När jag var 16 så hade jag mitt första "riktiga" förhållande. Jag hade väl haft flings och pojkvänner tidigare, men det har var en sån där förälskelse ni vet, som en tror ska vara hela livet för allt är så ljuvt och skirt och romantiskt...så länge det är det    Nä, det var faktiskt väldigt fint och bra - även när vi blev gravida och utan att tveka gjorde abort och fortsatte att vara tillsammans ända tills ett dryg år senare när det där oundvilkiga livet och våra olika personligheter och livsval gjorde att vi tog något slags semigmensamt beslut om att inte träffas mer. Och det har vi faktiskt inte gjort heller, bortsett från ett snabbt sånt där "gå förbi varandra och inte fatta förrän efteråt" - tillfälle ganska många år senare. Men, så där som det också kan vara i livet så har jag ibland saknat honom, funderat på vad han gör, om han har familj och faktiskt till och med googlat utan större framgång vid ett tillfälle, och då lagt det åt sidan och inte tänkt mer på gamla tider.

Och ni vet min äldste son, har har ju under flera år av sitt liv - närmare bestämt större delen av det - ägnat sig åt en väldigt specifik idrott och på senare tid också verkat som tränare inom den, och eftersom det också är min gamla idrott så pratar vi om det ibland. Så för ett tag sedan berättade han om hur de hade varit på tävling, och han berättade om en speciellt adept och den personens problem med prestationskrav, hur han som tränare haft massor av kontakt med föräldrarna och hur de tillsammans försökt underlätta för ungdomen och det var så fint att höra min son berätta om sin insats...

Och när jag berömde honom för det, och talade om hur stolt han gjorde mig med sin medmänsklighet och engagemang och han sa att "men hen är ju som ett småsyskon för mig" och samtidigt visade personens Facebooksida, med föräldrar och allt fick jag bita mig i tungan för att inte säga "faktum är att ni kunde ha haft ett gemensamt storasyskon"....för sonens adept är ingen mindre än barnet till min före detta stora tonårskärlek och den vetskapen och att jag inte kan dla den med någon annan än er, kära läsare, och då väldigt kryptiskt - den vetskapen håller på att göra ett hål i mig.

Inte för att jag någonsing ångrat den där aborten, trots att min samtid och min omvärld tydligt visade mig att det var något jag "borde" sörja, så har jag aldrig gjort det. Det var inget barn, det var inte läge för att det skulle kunna ha blivit ett barn, eller ens en fortsatt relation och så vidare, så individen i sig är inte någon jag "saknar" och när jag tänker på vad som kunde ha blivit ser jag ett sprucket förhållande och mig som ensamstående mamma och därmed en helt annan framtid och inte de banr jag har idag i den parallella framtiden....men ändå finns funderingarna där: hur kunde det bli såhär, vad, vem, vilka krafter och makter förde de här två unga människorna tillsammans och i vilket syfte?

Det fortsätter såklart att komma "mina minnen" och idag fick jag  - som brukligtaviseringar från samma datum, fast olika år.

Det något tidigare inlägget handlar om min förestående flytt till Lilla Byn vid Havet, och det senare handlar om min flytt tillbaka.

Det tidigare är ganska ångestfyllt, "trots" att det handlar om att flytta ihop, i fint hus med stor trädgård, gångavstånd till havet, och en båt med på köpet, att få det där "äkta" förhållandet som jag (kanske naivt) fortfarande trodde på.

Det senare är fyllt av glädje, "trots" att det skyltar med att jag inte har någonstans att bo, och innehåller en vädjan om NÅGOT, nästan vad som helst.

Det kanske är tur att "mina minnen" finns - för att påminna om både gott och ont, för att liksom ge en extra skjuts till eftertanke och uppmana till att inte känna ånger.

Som ni säkert vet finns det en funktion på den stora communityn som heter så, och jag brukar oftast tycka att det är roligt, och ibland också lite pinsamt, att se vad jag delade, tyckte, tänkte och gjorde tidigare år (ungefär som när jag läser mina gamla inlägg här) men idag var det faktiskt mer av en uppenbarelse som kom till mig....

