Det är den kväll då man ska ge utlopp för all undertryckt leklust från veckan, rulla hatt och barhoppa, flirta och hoppas på att möta likasinade.

Inte jag.

Eftersom ni uppenbarligen undrar så tackade jag nej till nån slags fortsättning - att dejta är överskattat. Tacka vet jag en skål nachochips och dip hemma i ensamheten framför teven. =)

*mot soffan med stormsteg*

aldrig gjort anspråk på att vara nån teaterkritiker men eftersom ni undrar: Nej, tyvärr kan jag inte rekommendera "Chicago", årets uppsättning från Linnéateatern. Det är svårt att sätta fingret på det, musiken var bra, dekoren snygg, baletten långbent, sångarna/skådespelarna helt okej men trots det satt jag faktiskt under första akten och funderade på att ta mig hemåt i pausen....

Allra bäst var i mitt tycke Benny Karlsson som spelade Amos, Roxie Harts bedragne make och därefter Pernilla Karlsson som Velma Kelly. Handen på hjärtat - det kändes väldigt överspelat alldeles för ofta. Jag antar att det ska vara så men tre timmar med kvinnoröster i falsett som ska spegla deras upprördhet är tvåånhalv timme för mycket......Ändå är jag glad att jag inte gick hem för andra akten hämtade upp sig en hel del, tack vare ovan nämnde Benny.

Ah well, sen snöade det på vägen hem och inte mycket blev sagt - mer än spridda kommentarer om musikalen vi just sett. Idag är det fortfarande snöigt och all inspiration till att göra nånting whatsoever har förmodligen lagt sig under snötäcket. Egentligen är det dags att ta fram skyffeln och skrapa fram golvet här i hemmet, men jag anser nog att insatsen jag plågade mig till vid diskbänken nyss är fullt tillräcklig för i dag. Gäst eller inte gäst - pallar man inte lite skit i hörnorna så pallar man inte med mig och underlig som jag är så tänker jag inte vränga ut och in på mig för att passa in ....

Nu hörde jag minsann brödet (japp, jag äter sånt jätteonyttigt vitt formbröd) hoppa ur rosten och det innebär tidekonomiskt nog att théet dragit klart också - frukost in da house!