cyklar jag förbi ett hus och en trädgård som är statt i förfall.

Huset borde ha målats för flera år sedan, gräset är galet långt, på bakgården ligger en trave trädstammar som aldrig kapats och kluvits till ved som sakta murknar. Rabatterna är inga rabatter längre utan integrerade med gräsmattan. I huset bor ett äldre par - de är i 80-årsåldern och sjukliga båda två så jag har mer än full förståelse för att deras ork inte räcker till att vårda sin närmiljö.

Men vad jag kan tycka är lite märkligt är att de har fem barn, ett otal barnbarn i åldrar från ung tonåring till vuxna och till och med ett par halvstora barnbarnsbarn. De allra flesta bor i samma by, en dotter med sin (så gott som vuxna)  barnaflock faktiskt i huset strax intill, men upppenbarligen är det INGEN som har tid eller ork eller intresse av att hjälpa gamlingarna?

Jag menar naturligtvis inte att totalrenovera vare sig hus eller trädgård, men hjälpa till att hålla det i ett så drägligt skick att det över huvud taget GÅR att ta sig ut i trädgården? För jag personligen har oerhört svårt att tänka mig att det gamla paret trivs med att ha det sjavigaste boendet i trakten, även om jag mycket väl kan tänka mig att de inte vill "besvära" sina släktingar med att be om hjälp...

Det var på många sätt betydligt sämre förr i tiden - men en sak som helt klart var bättre (generellt sett, i bondesamhället) var förmågan att ta hand om varandra, fram för allt sina gamla. Eller är det här ytterligare ett utslag av "sköt dig själv och skit i andra"mentaliteten som åtminstone jag upplever växer sig starkare och starkare i vårt land?