Jag hade, på samma dag, skrivt två rejält passiv-aggressiva inlägg om vad jag gjort rent praktiskt - min vana trogen en jäkla massa saker - men ingenting om vad som föranledde detta utbrott av aktivitet - bara en slutkläm om att jag inte hade blivit på så mycket bättre humör, men åtminstone inte orkade vara förbannad längre. Det är fem år sedan idag - men jag minns det som igår och jag minns också att det som hände på något sätt, trots allt som sen hände, markerade början till slutet.

Det var nämligen så att det var en T- helg, och för första gången sedan vi börjat träffas två år tidigare skulle han ta sin son med sig till mig. En ganska stor händelse, och något som var tänkt skulle inleda ett närmare förhållande, kanske kunna väcka tanken även hos ungen på att pappa så småningom skulle flytta (för det hade han ju lovat mig). Men i sista sekunden, ja faktiskt medan jag började vänta på att de snart skulle dyka upp, fick pojken för sig att han inte skulle med....och ja, mycket kan man säga om T, men aldrig att han har varit någon bestämd förälder så naturligtvis ställde han in besöket. Fast inte helt, för han hade ju avtalat med min äldste son att han skulle hjälpa T att köpa bil så han kom åkande över dagen.

Och jag fick det allra första av det jag kallar för mina "raptus" - ett arggråtsnorande utbrott när jag vill försöka förklara hur jag mår av det som (inte) händer i vårt förhållande, och T sitter tyst och gråter för "han tycker så mycket om mig och vill att allt ska vara bra" ( = jag ska anpassa mig och gilla läget). Ingen "diskussion", bara jag som vänder ut och in på mig och får inte mycket respons..... Och jag torkar tårarna, vi åker och köper bil och han kör hem till sonen igen och så är allt som om inget hänt igen. För första gången alltså....

Det märkliga är, att liknande händer igen, igen och igen. Ändå är det jag som flyttar, ändå är det jag som försöker, ändå är det jag som nu sitter med nästan, men bara NÄSTAN skuldkänslor för att jag har gjort slut med en person som är "snäll". Men ändå....detta inlägg från "mina minnen" var faktiskt fem år gammalt. Fem år av ett sju-årigt förhållande har jag försökt att lappa på den där allra första sprickan. Det funkade inte i längden...

Men det är kanske sådan jag är, ett annat minne är att med exet tog det sju år från min första vädjan om parterapi (som avslogs) , tills det att jag verkligen orkade flytta. Så sett får jag väl se det som ett framstag, att det inte tog riktigt lika lång tid att fatta den här gången?

på att köra ihop saker - trots att jag vet att jag får betala för det. Vid 50 års ålder, med PTSD, smärtrelaterad stressutmattning och kronisk värk  i bagaget borde jag ju ha koll på att jag trots allt har en och annan begränsning - så varför lär jag mig inte att leva efter det?

Veckan började ju - som jag beskrivit - hyfsat förvirrat med irrelevanta arbetsuppgifter, halverad arbetsstyrka, sjukskrivning av de som skulle jobbat och även en underligt nog beviljad akutsemester samt en chef som "kompat ut" varenda eftermiddag....men vi som arbetade redde (som alltid) ut det som skulle göra så bra som det gick att göra utifrån de betingelser vi hade.

På torsdagar har jag ju förmiddagen avsatt för studier och så även denna vecka, och eftersom det var sagt att vi inte skulle ha verksamhet efter lunch utan "tid för egen förkovran" infann jag mig inte på jobbet på eftermiddagen heller....istället åkte jag på anställningsintervju   och alltså JA själva jobbet verkar oerhört intressant och utvecklande. Framför allt är det inom den genre jag är utbildad att arbeta, ett litet intimt arbetslag, en VC som åtminstone sade sig jobba intensivt med utveckling och kommunikation och tja....såklart framställde de arbetsplatsen som ett paradis i miniatyr och det kunde jag nästan köpa. Nackdelen är ett långt pendlingsavstånd, oregelbundna arbetstider och att det är en deltidsanställning "med goda möjligheter till extratimmar". Fast de där extratimmarna kommer inte alltid i anslutning till befintlig arbetstid och är förmodligen också enstaka = ännu mer pendlande. Men som sagt, jobbet som sådant skulle jag absolut kunna tänka mig!

