kunnat äta något alls idag så har det varit svårt. Kaffe och te med kokosolja i har fått bli alternativet, jag har ju verkligen inte varit hungrig men känner i huvudet nu att jag fått i mig för lite näring.

Jag vet ju att rörelse sätter fart på tarmarna, men jag vågar banne mig inte ens ta en promenad, om i fall allt   sprang upp och ned i trappen några gånger och det kändes som.....nej. Så, det får väl bli kokoste till kvällsmat också för så här kan jag ju inte ha det - jag mår inget bra *gnäller*

Det har varit meteorologisk vår, vårdagjämning, vårväder och vårblommor, diverse olika pollen fullständigt exploderar och en del har lagt av både vinterskor och -jacka. Jag har gått ut utan mössa i tre dagar nu, och det är ett slags vårtecken det också   

Ännu återstår det kanske säkraste vårtecknet, nämligen det att kommunen skickar ut sina sandsopningsbilar - det gör de ju inte innan de är så gott som garanterat säkra på att det är isfritt, men det egentligen vackraste vårtecknet har jag utanför mitt fönster nu...

Nämligen en gård full av barn i olika storlekar, former och färger - barn som skrattar och stojar i den nedåtgående kvällssolen, som cyklar, försöker åka skateboard på de fortfarande grusiga gångarna, som gräver, gungar, hoppar och åker rutschkana och LEVER, så som barn ska få göra   

Fast nä, jag varken tror eller hoppas på att bli så gammal som 100, tänk krämporna och demensen, de skulle ju vara MINST fördubblade mot hur jag har det idag. Tack men nej tack,

Anyhoo så ÄR det ju så att jag fyller femtio, och hassegu vad det haussas då...

Igår blev inte mindre än två familjemedlemmar stötta för att de inte får komma på "bara kaffe och bulle och umgås en stund", vänner, bekanta och kollegor efterfrågar antingen fest eller långresa men vet ni vad?

Den här gången tänker jag stå på mig. Jag har planer och FÖR EN GÅNGS SKULL vill jag göra det JAG vill göra och inte ändra mina planer för att göra andra glada - det slog mig med full kraft under morgonpromenaden att det till oerhört stor del är så jag har levt hela mitt liv, trixat och ändrat för att inte göra någon annan besivken, och därmed kört över mig själv och mina önskemål rätt bra. Så icke denna gången, ska folk tvunget fira mig så får det bli vid ett annat tillfälle - punkt slut.

Samtidigt är det förbryllande ångestskapande att kunna/orka/vilja/våga stå upp för mig själv så vem vet - jag kanske ändå ändrar mig dagen innan?  

.....och så finns det dagar. Idag har varit en "sån där" dag - en dag då allt som kan jävlas har gjort det. När mitt jobb flyter på, och jag får göra det jag är där för, och det jag är bäst på - då älskar jag verkligen att jobba. Men dagar som den här....då vill jag byta jobb förra veckan    

Vi skulle dessutom, lagom trötta och irriterade, ha ett möte då en hel del viktiga saker skulle diskuteras - problemet var "bara" att ett antal ganska viktiga personer saknades, däribland vår chef som tydligen satt i nåt slags för mig ospecificerat möte.....och en kollega - som även vanligtvis är ganska agiterad - hade käkat både huggorm och taggtråd dagen lång och passade på att ösa sin både privata och yrkesmässiga galla över både när- och frånvarande och fick även igång flera andra i bitter svada vilket innebar att jag (varför är det alltid jag?) fick vara den jobbiga och avbryta, återföra till ämnet, ge förslag på adekvata åtgärder, stryka medhårs och annat som vår CHEF borde ha varit där och gjort. 

Imorgon har jag förmiddagen avsatt för studier, men jag är relativt säker på att jobbet kommer att höra av sig, åtminstone via sms eller mail, trots att jag - det allra sista jag gjorde - berättade att jag inte inställer mig förrän efter lunch. Det är fortfarande lika oerhört förunderligt att jag, som på pappret innehar den lägst värderade yrkespositionen och även lön därefter, är den som gör det jag gör. Men ja, jag gör ju det för att jag är den jag är, och jag är ju helt obetalbar