Idag kom A med sin lilla rufsboll till hund för att släpa mig ut på en promenad. Vi höll oss för säkerhets skull till gatorna inne i Byhåla för att slippa halka omkring på slask och is och vandrade därför gata upp och gata ner ungefär som om vi vore i Norrköping - fast det fanns inte mycket att glana på, däremot nickade och hälsade glatt betydligt fler människor än vad jag visste att jag kände här.

Efter promenaden kände vi att våra kaloridepåer var, om inte uttömda så åtminstone farligt nära rött, fast sken på mätaren så vi knatade vidare bort till den lokala matbutiken och shoppade på oss lite gott bröd och kräftost (sorry Hjärtat, ingen mer bacon här!). Även i affären använde vi vår enorma sociala kapacitet, log och hälsade på alla som log mot oss och A undrade till slut om jag verkligen visste vilka alla var.

Jag fick ju erkänna att jag inte hade den blekaste - men hälsar de på mig så hälsar jag såklart tillbaka, lite hyfs har jag ju lyckats tillägna mig under de i rappet 43 år jag befunnit mig på den här planeten. Väl hemma igen kände jag att det där glaset thé jag alltid dricker på morgnarna pockade på att få ansluta sig till grundvattensystemet igen och efter förrättat värv slog jag en hastig blick i spegeln..

Att så många log och nickade berodde uppenbarligen inte på min charmerande personlighet och karismatiska utstrålning utan till yttermera visso på det fantastiska läppstift jag stråkvis utan vetskap tydligen applicerat, i den extremt högmoderna kulören ToothpasteWhite ......

nån enstaka gång ibland *ironi* att jag ägnar mig åt att läsa bloggar, och att kika in på olika communities här på nätet. Jag har en och annan favorit som jag återkommer till och på sista tiden tycker jag mig ha märkt av en trend:

Folk VET så himla mycket.

Man kan nästan tro att en del får betalt för att hänga på nätet och vara nån slags proffstyckare? Den trend jag talar om just nu är den att "alla vet" att man inte behöver vara varken arbetslös, eller för den delen långtidssjukskriven/sjukpensionär för det fiiiiiiiiiiiiiiinns jobb - "bara man vill".

Dessa självutnämnda proffstyckare/vetare baserar allt som oftast sitt yttrande på "för jag har själv aldrig varit arbetslös" och därmed är ribban lagd. Har man en gång som 18- årigt nystudentat sjukvårdsbiträde fått sitt första pottömmarjobb inom långvården och sedan hängt sig kvar under alla neddragningar åren igenom har man uppenbarligen också i nån slags förklarat rosafärgat skimmer förärats förmågan att veta allt om alla.

Det öses vrede och galla, spott och spe över dem/oss som lever på bidrag, vi som är lata och ovilliga att förändra våra situationer, vi som är fullt nöjda med att leva på andras surt förvärvade och erlagda skattepengar och inte bara det utan också lever GOTT på dem!! Jag har bara en enda sak att säga om det:

"Walk a mile in my shoes"