Eftersom jag är en (onödigt) multitaskande person passade jag på att messa en person på vägen till intervjun, en person som under flera års tid var min absolut närmaste vän och förtrogna men som av flera olika skäl flutit ut i periferin. Jag har hört av mig till hen lite då och då, för att försöka upprätthålla åtminstone någon kontakt, och när vi ses är hen alltid glad för det - men hen hör aldrig av sig själv. Förmodligen på grund av många anledningar som jag kan ha förståelse för, men ja, ni vet - det är alltid trevligt att också själv få bli efterfrågad.. Anyhoo så träffades vi, åt lunch och pratade massor och där och då insåg jag att jag nog återigen jagar efter en chimär, för det kommer aldrig att bli som tidigare. Hen har gått vidare, och förmodligen jag också, för mycket vatten har runnit under broarna för att vi ska kunna vända, eller ens börja om. Ett hårt uppvaknande, men troligtvis viktigt.

Efter ytterligare några mils körning på villande vägar kom jag hem, och en kort stund därefter insåg jag att jag missat ett bokat möte, jag hade via en loppissite köpt lite prylar som jag lovat att hämta för 30 minuter sedan.....så jag kastade mig in i lilla Skruttbilen igen och for iväg, men efter bara några 100 meter hör jag ett underligt kloinkande från bakänden av bilen.....och försökte intensivt tänka bort var jag innerst inne VISSTE att det var genom att fundera på vad jag hade i bagaget....men när jag parkerat, helt lagstridigt uppe på en gång- och cykelbana utanför huset där jag skulle hämta mina loppisfynd konfronterades jag med sanningen: avgasröret hade gått av och hela den bakre delen släpade i marken    Jag for upp till personen jag skulle handla av, öppnade swish-appen och insåg att jag hade 11% batteritid kvar, swishade över pengar, kånkde ut mina prylar och ringde med stresspuls till äldste sonen och TACK ALLA GODA STJÄRNOR, han var hemma! Efter en nervös väntan då jag tyckte att ALLA tittade på, och dömde mig för min parkering kom han och hjälpte mig att ta loss den nedhängande delen och accepterade även en kopp kaffe vilket innebar att vi satt hemma hos mig och hade ett jättefint prat långt in på sena kvällen   

Och igår kom räkningen för denna dag.....jag som egentligen skulle ha åkt iväg och långfredagssjungit tillbringade dagen ihopkrupen på soffan med värsta magsmärtorna, och däremellan sovande. Sådan där riktig sjukkollapssömn, som du liksom glider in och ur under flera timmars tid, och när så Ängelen kom hem från praktiken somnade jag även sittandes, och pratandes. Ändå somnade jag för natten strax efter 23, och sov ända till 9.15 idag, och kom inte ur sängen förrän runt 11-tiden. Det här borde vara ett varningstecken för mig, men ändå messar jag glad i hågen till svärdottern för att fråga om hon vill ut och aktiviteta sig....turligt nog ändå så var hon redan upptagen, men den stora dumma hjärnan snurrar redan med tankar på alternativ. Det finns så mycket jag skulle vilja göra! Men, jag orkar egentligen inte och bilen är trasig så varför kan jag inte bara stilla mig?

En kort och långsam promenad kring kvarteret är nog det mest lämpliga dock.....

Egentligen visste jag ju det förut, men i dagarna har jag fått ytterligare bekräftelse på att döden lockar fram det mest underliga beteende hos folk...

Jag har en kollega som under flera år har stöttat sin vän medan denna har kämpat mot cancer. Kollegan har funnits där i sorg och glädje, stöttat vid sjukhusbesök, handlat, ordnat med kontakter med kommun/bistånd, städat, julpyntat, hjälpt till med personlig hygien och till och med flyttat vännen till nytt boende. Detta trots att vännen har två pigga föräldrar, ett ex som hen har "en god relation" till samt två vuxna barn. Ingen av dem har varit ens i närheten av att ge stöd, varken praktiskt eller känslomässigt, så som min kollega har gjort.

Så nåddes vi i måndags morse om dödsbudet, och min kollega skickade sms för att beklaga sorgen och även be om att få komma till patologen för att ta avsked av sin barndomsvän - men fick inget svar. Inte på tre dagar, inte förrän hon till slut fick kontakt med en gemensam bekant/ingift släkting som lät hälsa att nej, det var inte okej för familjen samt att "begravningen ska ske i kretsen av de närmaste".  Och med tanke på hur familjen har betett sig, och hur min kollega agerat under de här sjukdomsåren, så kan en ju verkligen undra vilka som är "de närmaste"?

