Senaste inläggen

Av Catten - 21 juni 2017 19:31


Eftersom fler och fler av kollegorna nu successivt går på semester hade vi i går tänkt ha en trevlig sommarfest, jag satt med i festkommittén och tyckte att vi hade lagt ribban på en lagom nivå och valt bra grejer och restaurang.


På eftermiddagen packade vi goodiebags, med en dricka, en liten påse snacks och en godispåse + plastglas och servett, satte (med restaurangens medgivande) upp ett litet partytält och under det delade vi ut påsarna till festdeltagarna. Därefter embarkerade vi den välkända 100-åriga ångaren Thor, för en härlig båttur på Helgasjön i glada vänners lag. Visst förekom det lite alkohol, men det var helt okje med skepparen och som mest var vi glada och pratsamma. Efter ungefär en timme på böljan blå i strålande sol återvände vi till kaj och så var det dags att äta.


Utanför restaurangen berättar en av mina kollegor att hen har blivit hindrad från att gå in och använda toaletten pga "vi har faktiskt inte öppnat ännu", trots att hen sagt till personalen att vi tillhör kvällens gäster och trots att alla dörrar till restaurangen stod öppna. Jag och mina närmaste kollegor står sist i kön och får således plats vid bordet längst bort, närmast baren. Eftersom jag inte hittat någon papperskorg håller jag i handen den numera tomma drickaburk som jag fått i min goodiebag och när jag ska ta min plats och hänga av mig min jacka på stolsryggen ställer jag - lite obetänksamt - min tomburk på bordet under ett par minuter, innan jag tar den och går ut och kastar den i papperskorgen på toaletten.


Tillbaka i matsalen möts jag av en festkommittékollega som står upp och med hög röst säger till sällskapet att hen fått uppmaning från restauranpersonalen att säga till att ALL MEDHAVD ALKOHOL ÄR STRÄNGT FÖRBJUDEN och att alla som har något med sig får stoppa ned det omedelbart. Kollegorna ser ut som fågelholkar, ingen fattar någonting för det vet ju alla att det inte är vare sig okej eller tillåtet att ha med eget på lokal....men så griper vi oss an den utlovade grillbuffén!


Som närmaste bord får vi  - den ärligt talat tveksamma - äran att börja ta mat. Bröd som ser ut ungefär som Skogaholmslimpa, iskall tomatoch fetaostsallad, iskall och majonnäsig variant av cole-slaw, lika iskall bönsallad och nästan ännu iskallare potatis- och sötpotatislåda. Samt kalla grillade kycklingben, små skrumpna bitar av lammkorv och något annat kött som jag av naturliga orsaker ens inte tittade på, men som enligt kollegorna var på sin höjd ljummet, samt två olika sorters kalla såser. Den som ville ha något att dricka utöver det vatten som stod på bordet fick gå ut i baren i rummet intill och det fanns det de som gjorde. 


När samma festkommittékollega som tidigare gick ut för att köpa dryckjom hade alla fyra långbord tagit mat och satt sig för att äta - när hen kommer tillbaka från baren är det med uppmaning från restaurangpersonalen att vi måste dämpa oss eftersom vi är för högljudda. Först skrattade jag åt hen, för jag trodde på fullt allvar att hen skämtade - men det visade sig vara en seriös uppmaning. Speciellt, SPECIELLT till vårt bord. Och visst hade vi skratta och pratat, men verkligen inte varit mer högljudda än någon annan, eller orimligt på något sätt. Ingen var mer än möjligtvis salongsberusad, ingen hade misskött sig, vi hade inte sjungit några snapsvisor ens.... vi fattade verkligen ingenting, och ännu mindre när kollegan berättade att hen knappt hade fått beställa en Irish coffe eftersom vi var så störande   


