har jag varit inställd på att sluta jobba ett tag nu...och det gör att det blir tvärt totalstopp på orken. Att stiga upp funkar hjälpligt men efter det börjar det bli trixigt. Frukosten hånskrattar mig i ansiktet, kläderna snor ihop sig till korvar, Puman lägger fälleben för mig och så där håller det bara på...och på...och på!

Men jag tar mig iväg och att köra är ju för mig sällan några problem tack och lov men i den stund det är dags att vältra sig ut ur bilen måste jag ta ett djupt andetag för att få det att sluta snurra av bara tanken på att jag har hela åtta timmars arbete framför mig. Och detta till trots så VILL jag ju verkligen inte sluta jobba! En liten gnutta framförhållning har jag, naturligtvis har jag sökt jobb men dem tänker jag inte redovisa för, om inte någon riktig pärla dyker upp som jag måste dela med mig av...

Idag ringde jag till min fd handläggare och tillika ansvarige avdelningschefen på AFRehab och enligt honom var det bara att anmäla sig på vilken AF som helst och hänvisa till min tidigare inskrivning på Rehabavdelningen och sen är allt tillbaka där det var när jag klev av i april för att "jobba på riktigt". Intressant, på min ära...då vet jag ju redan vart mitt nästa "jobb" är eftersom ett antal långa telefonsamtal på sista tiden handlat väldigt mycket om någons överbelastade arbetsplats och min nyfikenhet på just ett sådant jobb. Kan jag få vuxenprya (eller vad nu alla dessa åtgäder kallas) där tills jag hittar ett lämplig jobb blir jag rent galet glad!

För de initierade kan jag berätta att mötet idag gick bra - delvis över förväntan även om "någon" höll på att dränka sig i självömkan, men det gav samtidigt samma person en hel del nya insikter att speglas i en tredje parts ögon. Det var två glada och en butter min som vandrade där ifrån - vad månde nu komma för utfall och köpgalenskap av detta?