Bekräftelse är väl härligt!?

Jag fick en dos idag - men jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag ska tänka kring den....det var så här:

Jag satt och tokkörde på min ENORMA klippare, när en man approcherade mig - jag försökte i det längsta ignorera honom eftersom jag faktiskt inte ansåg att jag hade tid med småprat - men det blev tydligt att han faktiskt var angelägen att prata och en del i min arbetsuppgift är ju faktiskt att hjälpa folk som behöver det. Så jag stängde klipparen, tog av hörselkåporna och det första mannen säger är: "Men lilla fruntimret då - köra kring på en sådan stor maskin!" Då tittade jag lite närmare på honom och såg att han befann sig någonstans mellan 80 och döden och det är klart, när han var i sin krafts dagar kanske inte "små fruntimmer" klippte gräs?

Men så spände han sina små pliriga ögon i mig och fortsatte "men hon har väl känsliga fingrar som har vana att hantera stora saker, övat mycket kanske?". Alltså...jag har väl hört en hel del i form av slipprigheter och raggningsrepliker och brukar kunna vara rätt rapp i käften - men det här var ju en man som skulle kunna varit MINST min far liksom - han kunde väl inte mena det jag tolkade det som?

Hur som haver, han letade efter en före detta arbetskamrats grav, något jag tyvärr inte kunde hjälpa honom med så det blev trots allt en del småprat om trakten och dess sevärdheter i väntan på att Herr R skulle återvända efter sin lunch, the extended version. Jag hade ju - för att förklara min okunnighet, omtalat att jag var sommararbetare och då undrade gamlingen vad jag studerade. "Studerar gör jag inte" sa jag, "jag undervisar övriga året". Återigen den där pliriga blicken och ett underfundigt leende följt av repliken att jag nog minsann inte kunde vara färdigutbildad redan....

Sen dök - tack och lov Herr R upp och jag fick fundera på den där kommentaren ett tag - jag menar, hassegu - jag är ju 44 år och ser ut för varenda halvtimme av dem, inte kunde han väl tro att jag verkligen var...nä? Sen for jag runt en stund till på min monsterklippare och då dök han upp ytterligare en gång, den gamle mannen, stannade intill mig och jag fick stänga av oljudet igen. Han berättade att han fått hjälp och funnit graven, jag replikerade att det var ju bra och tänkte fortsätta klippa. Helt klart hade inte han samma tanke, han ville chittchatta lite till så han kommenterade att jag fortfarande klippte gräs...Jo, sa jag och gjorde en vid gest över kyrkogården för att visa allt jag måste hinna med och hoppades att han skulle förstå vinken.

Inte då. Istället tittade han på klockan och frågade hur dags jag slutade. Fyra, svarade jag och då tittade han på klockan igen och konstaterade att det ju var ett tag till, och därpå undrade han om jag skulle iväg och spela boll efter jobbet. Minst lika förvånad som över "studentkommentaren" svarade jag att jag nog hoppade över det idag och fick därpå veta att han tyckte det var synd med tanke på hur "läckra fotbollsben" jag har...  

Då trillade poletten ed hos Catten - den gamle var såklart så gott som blind! För han tittade på knappa 20 cm av mina inte speciellt nyrakade skenben, fläckiga av olja och gräs samt allt annat än "läckra". Men man får säga att det var gott gry i gubben och tja, nästan all bekräftelse är ju bra bekräftelse