Efter maten gick fyra av de nio vid vårt bord ut på uteplatsen, bland annat för att röka och vi som satt kvar småpratade lite med varandra om olika saker, spekulerade om vilka sällskapet i det angränsande rummet var, varför de applåderade, vi tog in en öl till (den tredje för kvällen) och vid 21-tiden var det dags för några av oss att bli hämtade och så dags troppade de flesta av - det var ju trots allt arbetsdag idag också! Samtidigt som de gick, kom ute-sittarna tillbaka in så vi var ca ett tiotal personer kvar som alla samlades vid ett (vårt) bord. En annan kollega gick ut i baren för en sista öl innan hemgång men kom snabbt tillbaka och berättade med hög röst att att han hade blivit nekad att köpa - inte för att han på något sätt var för berusad utan på grund av att vi tidigare under kvällen uppträtt så högljutt och störande...


När han berättar detta för oss kommer en av personalen rusande och skriker att hon minsann redan har varnat oss och att om hon vill kan hon kasta ut oss när som helst. Det slapp hon, vi gick självmant men då blev det fart på dem igen för de hade uppenbarligen ingen aning om vilka vi var och vart de skulle fakturera...så en kollega tar hand om det, och medan hen gör det frågar en annan av oss några ur sällskapet i det angränsande rummet om vi har stört, och ber i så fall om ursäkt för det - men hen möts av helt oförstående miner, de menar att de inte hört något mer av oss än ett sådant där vanlikgt sorl som alltid hörs på lokal, och motfrågar om vi då har blivit störda av dem - vilket vi naturligtvis inte har blivit.


Så, det som skulle ha blivit en trevlig sammankomst blev ganska o-kul till slut och det utan att vi ens förstod varför och vad vi gjort för fel mer konkret än "stört" och "varit högljudda" - vilket alltså varken vi eller det andra sällskapet upplevt. Men ja, det här innebär ju att vi aldrig mer kommer att återvända till, eller rekommendera Evedals Värdshus utanför Växjö till någon. 

Av Catten - 12 juni 2017 21:44


Idag begick jag en fatal felbedömning, åtminstone fatal för mig som är så oerhört trött nu för tiden. Jag vaknade, sneglade på klockan och tänkte att det var gott om tid för att somna om, gjorde så och vaknade en stund senare, kikade till på klockan igen och såg att det fanns utrymme för att vända på mig och vila en stund till. Låg och morgnade mig ett tag innan jag kollade och konstaterade att det alldeles strax var dags för larmet att gå igång, så jag tänkte att det var lika bra att stänga av larmet och kliva upp. Hoppade (nåja) in i duschen och när jag var klar där gick jag - min vana trogen - och drog igång tv:n för att höra morgonnyheterna medan jag brassade kaffe. På väg ut i köket hör jag en välbekant signaturmelodi som dock sätter igång en tanke, och när jag kastar en blick på den nyanskaffade väggklockan i köket är min första tanke "vaffan, ny klocka och den har redan lagt av".


Sen inser jag att signaturmelodin jag hört inte alls är den som hör till nyheterna klockan 7.00, utan den till "Landet runt".....och att det börjar precis den tid som väggklockan så korrekt visar - nämligen klockan 6.00    Jag har alltså tittat fel på klockan, eller fel och fel: jag har tittat mer på minutvisaren än på timditon och därför klivit upp en hel timme tidigare än vad jag behöver. Med tanke på att jag numera är så trött nästan dygnet runt att det gör ont så var det ju oerhört onödigt, men när jag upptäckte misstaget var det ganska för sent att göra något åt det.


Något som däremot gladde mig var att jag på jobbet idag fick besked om att två av mina kollegor har fått sina tjänster omförhandlade, med önskat resultat och det är ju toppenfint! Men samtidigt smått förbryllande, eftersom den ena av kollegorna, samt en kollega på en annan enhet under samma dag fått besked om hur mitt uppdrag ser ut efter semestern - detta trots att jag (fortfarande) inte fått något svar från den chef som jag lyfte frågan med. Mycket intressant, på min ära - men jag får väl fortsätta att leva i förhoppningen att anledningen till att jag inte hört något är att hen strider för min sak hos vår högste chef   <---- *tumhåller*

Av Catten - 11 juni 2017 13:55


Idag är en sån där svår dag....