Samma fast annan råkade jag själv ut för - en gammal bekant/före detta granne insjuknade hastigt och avled för ca 1½ vecka sedan. Jag och en annan kollega som också var bekant med personen kom fram till att vi gärna ville gå på begravningen och säga farväl.....men när vi till slut fick se dödsannonsen i tidningen så visade det sig att "begravningen har ägt rum i stillhet i kretsen av de närmaste". Och ja, det får vi ju respektera, men det är verkligen inte utan att vi undrar hur den anhörige tänkte där? Ett barn med respektive, samt ett (vuxet) barnbarn utgör i stort sett hela släkten = de närmaste. Den avlidna var en person med en rent OERHÖRD social kompetens och intresse för andra, en person som gärna stannade till och bytte några ord med alla sina medmänniskor, som var snäll, omtänksam och en av de mest hjälpsamma jag någonsin mött - en person med ett stort och öppet hjärta och en person som både jag och andra tänker oss hade velat ha en stor och öppen begravning för alla sina vänner och bekanta.

Nu blev det inte så, och det känns så fel. Inte för min skull, utan för hen som gick bort - det var inte hens vilja som efterlevdes, utan de anhörigas. När jag berättade om detta för vänner kom de med hypoteser om att det kanske var en ekonomisk fråga, att de anhöriga helt enkelt inte hade råd med "begravningskaffe" - och det argumentet kan jag absolut köpa - så gjorde vi med T:s bägge släktingar som gick bort - men det går ju att ha en begravning med upplösning vid graven, eller till och med inne i kyrkan? Jag är innerligt besviken faktiskt, och igår när jag var och kör-övade gick jag ut på kyrkogården och där grät jag en skvätt. För på underbara M:s gravkulle låg en ynklig kistbukett, och två små tulpanbuketter - M som älskade både sina vänner och blommor.....och så blev det inte mer än så.

Till helgen ska jag sjunga, och då ska jag lägga blommor hos M, inte för min skull och inte för att visa upp - utan för att jag vet att hen hade uppskattat det   Vila i frid, kära du.

Vi är ju alla en del av prestationssamhället, alla har mer eller mindre behov av att visa sin kompetens och också av att få bekräftelse - men något som jag tänker på är att det inte får bli på bekostnad av andra, att en liksom höjer sig själv genom att trycka ned någon annan. Något sådant hände på lunchen idag, vi satt tre personer i hyfsat samma ålder, med hyfsat samma familjesammansättning dvs föräldrar och vuxna barn med familjer och bäst vi satt där och sippade kaffe efter lunchen så säger den ena att "jaha, nu har jag börjat med påskmaten, jag lade in två sorters sill igår". Den andra kontrar med att "ja i vår familj tycker vi ju inte att det är så viktigt med påskmat, huvudsaken är ju att alla får träffas". Den första betalar tillbaks med "ja alla barnen kommer hem i påsk, vi tycker det är viktigt med traditioner och [dottern] ska baka sin fantastiska chokladtårta med tre olka sorters choklad och det är ju inte [välkänt chokladmärke] precis!" *skrattar 

Och så fortsatte de, med att försöka övertrumfa varandra i matlagning, familjekärlek och traditionsbundenhet och mina ögon blev större, större och större samtidigt som min haka föll längre och längre ned mot golvet. Alltså, det är väl gott och fint att folk mår väl och har något att se fram emot, men när ens egen happening måste jämföras med någon annans?

Jag älskar mina ungar och vill gärna träffa dem, men bjuder hellre på en pizza eller vad som helst istället för att slava vid spisen som nåt slags "villkor" för att de ska komma. Mina söner är så passens duktiga på att laga mat att det inte behövs några löften om "mammas mat" för att de ska komma hit och jovisst kan traditioner vara viktiga men jag vill hellre ses för att vi ivll träffas än för att det råkar vara påsk/jul/födelsedag/[infoga valfri högtidsdag].

Men jag vet inte - det går visst att göra precis vad som helst i livet till en tävling om en vill det. Fast varför skulle en egentligen vilja det, när vi har tillräckligt mycket kamp och strid omkring oss varenda vareviga dag utan att ens anstränga oss?

