Jo'rå, jag vet nog att varje människa är unik och blablabla newagetjafs och antijante och så vidare....

Men i morse kom jag att fundera över om jag kanske är unik på ett alldeles speciellt sätt.

Jag skulle nämligen slänga soporna på väg till parkeringen, bilen och jobbet. I detta då kom jag på hur OTALIGT många bloggar jag läst om de som i morgontröttheten tänkt sig göra detsamma och istället för att hiva soporna hivat jobbportföljen/väskan/matlådan.

Det gjorde inte jag, jag var inte ens nära att försöka och har aldrig gjort trots att jag förmodligen ligger på Sveriges tio-i-topplista över de morgontröttaste människorna ever.

Gör det mig unik att jag aldrig kastat väskan i soporna?

har det blivit både lite nu och då.

Rivstart - eller kanske snarare jävla bullereländesväckning fick jag i lördags morse då musikkåren uppenbarligen övade inför eftermiddagens demonstrationståg genom att marshera och TOKSPELA nån jävla Sousamarsch klockan sju på morgonen *ogilla å det starkaste*

Rivstart - även den med buller och bång blev det på vikket på gymnasieskolan. IV- programmet är väl inte känt för sina extremt studiemotiverade elever, den grupp jag finns i har även ett antal ungar med grav social problematik, en grabb med AD/HD samt grav dyslexi, en annan som redan vid blott 17 år är pappa och har ett ganska rejält drogmissbruk bakom sig (?), en ung mamma som föredrar att åka utomlands med sin mamma (?) framför att gå i skolan, en grabb som NU, vid 18 års ålder ska utredas för någon trolig neuropsykiatrisk diagnos, så mina dagar - eller snarare varje lektion brukar börja med 10 - 15 - 20 minuters motivationsarbete, en stunds rundsnack och sedan 15 - 20 minuters arbete och i förekommande fall resterande 5- 10 minuter tjat från ungarna att få sluta tidigare. Varje lektion alltså.

Jag trivs. Det har gnällts lite om att jag inte har en konventionell lärarutbildning, men jag har faktiskt läst 80 p pedagogik som jag har betydligt mindre användning för än den "ungdomsvård" som jag också studerat. För ibland blir det mest kuratorsverksamhet känns det som....Men det är ju de här ungarna jag vill finnas till för, jag kan inte tänka mig nåt jobb som kan ge mig lika mycket själslig tillfredsställelse som det här även om jag är fullständigt slut som artist när jag kommer hem efter ca 6 timmars arbetsdag.

På ett sätt hoppas jag innerligt att jag får bli kvar terminen ut, men på så sätt att det skulle innebära att N som jag vikkar för är allvarligt sjuk så hoppas jag på att det tar slut på onsdag nästa vecka. Det visar sig - en av mina färdigheter är ju att kunna ta dagen som den kommer.