Å ena sidan känner jag mig ensam, utanför, åsidosatt, utan socialt sammanhang och vänner. Rastlös och skulle vilja göra något, men inte ensam och är för bitter för att vilja höra av mig till någon av dem som aldrig hör av sig till mig, och på alla dem som har familjer som de (självklart och naturligtvis) prioriterar umgänge med.


Å andra sidan är jag väl medveten om att jag visst har människor att höra av mig till, men jag är oerhört trött, har ont och är inte alls i skick för att göra någonting - något som jag fick omedelbart kvitto på när jag nyss var i sophuset med min sortering, samt på närbutiken med returflaskor och passade på att göra en liten minishopping. Hassegu så skönt det var att komma hem och sätta sig i ensamhet i soffan igen, med balkongdörren öppen så att jag hör omvärlden leva sina liv därute, men utan att jag behöver bli inblandad    


Förresten har jag lyft mig lite i håret och faktiskt hört av mig till en person som efterfrågat mig, men tyvärr vid ett tillfälle då jag absolut och verkligen inte hade förmåga att engagera mig, så får vi se om jag får svar och hur det isåfall faller ut. Kanske kan bli ett semesterarrangemang av det hela! På tal om semestrar så pratades det om att resa ensam på morgontv idag - intressant tänkte jag och höjde volymen....men blev lite avhågad när den chia programledaren och den lika chica resepresentatören lade fram resealternativen "tempo" och "stillsamt".


Bägge hade tre olika alternativ, och alla sex alternativen lades fram (som jag upplevde det) för människor som behövde/ville vara ensamma. Som ville ta en paus från familjen, typ. Warszawa var ett "tempo"-ställe, med massor av uteserveringar...men om jag vill sitta ensam på en bar (och eventuellt få ovälkomna förslag) så kan jag väl bespara mig utgiften för resan och gå ned på stan en vanlig lördagskväll? Ett av de "stillsamma" alternativen var ett litet torpställe på Färöarna, utanför Torshavn. En supersöt liten stuga med torvtak, men förmodligen utan vare sig rinnande vatten eller centralvärme - och det är verkligen inte semester för mig, inte när jag mer eller mindre levt så.


Så fanns det också något som den daggfriska chica kallade för "tema-resor" - en kunde googla på det sa hon, och det skulle vara smart om en var singel för då fick en bo ihop med någon och slippa enkelrumstillägg - och kalla mig gärna grinig men....att dela sovrum (kanske till och med dubbelsäng) och badrum med en vilt främmande person...alltså nej, det är inte min grej. Billigare - ja, trevligare - not so much? Samtidigt kan jag inte neka till att det faktiskt kunde vara supertrevligt att åka till ett hotell på ett utflyktsmål utinfrån vissa specifikt angivna intressen, och på det resmålet träffa andra människor med samma intressen och kanske liknande värderingar. Enbart för att tillbringa en semester med ett antal utflykter ihop, ingen dejting, tävling eller annan galenskap - kan inte någon skapa en sådan resebyrå - eller gärna tipsa mig om den redan finns och inte kostar miljarder att begagna sig av!?

Av Catten - 10 juni 2017 11:49


höst?


Jag är ytterligt besviken på vädret måste jag säga. Inte för att jag hade planerat en rad mysiga utflykter till diverse charmiga platser men tillräckligt mycket sol&värme för att kunna hänga på balkongen kan en väl minst förvänta sig!?!? Men, det är väl förmodligen ytterligare en sak som jag får lägga i "glöm det för du kan ändå inte göra något åt det" - lådan och gå vidare.


Det där med att gå vidare avhandlades i gårkväll (och natt) när jag hade vänner på besök - utöver att äta och dricka gott hade vi också en hel del goda samtal. Så många ämnen och så intressanta åsikter, och en hel del skratt också - precis så som jag vill ha mina kvällar    Det var en så trevlig kväll att den är väl värd tröttheten idag, och ontet i kroppen efter att ha legat/sovit lite för länge men det blir verkligen inga stordåd idag.