Aprilvädret är lika ombytligt som mitt humör de här dagarna. Satt vid köksbordet och drack morgonkaffet när en blek sol började ta sig igenom molnen och jag tänkte "det här kan bli en vacker dag". Gick och borstade tänderna och nu är himlen blygrå och det snöar gigantiska flingor....så här långt söderut? Jag vet inte jag....är det verkligen så här det ska vara?

Idag skulle jag egentligen ha begett mig ut på äventyr, ett hastigt och ogenomtänkt sådant men efter mycket vånda så har jag beslutat mig för att avboka det. Jag vill inte, och de tankar jag hade om betydelsen av det fick jag hjälp med att processa av en kollega igår. Hon förstod min tanke men bollade runt den lite så att jag kom ut klokare på andra sidan - tack gode gud för människor som det går att kommunicera med!

Dagen idag...har jag goda förhoppningar om att den ska bli lite mer strukturerad än vad gårdagen var - för mindre kan det knappast bli? Kollegan som tog akutsemester är en av dem som mest av alla ser till att det rör runt i burken - inte för att hen har någon som helst befoegenhet att röra runt utan bara för att det ligger i hens personlighet att vilja vara den som styr, och har man då som vi en inte jättestark ledning så blir det turbulent. Nu lämnade hen som sagt per omgående igår och överlät åt kollegorna att styra upp det hen skulle ha utfört, men oavsett så tror jag att det blir bra gjort, och framför allt som sagt lugnare för oss som är kvar och jobbar.

Jag hoppas att denna vita (i dubbel bemärkelse) vita tisdag blir bra för oss alla   

riktigt varför jag är så arg?

Hela helgen och hela dagen idag har jag gått runt och liksom....varit arg? Och ja, det hade kunnat falla sig naturligt att jag var arg på grund av det fruktansvärda dådet i Stockholm i fredags, men det gjorde mig nog mer sorgsen än arg.  Alltså beror det på något i mitt privata liv och ja, där finns ju också en hel del att bli både arg och ledsen över.

Allt i från petitessen att Ängelen (för tredje gången i rad) inte deltog i tvättandet, via det faktum att min far  - utan att fråga mig - inte enbart bjudit in hela familjen till att fira min födelsedag på en dag/tid som jag redan var upptagen på utan dessutom bjudit hem dem till mig!?!? till den ständiga cirkusen på jobbet, där det idag framstod med ännu större tydlighet att den lilla chefen inte har så mycket kontroll över skeendena som han skulle behöva.

Idag kom tex en kollega som egentligen skulle ha arbetat imorgon, för hen "kände för att byta dag", en annan kom släntrande ungefär en timmer efter att hen skulle varit på plats och en av medarbetarna ansökte om, och beviljades semester på stående fot och gick hem utan att göra någon överlämning av sitt uppdrag. Jag och en annan kollega fick ta oss an en arbetsuppgift som ingen av oss var förberedd på men eftersom vi bägge är ganska härdade så så löset vi naturligtvis det, men inte med någon skön känsla av att vara en del av ett väloljat maskineri.....

Så, jag tog lunch med en annan kollega och så gnällde vi av oss lite lagom för varandra, peppade och stärkte självförtroenden och sen gick vi tillbaka och fortsatte med vår insats.

Men jag är fortfarande ARG!

Kanske beroende på den där drömmen jag hade inatt, en dröm om uppslitande men nödvändig separation - en dröm som lämnade mig både sorgsen och irriterad, för i drömmen framgick det med all önskvärd tydlgihet hur stor del av ansvaret för det känslomässiga arbetet jag hade (typ allt, som vanligen för kvinnan i heteroförhållanden) och vilket oförstående jag möttes av när jag berättade om uppbrottet eftersom personen jag separerade från ju är "snäll". Det är ju i och för sig de allra flesta kor också, men det betyder ju inte att jag vill ha ett förhållande med en ko för det....

Men ja, jag förmodar att det är en (o)salig blandning av alla de här sakerna som ger mig en sådan tung sten i magen. Det är inte magkatarr, det är inte sorg, det är inte lördagens chips. Det är ilska - och jag hoppas att jag kommer att kunna omvändla den känslan till något produktivt.....