Lördagar brukar jag använda till att stillsamt utforska Erikshjälpens utbud, kanske ta en frunch på något att stadens kaffeställen, och när tillfälle ges också inspektera stadsloppisen längs Esplanaden men idag har jag dels sovit länge och dels floofat omkring här hemma i väldigt sakta mak och det känns helt rätt. Utöver det kommer det faktum att jag typ har VRÄKT ut pengar sedan senaste lönen så....jag ska nog försöka använda resten till det jag verkligen behöver...


För intressant nog har jag inte fått ut den där löne"förhöjningen" retroaktivt ännu, och jag har inte heller fått något besked från min chef om hur det blir med min anställning och det påslag jag begärde. Däremot har jag fått veta att det ska anställas en person med adekvat utbildning och kompetens för att stärka upp arbetslaget och utöka vår kompetens. Detta är ju ett led i det som jag både privat och i min fackliga roll har tjatat massor om i alla olika forum och nu verkar det ju som om det har haft effekt, trevligt nog hade vi - samma dag som annonsen lades ut - två meriterade sökande!


Nackdelen i detta - för en sådan finns såklart också - är att två av mina kollegor nu får förändrade arbetsuppgifter som innebär att de typ "sjunker i rang" och att det är mitt "fel". Att felet egentligen ligger i att de från första början gavs/tilläts ta positioner som de inte har vare sig utbildning eller kompetens för är något de helst inte vill erkänna, eller ens att de skulle vara mindre lämpliga för det de gör...såklart, och då är det betydligt enklare att lägga skulden på mig. Men det kan jag (också) ta, eftersom det kvalitetssäkrar vår verksamhet och utvecklar oss alla och innebär något positivt i långa loppet. Inte så att det här är inkomptetenta personer - tvärtom, men de ska arbeta med det som de KAN och gör så himla bra, och ursprungligen är anställda för - vilket ju borde gälla oss alla.


Utöver detta, och samtalet min kollega hade som jag nämnde i förra inlägget, har jag också inspirerat ytterligare en kollega att ta initiativ (vilket hen egentligen inte skulle behöva) till att få besked om huruvida hens anställning kommer att förlängas, vad den då isåfall ska innehålla för arbetsuppgifter (hen är ytterligare en av oss som anställts för en sak, och som i realiteten utför helt andra uppgifter) samt att hen isåfall vill ha adekvat lön för det arbete hen faktiskt utför. Det är lite storm i vårt lilla vattenglas, och det tror jag är både bra och utvecklande - även om det är jobbigt i processen...



Av Catten - 8 juni 2017 23:19


Något i den stilen hette tydligen det svenska bidraget till MegaMellot i år, och det är nog en rubrik som skulle kunna passa alldeles ypperligt på alla turer på mitt jobb också?


Idag hade kollegan - som tyvärr inte mått så bra - blivit kallad till ett sådant där obligatoriskt samtal med chef(erna) och vi peppade hen så gott vi kunde innan det var dags, bland annat hade hen tänkt spela in samtalet och vi kollade upp det juridiska kring det och fann att det var helt tillåtet, så det gjorde hen. Jag lyssnade på drygt halva samtalet efteråt och noterade ett antal märkligheter gällande rena rama fakta som våra chefer inte har någon som helst koll på. 


Jag hörde dessutom två (manliga) chefer som utövade ett antal härskartekniker gentemot en (kvinnlig) anställd och för att säga det kortfattat så var det mycket jag lade på minnet för eventuella framtida behov. Samtidigt har jag - genom att lägga ihop ett plus ett, plus tre plus två plus fem minus elva fått ihop vilket intrikat pussel som läggs på min arbetsplats. Ett pussel som troligen och förhoppningsvis kan bli superbra när alla pusselbitar är på plats, om de passar på sin plats, men som ger oss en massa bekymmer under resans gång eftersom besluten som leder fram till pusslandet inte kommuniceras med oss pusselbitar utan är för oss att upptäcka så småning om - och det är sällan rätt sätt att hantera sina anställda....


Och jag har fortfarande inte fått svar på mitt motbud - jag väljer att tro att det beror på att det allvarligt övervägs - och det är massor av trådar som hänger i luften, eller va jag nu sk använda för metafor   


Och ja, idag blir det jobbrelaterat - att avhandla BÅDE jobb och privatliv på en och samma gång vore rent oöverstigligt ansträngande ....



Av Catten - 7 juni 2017 22:14


Jafyfan vad skönt att det snart är semester!


Det känns som om vi alla just nu går och håller andan, eller snarare näsan just över vattenytan för att hålla ihop hela vägen fram till ledigheten infaller. Alla är trötta, och ovanligt många är också sjuka så här års, underliga förkylningar/virus som sätter sig i de mest obskyra kroppsdelar - och jag, jag får mer värk än vanligt. Sedan någon dryg månad tillbaka brinner hela kroppen, men eftersom jag vet att det inte finns någon bot för det är det bara att bita ihop - men se gald ut tänker jag banne mig inte göra   


Så, å ena sidan ska det bli alldeles underbart att få gå hem och vara ledig i hela sex veckor!


Å andra sidan känns det som om jag kliver rakt ut i ett svart hål - för VAD ska jag göra i sex veckor?


Jag har gjort slut med T = ingen Lilla Byn att åka till - eller ja, det skulle han ju inte säga nej till men det vore ju dumt liksom....


Jag har inga vänner att umgås med. Eller ja, jag har vänner men de har fullt upp med sina familjer/karlar. Fast jag har ju iofs singelvänner också men de bor inte här. Fast jag har ju iofs singelvänner som bor här men de hör aldrig av sig till mig.


Long story short: om jag vill umgås med någon i sommar kommer det att krävas en massiv insats med en hel del pusslande - från MIN sida - och det vet jag faktiskt inte om jag orkar. Det känns som om det är enklare att hänga på balkongen med en tunna vin under semestern, kanske återvänder jag då utvilad om än lite grinig till jobbet i augusti då   

Av Catten - 7 juni 2017 21:53


Det händer så mycket hela tiden att jag inte riktigt orkar, och hinner skriva....eller ja, främst orkar. Min senaste superkraft verkar vara att somna i soffan framåt halv åtta, sova en halvtimme och sen vara halvt medvetslös, men inte sova-trött....värdelöst, I tell ya!


Men jag har kommit fram till en hel massa saker de här dagarna, saker som känns bra att ha konstaterat och som jag ska försöka ha med mig.


En sak som jag har haft svårt för i hela mitt liv är att hävda mig, att stå upp för mig själv och kräva min rätt och mitt värde. Råkade i ett dilemma med ena sonen och svärdottern på grund av det, då de hävdade en ståndpunkt som sonen i själva verket helt enkelt har ärvt av sin far - och något som faktiskt inte är sant. Några dagar senare var jag på bio med Ängelen och hennes vän och då bad jag upprepade gånger om ursäkt för mig själv varpå vännen ifrågasatte detta och jag fick tänka till. I söndags var jag på utflykt med andra sonen + familj och kände hur blodsockret sjönk i rasande takt, påtalade att jag behövde äta NU och fick omedelbart medhåll från sonen. Då insåg jag hur påverkad jag är av de dryga tjugo åren med Exet, år då han alltid pustade, stånkade och suckade över hur jobbig jag var som hade egna behov och önskemål - men hur självklart det är att jag faktiskt har dem!


Så i måndags när jag samlat tillräckligt mycket frustration, kränkthet och slutligen också mod gick jag till min tredje chef, den som är tilltänkt att bli min chef på halvtid efter semetern och påtalade det orimliga i att jag utför ett uppdrag och avlönas för ett annat, påvisade och jämförde med kollegor med samma uppdrag och helt andra lönenivåer osv. Hen blev uppriktigt fundersam över sakernas tillstånd och vi hade ett riktigt bra samtal, samt att hen lovade att titta närmare på det här. Det dröjde inte länge innan hen hörde av sig med ett förslag som jag nu har lagt ett motbud på och så får vi se var det slutar.....


Samt att i tisdags när LilleFar och jag åkte på utflykt med T, som kaxigt lovade att bjuda på fika men stod utan kontanter när det var dags att betala, så erbjöd jag mig inte att lösa det trots att jag faktiskt hade tillräckligt med cash - åker du långt ut på vischan KAN du inte räkna med att personer som är närmare Döden än 80 har vare sig kortläsare eller swish hemma på gården...för jag vägrar att curla vuxna människor, jag tänker göra så lite emotional labour som möjligt framöver. Nu står jag upp för mig själv och så får andra stå upp för sig själva!


Utom LilleFar. Morsan, som ju alltid har varit mest intresserad av sig själv, har blivit mer och mer udda ju äldre hon har blivit och i bilen på väg hem lyfte jag saken - och det visar sig tyvärr att jag har rätt i min upplevelse att hon har blivit rejält förvirrad, och även aggressiv och fruktansvärt elak. Något som vi alltför skrämmande väl  känner igen från mormors eskalerande demens. Frågan är "bara" - hur kan vi ta tag i det här? Har du tips så får du mer än gärna komma med dem!

Av Catten - 31 maj 2017 19:46


Så, som en av de tre sista på arbetsplatsen - beroende på facktillhörighet - har jag idag, på den allra sista skälvande dagen prsenterats min nya lön. Den lille chefen vandrade - som vanligt utan att knacka - in på mitt arbetsrum där jag och kollegan satt och arbetade, ställde ned portföljen och annonserade med hög röst att hen hade ett kuvert åt mig. Två andra kollegor hade följt tätt i hens hälar vilket innebar att vi nu befann oss fem personer i ett rum på....sju m3 och så med ett TADAAAAM som i och för sig inte hördes men kändes trollade hen fram mitt kuvert.  Jag tackade och lade det åt sidan för att forsätta arbeta och jag vet inte riktigt att hen förväntade sig att jag skulle riva upp det och kasta mig om halsen på hen för hen dröp av ganska meddetsamma.


Helt ärligt hade jag inte speciellt höga förväntningar och tänkte vänta med att titta, men min kollega var nyfiken och bad mig kolla, utan att säga siffror, bara meddela om jag kände mig nöjd eller inte. Och som sagt, jag hade egentligen inga höga förväntningar, men de siffror jag såg var ett rent hån, som att få en örfil.


Det inte inte så att jag har en dålig lön - jag har som jag tidigare sagt - en inkomst som jag klarar mig på, och ibland till och med får en slant över i slutet av månaden så det är inte det saken handlar om. Det handlar om hur min arbetsgivare värderar mig, både vad gäller min egen insats, och i jämförelse med kollegorna. Jag har ju tidigare nämnt att jag är den anda av oss med samma uppdrag som faktiskt r utbildad för det, och den som har varit på arbetsplatsen näst längst - och ändå har jag lägst lön. Nästan löjligt mycket lägre än den som ligger högst - men han har ju iofs något som jag inte har: manliga genitalier.


Så i korthet kan jag väl säga att om mina kollegor hade fått noll och ingen krona alls i löneförhöjning så hade jag kunnat känna ett milt "mjä" inför min "ökning" men de har förmodligen fått ungefär samma belopp i påslag som jag vilket innebär att jag enbart känner mig kränkt och allvarligt funderar på vhur jag ska agera på det här. Jag är ganska säker på att jag inte ska fortsätta utbilda mig till hösten, och jag kommer definitivt att sätta vissa villkor för de arbetsuppgifter som jag förmodas ta på mig efter sommaren. Trist, men money talks sägs det ju, och that shit works both ways.

Presentation


Fortfarande lurvig - och rund igen:)

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Gästbok


Skapa flashcards